UNIVERSUMS HISTORIA INLEDNING 2008IV25 · a production · Efter sammanställningar från 1984 | Senast uppdaterade version: 2011-10-10 · Universums Historia

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER · förteckning över alla webbsidor

Jordens 5 ekvationer · Huvudrubriker · atomkärnans utseende

SNABBRUBRIKER . ALLMÄNNA GENOMGÅNGAR. PLANCKEKVIVALENTERNAS GILTIGHET ÖVER RELATIVITETSTEORIN . · matematiken · fysiken · mänskligheten · dela din kunskap ·

gravitationens absolutverkan

ljusets gravitella beroende

oändlig massa

det ekologiska universumet

värmebildningens fysik

universums form

Einsteins samband

universums kritiska täthet

K-cellen Stjärnfysiken Galaxbildningen

kontraktion detonation expansion himlakroppsbildningen grundämnesbildningen K-cellens värmefysik strukturkriteriet materieöarnas form

	Webbläsarna April 2010	Universums Historia av BellDharma enligt relaterad fysik och matematik
bara webbläsarna Internet Explorer Google Chrome Arora stödjer [Apr2010] tecken i grekiska alfabetet som används i traditionell naturvetenskaplig litteratur	Se Separat Tabell [April 2010] — visar webbläsarnas kapacitet för Universums Historia. Vad webbläsaren X kan och inte kan.	Detaljerade korsreferenser analyser och jämförelser med modern akademi för dokumentgrunder se Policy

Hej — Och välkommen till det stora äventyret i

Universums Historia

— Matematiken och fysiken — och mänskligheten.

2008IV9 | © BellDharma Copyright @INTERNET hem.passagen.se/belldharma

UNIVERSUMS HISTORIA

En ny modell av universum

ALLMÄN INLEDANDE BESKRIVNING

— Det är i slutänden i vilket fall du (läsaren) som avgör formuleringens riktighet genom egen slutledning i ljuset av tillgängliga fakta

— Särskilt till alla dem — speciellt — som är helt övertygade om att de har (fullständig) koll på fysikens och matematikens elementära grundbegrepp:

Fysiken kan — verkligen — förklaras, härledas, beskrivas och relateras — galant dessutom, men det är i slutänden läsaren som avgör det för sin egen del i den här framställningens ljus —

FULLSTÄNDIGT

enligt relaterad fysik

LOGISKT

genom

Planckekvivalenterna

f₀/f = Ö 1–(u/c)² PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i ^Qm ändras med växande u

m₀/m = Ö 1–(u/c)² PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i ^Qm ändras med växande u

l/l₀ = Ö 1–(u/c)² PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT i ^Qm ändras med växande u

inte genom relativitetsteorin

T/T₀ = Ö 1–(v/c)² tiden avtar med växande v

m₀/m = Ö 1–(v/c)² massan ökar med växande v

d/d₀ = Ö 1–(v/c)² längden avtar med växande v

u betecknar hastighet erhållen genom elektrisk acceleration. v betecknar hastighet erhållen på rent mekanisk väg, (Q)m refererar till den elektriska laddningens massa. Enligt Planckekvivalenterna har Relativitetsteorin ingenting med den praktiska fysiken att göra.

— Exakt vari består skillnaden?

Sambandsformerna är ju helt matematiskt ekvivalenta?

— Q. Elektriska laddningen, Q=Ö (m/R)/(A/dT), kan — garanterat — inte härledas av modern akademi:

— Proportionen (m/R) garanterar att Q bevaras under elektrisk acceleration; m och R varierar exakt proportionellt.

— Men i mekaniken finns inte något elektriskt motstånd ”R”;

— Variationer i m som följd av hastighet gäller inte inom mekaniken, enbart inom elektrofysiken.

Det finns — här veterligt — heller inga andra experimentellt påvisade kopplingar.

— Fysiken har inte den allmängiltighet som r-teorin påstår. Till exempel ändras INTE en kropps massa enbart på grund av den rör sig mekaniskt.

Se vidare från PLANCKEKVIVALENTERNA.

OM du (alltså) trodde att du redan »fattat det mesta»:

Alla personer som (ända till hit) fullt och fast trott sig ha (full) koll på det här med »fysikens elementära grunder», borde (milt sagt) bli överraskade.

— Planckekvivalenterna, som ovan, finns inte omskrivna, inte omnämnda, inte påtalade i etablerad litteratur. Det finns inte heller härledningen till elektriska laddningen. Men dessa tillsammans, som det har visat sig, ger en så fullständig, total, uttömmande och grundlig förklaring till fysiken att den till och med inkluderar — förklarar — relativitetsteorins meningar som primitiva, se även särskilt från v+ic-felet.

— Med giltigheten av Planckekvivalenterna, med grund i den elektriska laddningens härledning, ovanstående klargörande, utplånas Einsteins alternativ helt. Se explicit från PLANCKEKVIVALENTERNA, där ges härledningar med alla väsentliga kopplingar till den etablerade litteraturens olika »experimentella resultat» i direkt korsreferens med Planckekvivalenternas matematiska fysik.

Speciella praktiska exempel som ansluter till ovanstående finns i

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Ingen hade räknat med den här upplösningen:

— En »fysikens fullständiga förklaring».

— Välkommen till verkligheten.

— Hela framställningen i Universums Historia är tillägnad en fullständig genomgång. Ingenting (ska) lämnas utanför.

— Jag säger inte det för att jag har behov av att vara stor i käften (vilket oftast ligger närmast till hands när någon enskild kontrasterar mot mängden), utan för att redovisningen kräver det.

Om du vill snabbkolla genom huvudrubrikerna först, se Huvudrubriker.

Läsreferenser Webben

Uppdaterad|rättad beskrivning Augusti 2009

OBSERVERA FÖR WEBBLÄSNINGEN:

AV WEBBLÄSARNA Internet Explorer, Google Chrome, Nescape Navigator, Mozilla Firefox, Opera, Safari, är det bara webbläsarna INTERNET EXPLORER och GOOGLE CHROME som klarar att visa symbol-tecken (typ högerpil ® [Alt+0174] och rottecknet Ö med flera):

— Tidigare versioner av Safari uppvisade en påtaglig ”smetighet” som inte kunde visa originaltextens skarpa linjer — den detaljen har tydligen ändrats med den nyare versionen Safari 4.0.3, men Safariläsaren skriver fortfarande tecknen ÖSgp etc. för Symboltecknen rotenUr Summa, gamma, pi, etc. För säker utläsning av tecken i den allmänna matematiska|naturvetenskapliga beskrivningen är det (ännu Augusti 2009) bara webbläsarna Internet Explorer och nykomlingen Google Chrome som fungerar

[Samt nu också uppmärksammat Arora (Maj2010) — Arora klarar dessutom att öppna OpenOfficeKalkyl direkt i läsläge — men lämnar ikonrester kvar på skrivbordet efter öppningarna som måste städas bort manuellt i efterhand; Arora klarar dock inte åäö i länkar — men klarar å andra sidan alla operativsystem. Vidare följer ...].

— Testa om webbläsaren stödjer Symbol:

SymbolTecknen

ser ut så här i den här webbläsaren:

ÖSgpw

— Är allt som det ska, är de bägge exempeldomänerna analoga och webbläsaren är OK.

Den tidigare testade BILDPRESENTATIONEN visade sig vara sämst för Safari tillsammans med alla de övriga UTOM Internet Explorer, se Webbtestet på Portalsidan.

— Jag rekommenderar Internet Explorer

— inte för att den webbläsaren är »bäst», utan för att Internet Explorer jävlas minst

— i den här presentationens ljus.

mätreferenser, webben

FÖNSTERBREDD, referens (2008IV):

— min editeringsyta på en 17 tums LCD, topp till botten, är 27cM

— eller 29cM på en 17 tums WideScreen.

UPPLADDNINGSTID för den här webbsidan (657,2 KB htm-kod, ) [min dator, en ACER med DualCore]

(tiden det tar innan detaljerna på sidan kommer i synläge)

ligger på ca 1 sekund [totalt 4,8 sekunder med alla bilder laddade, största sidan i den här presentationen 2008V]

— testat på Pingdom Tools [http://tools.pingdom.com/fpt/] som ger gratistester på angivna URL-adresser.

Men då har jag också en fiberanslutning med bredband på max ±30Mb för Internet.

Separat test på Mobil visar att sidan kommer fram rätt snabbt, trots att den totalt (htm-del plus bilddel) ligger på drygt 1MB, inom några sekunder bara, att den fortsätter ladda in samtidigt som det går att browsa på sidan; acceptabelt (men lite drygt).

OK TJEJER.

— Då kör vi.

Se även — vidare — i experimentella grunder i

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

Studera referenserna noga — annars är den här framställningen värdelös

Studera referenserna noga och försäkra dig om att de avspeglar en korrekt beskrivning, Annars är den här framställningen meningslös.

Se utförligt från v+ic-felet och Planckekvivalenterna.

Se även utförligt i Relativitetsteorins grundläggande matematik.

Planckekvivalenterna finns inte upptagna i den moderna akademins lärosystem.

Anledningen är Q, den elektriska laddningen, se även nedan: Inte heller en härledning till Q finns upptagen i den moderna akademins lärosystem.

Heller finns inte Atomkärnans härledning upptagen i den moderna akademins lärosystem;

Se utförligt från Plancks konstant h, eller Planckringen h = m_nc₀r_n= 6,626 t34 JS.

Studera referenserna noga — annars är den här framställningen värdelös

Planckekvivalenterna · Q · universums expansion

En mera koncentrerad samlingsbeskrivning än den här (för tillfället provisoriska) är under utarbetande, men den är (tydligen) krävande att sammanställa. För tillfället ges till propå de följande allmänna inledande observationerna.

Efter Planckekvivalenterna — för det andra främst

TILL ALLA PROFFS:

Grundläggande för Planckekvivalenterna är den elektriska laddningen,

elektriska laddningen Q = Ö (m/R)(A/dT) ........................ m massa, R elektriskt motstånd, A genomträngningsyta, dT tidsdifferential

Q kan bara bevaras konstant om m och R varierar exakt proportionellt, därmed är mekaniken utesluten som skådeplats för variationer i m eftersom R inte finns där, genomträngningsytan A (idealt sfärisk) kan vara vilken som helst med referens till genomträngningstiden dT som därmed garanterar (den sfäriska) laddningens lokala verkan på varje avstånd från laddningens ideala centrum.

Men den elektriska laddningen kan inte härledas av den moderna akademins lärosystem; ämnets matematiska fysik existerar inte på Jorden, Det är ”Q”, sedan intet mera. Se utförligt i Elektriska Laddningen.

Q kan bara bevaras konstant om m och R varierar exakt proportionellt, därmed är mekaniken utesluten som skådeplats för variationer i m eftersom R inte finns där.

Därmed finns all anledning att genomföra en mera grundläggande undersökningen av ”vetenskapens förehavanden”. Nämligen, främst, beträffande det till synes invanda begreppet ”tidsdilation” (tiden saktar av med ökande hastighet) och som, enligt vad som numera påstås, har tämligen (slutgiltiga) ”säkra experimentella belägg”.

Ämnesområde:

experimentella observationer av den kosmiska strålningens partikelsönderfall.

Vi studerar detta.

Se Beviset för multipla c i Kosmiska Strålningen.

Allmän inledande beskrivning forts.

för det tredje främst

TILL ALLA PROFFS:

Då det (nu, genom föregående exakta redan välkända matematik, således) står klart att den allmänt spridda uppfattningen om ”tidsdilationen” av allt att döma inte är så teoretiskt välgrundad som många tycks vilja mena, finns ännu ett omfattande, väl etablerat, område som, tydligen, förtjänar samma fokus. Nämligen den teoretiska tolkningen av uppmätta spektroskopiska observationsvärden i ämnet galaxernas rödförskjutning.

Ämnesområde:

universums expansion.

Vi studerar det.

Dopplereffekten

Mera utförligt i särskild artikel

UNIVERSUMS EXPANSION

Här följer en något kortare version.

Hubbles upptäckt

När Edwin Hubble år 1929 sensationellt upptäckte den extragalaktiska rödförskjutningen eller universums expansion, skedde rödförskjutningens tolkning INTE i försorg av att man hade upptäckt för fysiken avgörande grundläggande samband enligt PLANCKEKVIVALENTERNA utan i försorg av de genom det allmänna v+ic-felet (Se v+ic-felet) felaktigt antagna generaliseringarna av massa, tid och distans enligt relativitetsteorin:

DOPPLEREFFEKTEN enligt Hubble, v_R-kurvan nedan,

L = l₀/l

v_R MODERN AKADEMI ........................ v_R = c(2[1–L²]^–1–1)^–1

från tidsdilationen i relativitetsteorin

v RELATERAD FYSIK ............................... v = c(1–L)

från ljusets friställning från kinetiken, samma som dopplereffekten för ljud

tolkades på den s.k. tidsdilationens ekvation — tiden, enligt Einstein, inte Planckenergins frekvensekvivalent — och som uppvisar en helt annan fason än den som gäller enligt just Planckekvivalenterna:

v_R-kurvan uppvisar klart högre hastigheter än den korrekta formen som är v-kurvan ENLIGT PLANCKEKVIVALENTERNA. Vilket vill säga: ”Tidsdilationen” gäller inte i fysiken. Se även bevisen i Kosmiska Strålningen och GPS-exemplet.

Värdena man fann genom relativitetsteorins matematiska tolkning (v_R-kurvan) visade att universums expansion låg så nära ett EVENTUELLT avstannande eller fortsatt oändlig expansion att ingen ännu idag har kunnat avgöra den frågan. Tvistigheterna fortsätter.

Men med klarläggande av att det i själva verket är v-formen som gäller och som klart uppvisar en LÄGRE expansionstakt, står frågans besvarande utomordentligt klart — på exakt samma observationsgrund.

SLUTSATS:

universums expansion befinner sig i ett entydigt inbromsande skede.

Expansionen saktar av och kommer att avstanna helt — för att till slut vända tillbaka neråt igen.

Allmän inledande beskrivning forts.

Med dessa exemplifierade klargöranden, hamnar vi i en helt annan föreställning om Kosmos.

Vi studerar hur.

källgrunder

KÄLLGRUNDER

ALLMÄNNA KLARLÄGGANDEN

innehåll · källgrunder

Inledning — DEN ALLMÄNNA KOSMISKA MASSKROPPEN eller c₀-kroppen

GRAVITATIONENS ABSOLUTVERKAN

ALLMÄNNA KOSMISKA TILLSTÅNDSEKVATIONEN

Inledning

DEN ALLMÄNNA KOSMISKA MASSKROPPEN

Det finns alltid mer massa i rymden än vad vår perceptiva vy för tillfället skärskådar; Objekten skymmer varandra. Det är en naturlig iakttagelse som vem som helst kan intyga — i vilket som helst sammanhang. Det felar aldrig.

Med en allmän teori för hela universum (kosmos) skulle vi därmed, naturligt, bara av Den anledningen, utgå ifrån det här — för vidare prövning: det finns hur mycket massa som helst, vi ser hur som helst bara en liten del.

Hur har man resonerat i moderna kvarter? Helt annorlunda: Kosmos/universum består av en begränsad, ändlig, mängd massa. Det finns, uppenbarligen som det får förstås, ingen motsvarande, naturlig, grund för en sådan premiss. Inte alls överhuvudtaget.

Vi måste därför (noga) pröva Den uppenbara — men tydligtvis obefarna — möjligheten:

obegränsad massa.

c0Kroppen

Se även c0-lroppen i sammanställning i jämförelse med modern akademi i UNIVERSUM NU.

c₀-kroppen (i illustrationen ovan bara en ändlig del) innefattar den oändliga massan genom den absolutverkande gravitationen:

en enda entydig tyngdpunkt för all möjlig existerande massa. Vi studerar den delen, särskilt:

Allmänna klarlägganden forts.

absoluta g-verkan

GRAVITATIONENS ABSOLUTVERKAN

GRAVITATIONENS ABSOLUTVERKAN (GcQ-teoremet) framgår LOGISKT på flera (olika inbördes relaterbara) sätt med, via Q, den elektriska laddningen, direkt koppling till PLANCKEKVIVALENTERNA.

Gravitationens absolutverkan framgår först direkt i FYSIKENS SJU PRINCIPER (en enkel syntes av hela fysiken, den omskrivs dock aldrig i modern akademi)

1 tillståndet, 2 jämvikten, 3 rörelsen (energilagen), 4 mekaniken (ändringslagarna i syntes av de fysikaliska kropparna, samma som Newtons tre rörelselagar), 5 gravitationen, 6 elektriciteten, 7 masstrukturen (atomkärnan, materien, kosmos).

genom gravitationens princip (GRIP, Gravitation principle):

5. Gravitationens princip (GRIP Gravitation Principle):

Materialoberoende, kan inte avskärmas — och därmed tidsoberoende: Tidsoberoendet beskriver gravitationens eller konvergensens absolutverkande princip. Det enda som hindrar kropparna att falla in mot varandra omedelbart är trögheten eller kraftlagen F=ma från a=a=ma/m=F/m. Allt bygger på den.

Ur GRIP följer direkt DEEP som den fullständiga negationen av GRIP:

6. Divergensens Princip (DEEP Divergence Principle). Den fullständiga negationen av gravitationsprincipen ger divergensprincipen:

Materialberoende, kan avskärmas — och därmed tidsberoende: Den ändliga verkanshastigheten (ljushastigheten c) inom elektrofysiken.

Materialberoendet garanterar ljusets g-beroende, se Ljusets gravitella beroende: divergensen betyder ett tillstånd (en viss ljushastighet eller divergens) i varje g-relaterad rymdpunkt (ds). Därmed framgår också ljusets friställning från kinteiken: ljushastigheten (divergensen) betingas av tillstånd i fasta g-relaterade rymdpunkter, inte av rörelse över intervall: ljuset utvecklar ingen centrifugalkraft och kan därför inte tillämpas på mekanikens fenomen. Därmed framgår också att ljusvägens ändring mellan två olika medier, t.ex. luft och vatten, sker utan intervall: hastighetsändringen sker absolut. Därmed divergensens eller ljusets absoluta acceleration a=v/T=c/dT — eftersom genomgången av rymdpunkten (ds) bara har mening under en tidsdifferential (dT). Därmed divergensenergin (direkt)

E = Fd = m·a·ds = m(c/dT)ds = mc · c = mc2 med konstant medelhastighet ds/dT=c över ändliga intervall (inom samma gravitella potential).

Se även Einsteins mc² till jämförelse.

Samma resultat, men mera omständligt — och samtidigt mera matematiskt-logiskt klargörande — nås genom en analys av ljusets grundläggande fysik genom ytterst enkla observationer tillsammans med NOLLFORMSALGEBRAN med koppling till ATOMTRIANGELN och de skarpa, distinkta definitionerna av differens (Dx) och differential (dx). Observera att den skarpa distinktionen mellan dessa INTE ingår i modern akademi (man sätter dx=Dx). I relaterad matematik betyder ett sådant tilltag kaos: ingen förstår ett enda ord; metoden är borta, härledningarna utraderade, berättelsen utplånad. Se utförligt från Nollformsalgebran. Där förklaras LOGISKT alla grundbegrepp i derivata, differential och integralkalkylen, tillsammans med korsrefererande beskrivningar av de förhärskande begreppen i den moderna akademins lärosystem.

Resonemanget i differentialer går ut på att visa hur ljusets ändliga hastighet följer (som differential via ljusets g-beroende i enbart en isolerad rymdpunkt ds) ur en motsvarande absolut (oändlig) hastighet med hjälp av DEN MÄNGDOBEROENDE ENHETEN (¥) i NOLLFORMSALGEBRAN, ledet

(v=¥)/¥ = d(v=¥) = (v=c) = ändlig hastighet.

Allmänna klarlägganden forts.

Genom att sedan den elektriska laddningen (den härleds INTE i modern akademi)

härleds LOGISKT ur ljusets eller divergensens absolutacceleration (a=v/T=c/dT, se ovan) tillsammans med en substitution av

motstånd (R, som bildas som en följd av accelerationen enligt Newtons tredje lag och som leder till definitionen av induktionen och magnetismen)

över genomträngningsyta (A) enligt ledet nedan som visar elektriska kraftlagen

F = ma = m(c/dT) = m(c/dT)(RA)/(RA) = Rc(m/R)(A/dT)/A = Rc(Q/r)² = k(Q/r)²

— från gravitationslagens analogi

F = ma = mw²/r = (w²/rm₂)m₂m = (w²/m₂)m₂m/r = (w²r/m₂)m₂m/r² = Gm₂m/r²; m₂=m; F = G(m/r)²

med begreppen

fältstyrka (F/m=Gm/r²=a motsv F/Q=kQ/r²=X [Grek. xsi, X]) och potential (Fr/m=Gm/r=w² motsv Fr/Q=kQ/r=U)

— med

elektriska laddningen Q = Ö (m/R)(A/dT)

Q kan bara bevaras konstant om m och R varierar exakt proportionellt, därmed är mekaniken utesluten som skådeplats för variationer i m eftersom R inte finns där, genomträngningsytan A (idealt sfärisk) kan vara vilken som helst med referens till genomträngningstiden dT som därmed garanterar (den sfäriska) laddningens lokala verkan på varje avstånd från laddningens ideala centrum

ges en fullständigt LOGISK förklaring till varför gravitationen också ÄR absolutverkande i fysiken: Q, den elektriska laddningen. Dess praktiska verkan och funktion är beviset — enligt dT. Men Q kan inte härledas av modern akademi — på grund av faktorn dT, differentialens LOGISKA betydelse, och som kopplar direkt till ljusets absoluta acceleration. Den faktorn finns inte i den moderna akademins lärosystem: man sätter som nyligen påpekats generellt

differential = differens. Därmed är vägen garanterat stängd. Se vidare utförligt från Atomtriangeln.

GcQ-teoremet utsäger (således):

giltigheten av den elektriska laddningens (Q) praktiska verkan genom den ändliga ljushastigheten (c) garanteras av den absolutverkande gravitationen (G);

Massa (G), laddning (Q) och ljushastighet (c) bildar en naturlig obrytbar enhet.

K-cellens allmänna tillståndslag

allmänna tillståndsekvationen — ALLMÄNNA KOSMISKA TILLSTÅNDSEKVATIONEN · K-cellens allmänna tillståndsekvation

Den absolutverkande gravitationen (se ovan) garanterar en samlad tyngdpunkt för all existerande massa: ljushastighetens största värde (c₀) finns i masskroppens tyngdpunkt (från Ljusets gravitella beroende), samma som (den SÅLEDES ständigt upplysta lilla) K-cellen med gravitella konstanta energin

E_G = G(m_K)²/r_K

enligt ALLMÄNNA KOSMISKA TILLSTÅNDSEKVATIONEN

eller

allmänna kosmiska tillståndslagen:

allmänna tillståndslagen

energin till all organisk verksamhet

(m®¥) – (m®g) = K

TILLGÄNGLIGT MATERIAL VÄRME · LJUS BEFINTLIG G-MASSA

massan växer inte, den är obegränsad försvinnande g-massa ”en och samma stjärna hela tiden”

Kosmiska Tillståndslagen har utmärkt formell soliditet i den allmänna gravitationsenergilagen E=mw ²=Gm ²/r enligt följande:

konstanta kosmiska gravitationsenergin

E_G = kG · (m_K²[n®¥]^–1)(r[n®¥]^–1)^–1 = kG · m_K²r^–1 = konstant

E_G = kG · ([n®¥]m_K²)([n®¥]r)^–1 = kG · m_K²r^–1 = konstant

Konstanten k är angiven som en generell proportionalitetskonstant (här=1) för en given geometri

beskrivning

En konstant och lokal kosmisk cellenergi (E_G) genom en i c₀-kroppen inre begränsad massa (m_K, K-cellen) KAN bevaras av en sfäriskt formad obegränsad massa (c₀-kroppen) med obegränsad radie (r) OM den kontinuerligt genomgår en kontraktion med exakt samma massförstörande faktor [n®¥]^–1 som genererar värmen och ljuset som produceras av [kvadraten på] (m®g) under K-cellens expansionsfas. Denna del beskrivs enligt det övre sambandet för gravitationsenergin E_G ovan. Se även förtydligat nedan

Detta håller streck, därför att samma samband också kan skrivas som det undre ledet visar:

massan är obegränsad med obegränsad sfärradie.

Därmed är påståendet bevisat.

Energibalansen bevaras i K-cellen genom att c₀-kroppen kontraherar exakt uppvägande massförintelsen (m®g) — värmen och ljuset.

förtydligat

Minsta möjliga Kontraktionstillskottet i K-cellen (m_K²/[n®¥]), samma som den minsta möjliga energimassa (m = E/c²) som förbrukas genom utvecklingen av värmen och ljuset, ges av minsta möjliga kontraktionen (r[n®¥]^–1);

Men denna form,

E = G · (m_K²/[n®¥])/(r/[n®¥]), är alldeles precis matematiskt-logiskt densamma som

E = G · (m_K²[n®¥])/(r[n®¥]) genom överflyttningslagen för division och som visar ekvivalens med

totala oändliga masskvadraten (m_K²[n®¥]) dividerat med den totala oändliga massradien (r[n®¥]) — även lika med K-cellens ändliga masskvadrat (m_K²) dividerat med K-cellens ändliga massradie (r),

E_G = G(m_K)²/r_K

Eftersom tillgången på massa i hela c₀-kroppen SÅLEDES PER LOGISKT PERFEKT GILTIG MATEMATIK är obegränsad, bevaras energin — och tydligen, som det får förstås — exakt konstant för den ändliga inre lilla centrala K-cellen.

Eller enklare:

Värmen och ljuset som bildas centralt i K-cellen av massförintelsen (m®¥), fylls på — evigt, utan slut, utan början — av hela c₀-kroppens minimala kontraktion (r/[n®¥]), liktydigt med ett konstant förhållande mellan obegränsad massa (m_K²) och obegränsad massradie (r).

Förhållandet ger avrundat och idealt E=4 T89 J med

G ................................................... 6,67 T11 JM/(KG)²

m_K ................................................ 4,14 T53 KG

r_K .................................................. 4,25 T17 M (maximal täthet r=1,82 T17 KG/M³ = 3m/4pr³)

(Se även utförligt från K-cellens värmefysik). Av detta är mc²-energin endast (avrundat) 3,7 T70 J — i princip försumbart (nittonde decimalen).

Klassisk Härledning till allmänna tillståndsekvationen

Betrakta en ändlig kropp (en stjärna) enligt KÄRNREAKTIONSLAGEN (K1+K2)–(m®g)=K som följer direkt ur ENERGILAGEN från den kvalitativt irreversibla MASSDESTRUKTIONEN E=(m®g)c² — med Solen som närmaste konkreta exempel. Vartefter K bränner av massa upphör den till slut att existera. Men stjärnor finns nu och därmed ett principiellt kvantitativt evigt blinkande av stjärnors födelse och död fram till vår egen tid. I annat fall skulle det förflutna per ändlig massa sedan länge ha lämnat varje åtanke om vår existens i grundligt mörker. Enda enkla, klassiska, förklaringen till att det i varje fall finns en stjärna nu kan bara därmed bli (m®¥)–(m®g)=K. Därmed är sambandet bevisat, fullständigt i enlighet med energilagens förutsättningar; energin kan varken skapas eller förintas utan måste förutsättas.

Enda konkreta sakargumentet för hela teorin blir således helt enkelt: Om energin saknar upphov gör massan det också. FELET man hela tiden har gjort i den moderna akademins korridorer är att man har utgått ifrån att universum grundas på ändlig begränsad massa. Hela den förutsättningen är, som ovan, helt ogrundad. Det finns inget ursprung, ingen »begynnelse». Bara evig tid med jordgubbar och glass i evighet för alla som vill det.

Därmed är grundvalen lagd för den fullständiga beskrivningen och härledningen av universums historia eller K-cellens allmänna värmefysik.

SAMMANFATTNING

Energibalansen bevaras genom c₀-kroppen i en CENTRALT BELÄGEN PERIODISKT PULSERANDE KOSMISK CENTRALCELL, K-cellen.

Kärnreaktionslagen

kärnreaktionslagen

Ersätts TILLGÄNGLIGT MATERIAL med K-cellens ändliga element (atomkärnorna) ges direkt den enkla och elementära

KÄRNREAKTIONSLAGEN (elementärt: exotermiska kärnreaktionslagen; se även mera avancerat i exotermiska fusionslagen)

kärnreaktionslagen

K1+K2 – (m®g) = K

KOMPONENTERNA MASSDEFEKTEN PRODUKTEN

FÖRENINGSARBETET

KÄRNREAKTIONSLAGEN kan också sägas följa direkt ur ENERGILAGEN från den kvalitativt irreversibla MASSDESTRUKTIONEN (m®g) — med Solen som närmaste konkreta exempel.

m .................. massa

® ................. omvandlas till

g ................... ljus och värme (gamma-tecknet betecknar generellt i TNED em-strålning i energisammanhang)

Allmänna klarlägganden forts.

Plancks konstant

Eftersom enda möjliga atomkärnan som kan finnas med noll massdefekt är neutronen, återfaller hela den kosmiska c₀-kroppens massdelar på just neutronmassan. Den visas också direkt ur Plancks konstant enligt

h=m_nc₀r_n=6,625 t34 JS:

neutronmassan(1,0086652u) · toppdivergensen(2,99792458 T8 M/S) · neutronradien(1,32 T15 M).

Ur denna kan sedan alla övriga atomkärnor byggas genom neutronens sönderfall enligt en välordnad process. Se vidare i GRUNDÄMNESBILDNINGEN och NEUTRONKVADRATEN (kärnfysikens Pythagoras sats, den finns inte heller upptagen i modern akademi).

Det är bara i den inre centrala lilla aktiva K-cellen som elektriska och magnetiska fenomen är verksamma. Detta förklaras galant, fullkomligt logiskt, på följande sätt. Se även efterföljande förtydligande i Ljusets Gravitella Beroende.

Genom ljusets gravitella beroende avtar ljushastigheten (divergensen c) med växande massa från den centrala tyngdpunkten (c₀). Figuren nedan visar hur grafen ser ut med växande avstånd (r) med given medeltäthet (r) enligt grundsambanden

w = Ö Gm₂/r = Ö GrV/r = Ö Gr4pr³/3r = Ö 4pGrr²/3

= rÖ 4pGr/3;

Allmänna klarlägganden forts.

c i K-cellen

Med given medeltäthet (r) växer w proportionellt med växande r analogt med växande massa och därmed växande gravitation. Det betyder att den lokala ljushastigheten (c) avtar (se Ljusets g-beroende). På visst avstånd från c₀ blir det lokala c=0. Därifrån upphör all yttre elektromagnetisk verksamhet. Hur atomkärnan klarar det beskrivs utförligt i Atomkärnans härledning från Planckringen. Se även Negativ divergens.

Märk emellertid väl att begreppet lokal ljushastighet INTE kan mätas direkt därför att också frekvensen i alla tidmätande atomklockor ändras proportionellt (se ABSOLUTA METRIKEN, Planckekvivalenterna). Det betyder (idealt, och vilket INTE har med relativitetsteorin att göra) att ÄVEN med lågt lokalt c-värde, som också betyder en motsvarande långsam atomsvängning, ges likväl ”c₀”. Se även utförligt räkneexempel i GPS-exemplet. Se även utförlig förklaring i ABSOLUTA METRIKEN.

Sammanhangen visar (således) att neutronerna som den kosmiska c₀-kroppens eviga oskapade masselement bara blir verksamma i sina sönderfall då de inträder det innersta av K-cellen, det vi kallar för Universum. Allt utanför är mörkt (neutronkallplasma, se nedan), läge OFF. StandBy.

Allmänna klarlägganden forts.

hur K-cellen återvinns

Neutronbasens återvinning vid K-cellens kontraktion

GRUNDFORMEN FÖR K-CELLENS KONTRAKTION,

dess tillståndsfysik, är ytterst enkel och ska därför i all korthet beröras här.

Enligt kärnreaktionslagen K1+K2–(m®g)=K kommer varje sammansatt atomkärna K från och med den punkt där den omgivande dominanta gravitationen har reducerat ljushastigheten till c=0 in i situationen K+(m®g₌₀)=K1+K2. Finner kärnan exakt den g-massa som motsvarade utgivningen då kärnan bildades, sönderfaller tydligen K i K1+K2.

neutronkallplasma

Neutronkallplasma. Eftersom sönderfallsbildningen är mättad då och endast då K bildar neutronen med 1818+18-kroppen där atomära massdefekten är exakt lika med noll (se NEUTRONKVADRATEN), strävar alla atomer från situationen c=0 och vidare i gemensam negativ divergens att sönderfalla till neutroner, c₀-kroppens övergripande massform

(denna process finns också f.ö. i speciellt tunga stjärnor i vars yta nedbrytning kan ske av tyngre atomer och därmed stjärnan på visst sätt återvinner friskt vätebränsle för en ny brinncykel).

Därmed bildar K-cellen ett neutronkallplasma. Eftersom detta material helt saknar yttre elektriska krafter och bara sammanhålls av gravitationen, kan dess fysik (enklast, och mycket idealiserat) hänföras till hydrodynamikens principer, alltså typ »vattenfysik».

Divergenskraften eller elektriska kraftlagen F=k(Q/r)²=k([Q/(n®¥)]/[r/(n®¥)])²=k(Q/r)² innefattar redan atomkärnans struktur: obegränsat avtagande avstånd i atomkärnans fraktala ytform: atomkärnan kan inte komprimeras (se även i Atomkärnans geometri). Därmed detonationen. Evig puls.

Se även mera utförligt från Atomkärnans härledning. Se även från Solfysiken (stjärnornas allmänna energiproduktion: fusioner genom lugna mjuka men höga g-tryck — inte genom kaotiska kollisioner).

Allmänna klarlägganden forts.

ljusets g-beroende

LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE — i förtydligande från ovan

Med summan av

konvergensenergin EG=mw² och divergensenergin E=mc² via differentialmassan (m) i godtyckliga rymdpunkter ges energiledet

E_v = E_G + E = mw² + mc² = mv². Efter förkortning med m ges w² + c² = v². Eftersom c varierar lokalt mellan 0 och max c₀ som funktion av w, avspeglar funktionsformen samma detaljer som visas i CHEOPS REKTANGEL — Cheopspyramiden är den äldst kända urkunden där sambandet bd=h² är tydligt representerat, men den för hela matematiken mycket centrala sambandsformen har inte ens ett eget namn i modern akademi, därav benämningen här för att ge en solid referens —

Cheops rektangel

Man får alltså w² + c² = v² = cc₀ eftersom w/c = (c₀–c)/w som ger w²=cc₀–c² samt v/c₀=c/v som ger v²=cc₀. Därmed

w² + c² = cc₀ som ger c² = cc₀ – w² och därmed

c/c₀ = [1–w²/cc₀]; Lösningen ger en del cirkel och en del hyperbel.

Jämför Einsteins motsvarande grundform

[ref. McGraw-Hill SCIENTIFIC ENCYCLOPEDIA Edition 1970 Light p570]

c/c₀ = [1–w²/c²]; Einstein tillät inte c=0: tidens upphörande enligt honom.

Konsekvens:

Allmänna klarlägganden forts.

Einstein och TNED

c/c₀

w/c₀

w = Gm₂/r, m₂ anger centralmassan som börjar från noll i centrum

heldragen svart och röd ...................

relaterad fysik genom Planckekvivalenterna från elektriska laddningens härledning,

svart anger statiska tillståndets g-fysik, röd anger expansiva-kontraktiva tillståndets g-fysik

streckad svart ........................................

modern akademi genom relativitetsteorin från v+ic-felet, se relativitetsteorin och v+ic-felet

Modern akademi/Einstein kan inte härleda atomkärnan — förutsättningen för gravitellt oberoende: w®¥.

Se utförligt från Atomkärnans härledning.

Gravitationen kan inte krossa atomkärnan: c₀ bevaras oberoende av gravitationens inverkan.

Se mera utförligt i huvudartikeln från LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE.

Allmänna klarlägganden forts.

allmänt om g-energin

E_G = G(m_K)²/r_K

ALLMÄNT OM GRAVITATIONSENERGIN — g-energin, gravitationella energin, gravitella energin

m · w² = m · Gm/r = EG — se även från Gravitationslagens härledning

G-energin definieras på cirkulär (ring-) form av centrifugalformen mw²=Fr=E. Därmed definierar E_G ett motsvarande ekvivalent vridande moment (Fr) på r från tyngdpunkten m. Ökas r med samma m (expansionsfysiken), avtar E_G och går mot noll då r går mot oändligt.

Den (gravitella) energi som krävs för att expandera (exp) en (idealt icke elektriskt laddad sfärisk) kropp från ett mindre till ett större omfång är lika med energiskillnaden mellan de olika radierna:

E(exp) = Gm²(1/r₁ – 1/r₂);

SKALKRAFTEN på avståndet r från tyngdpunkten för en ideal Jordsfär med radien r=6,378 T8 M (ekvatorn) och massan m=5,975 T24 KG ges av den allmänna gravitationslagen enligt

F=G(m/r)²=5,85372 T25 Newton eller, eftersom accelerationskonstanten vid Jordytan är a=Gm/r²=9,7970362 M/S² (standardiserat till 9,81=1g), lika med 5,975 T24 KP. Gravitationsenergin med referens till samma sfäriska skal med den inneslutna massan m=5,975 T24 KG blir

E=Fr=Gm²/r=3,7335 T32 J. Begreppet gravitationsenergi på r från tyngdpunkten betyder då den totalt sammanhållande sfäriska skalenergi som sammanhåller hela m-kroppen, oberoende av dess inre sammansättning. För att t.ex. få kroppen att utvidgas från r, måste minst (ett sfäriskt verkande) E tillföras för att helt motverka kraften i den sammanhållande energin (arbetet Fd=mad).

I viss litteratur definieras g-energin (i statiska tillståndets fysik) ur allmänna gravitationslagen F=G(m/r)² enligt F = Gm · Dm/r² = dE/dr med differentialekvationen

dE = (Gm · Dm)/r² dr med m=rV med medeltätheten r och sfärvolymen V=(4/3)pr³.

Man talar då om g-energin för det speciella (del-) elementet Dm. Lösningen blir då inte det enkla E = –GmDm/r, utan istället E = (1/2)GmDm/r.

Notera att K-cellens fysik innehåller g-energins matematiska fysik både med avseende på statiska tillståndets fysik och expansiva-kontraktiva tillståndets fysik. Dessa två skilda delar har (här veterligt) inget motsvarande omnämnande i etablerad litteratur. (Man underförstår då, tydligen, alltid ett statiskt tillstånd). Se vidare i K-cellens detonation; Där beskrivs dramatiken mellan statiska och expansiva-kontraktiva tillståndens fysik mera ingående.

Utgångspunkten med oändlig massa i universum (»hela kosmos», c0-kroppen) kan naturligtvis INTE bevisas i någon som helst praktisk bemärkelse.

Vad man däremot KAN göra, är att följa DEN tråden och GENOM JÄMFÖRANDE GRANSKNING verkligen se att den leder till en långt mera fullständig beskrivning av ALLTING än den nuvarande vetenskapliga uppfattningen. Nämligen på så sätt att den nuvarande vetenskapliga uppfattningen INGÅR — med alla dess ekvationer och teorier — SOM EN PRIMITIV FÖRETEELSE i mänsklighetens historia.

OM vi når dit, är Det fortfarande inget (egentligt) BEVIS för något. Det är bara en mera fullständig beskrivning.

Allmänna klarlägganden forts.

energilagen

ENERGILAGEN förklarar

upphovets yttersta orsak

Energilagen

Energilagen förklarar upphovets yttersta orsak

Ett intervall (Dx) måste finnas för att kunna påvisa en rörelse; kraften förutsätter rörelsen; intervallet är vilket som helst Dd med optimal variation a=dv/dt. Eftersom intervallet är oförstörbart (se utförligt från INTERVALLETS OFÖRSTÖRBARHET), så är också rörelsen (a_0tilld), och därmed energin.

massa kan förintas (m®g) — därför att den inte kan skapas:

(1) m i a=am/m=F/m kan inte skapas eller bildas därför att a i m=ma/a=F/a måste förutsättas

(2) m i a=am/m=F/m kan förintas genom (1) att a i m=ma/a=F/a är oförstörbar, (m®g)

I det senare fallet flyttas a endast över på andra massor (värme, ljus) utan hjälp av någon transporterande massa (via induktionen), varigenom energin bevaras.

Energi kan varken skapas eller förintas utan måste förutsättas.

Märk således noga den kvantitativa ekvivalensen [Se även Divergensenergi E=mc²]:

E=(m®g)c²=(m¬g)c²: strålningsenergi (g, via ekvivalensen med Planckenergin E=hf) KAN ersätta massvärdet kvantitativt men inte kvalitativt. Energi kan substituera men inte skapa massa. Se även massfrihetssatsen. Bekymrar man sig (således) ENBART I KVANTITETERNA

E=(m®g)c²=(m¬g)c² SÄGER MAN — felaktigt — i kraft av experimentella redan välkända bekräftelser: detta är bevis för att ”massa kan skapas ur energi”.

Således generellt beträffande frågan om alltings upphov och yttersta orsak:

då energin saknar upphov, gör massan det också.

SVARET ÄR ALLTSÅ GIVET:

Det finns inget upphov: ingen början.: ingen skapelse i den meningen.

Det finns dock, tydligen, en återkommande ”skapelse”. Nämligen K-cellen. Eller som vi säger: universum.

Jämför modern akademi:

”Termodynamikens huvudsatser

Första huvudsatsen: I ett slutet system är den totala energin (inkluderande massan) konstant.”

BONNIERS ASTRONOMI 1978s481sp1m

Det finns inga slutna system i fysiken i termodynamisk mening.

Det finns slutna mekaniska system (konstant m). Det finns slutna elektriska system (konstant Q). Men några ”slutna” termodynamiska system existerar inte — i full konsekvens av energilagen. Vi studerar detta.

INOM VARJE DELKROPP I K — en stjärna, nebulosa, galax eller annan strålande kropp DK — läcker energin i (m®g) ut utanför DK, försvinner ur kroppen, och därmed också totalt ur varje K. Eller sagt på annat sätt: den totala energin i ett s.k. ändligt och slutet materiellt system bevaras inte. Den enda möjligheten för energin att bevaras kan bara vara ett materiellt icke ändligt system med den beskaffenheten att den utläckande strålenergin (m®g) i varje del exakt uppvägs av en lika stor obegränsad (lokalt inflödande) tillgång på icke strålande g-massa. I denna, nämligen, kan (m®g) ”gömma sig” och därmed ”bevaras”. Endast under den förutsättningen gäller energilagen: energi kan varken skapas eller förintas utan måste förutsättas. Nämligen i kraft av en obegränsad, oskapad, befintlig g-massa. Då stämmer ekvationerna.

Allmänna klarlägganden forts.

allmäna värden K-cellen

K-CELLEN —

ALLMÄNNA VÄRDEN

K-cellens totala fysik kan bestämmas (och kontrolleras) i detalj utifrån helt enkla grunder — ingen behöver känna sig utanför

massa ............................................ 4,14 T53 KG

radie (maximal täthet) ................... 4,25 T17 M

halvperiod ..................................... 336 miljarder år, se teoretiskt från allmänna tillståndslagen

nuvarande ålder (avrundat) 20 miljarder år

ALLMÄNNA BERÄKNINGSGRUNDER

K-cellens massa kan bestämmas på flera olika (inbördes oberoende) sätt ENLIGT TNED:

I. Genom K-cellens värmefysik grundat på

1. den synliga materiens medeltäthet på 1 väteatom per 10 kubikmeter rymd inom 2. en synsfär med radien grovt 1000 Mpc som innehåller 3. medelvärdet 25% Helium och 75% Väte med övriga ca 1% i den nu synliga materien tillsammans med 4. medelvärdet av den universella kosmiska Planckstrålningen 2,7 °K och 5. det givna observationsvärdet för dopplereffekten (K=1,5),

ges lägst 4,08 T53 KG och högst 4,18 T53 KG. Se särskild resultatredovisning.

I resultatredovisningen ingår även automatiskt (!) en resultatberäkning av den synliga materiens del: den är bara 1/355 av K-cellens totala massa.

II. Från SOLFYSIKEN (som följer i förlängningen av Solens g-radie) ges analogier till K-cellens allmänna fysik. Härur kan K-cellens massa beräknas idealt teoretiskt direkt via Solmassan och neutronmassan via maximala tätheten (neutronkallplasmat r_max = 1,82 T17 KG/M³) enligt

K-cellens massa

m_0cK = 36(m_S)³r_max^–2p^–5(2×1,0086652)^–6 ....................................

Solmassan (m_S) och neutronmassan (1,0086652u, 1u=1,66033 t27 KG) ger K-cellens massa

= 4,13816 T53 KG vilket är nära precis medelvärdet av 4,08 och 4,18

[förf.ref. ENHETSSTJÄRNANS MASSYTENHET ExplPhys2006_1, s19].

Härledningen kräver en viss utvikning här, men vi hoppar över den tills vidare då i princip samma värde ges av den mera omfattande beskrivningen i K-cellens värmefysik, där ges en mera närmare belägen praktisk referens (ehuru på betydligt flera parametrar).

Härledningen har infogats nedan (2008-09-15) i separat bihang, se Härledningen till K-cellens massa från Solmassan.

K-cellens radie (max täthet r_max = 1,82 T17 KG/M³ via ideal sfär) ger

r_0cK = Ö m/4pr

= 4,2546 T17 M eller ca 14,128 pc; 1 pc = 1AU/tan(1/3600) = (1,496 T11 M)(206 264,8067)

Maximala tätheten (r_max = 1,82 T17 KG/M³) garanteras av Elektriska kraftlagen [F=k(Q/r)²] via Atomkärnans härledning: Atomkärnan står redan på noll enligt

k(Q/r)² = k(Q[n®¥]^–1/r[n®¥]^–1)², atomkärnans härledning enligt Planckringen. Därmed garanteras detonationen absolut. Se utförligt i K-cellens detonation.

K-cellens halvperiod kan också beräknas idealt teoretiskt med samma preferens som för Solens energiproduktion (100% Väte-1 till 100% Helium-4). Man får värdet ca 336 miljarder år. Sedan vänder det tillbaka igen.

Så här räknar man ut K-cellens halvperiod med Solens hjälp ENLIGT RELATERAD FYSIK:

K-cellens ideala effektcykel Väte®Helium kan återföras på Solens energiproduktion som jämförande exempel. Solens massiva effektförlust (m®g) är ca 0,7% av hela den primära Solmassan under hela Solens ideala brinntid 100% Väte till 100% Helium med övriga ämnen bortsett ifrån. Vi kan alltså säga att K-cellens annars idealt oändliga expansion avstannar på de felande 0,7% Helium, alltså vid 99,3% He. Genom kalkylkortet för K-cellens värmefysik [förf. ref. Stjärnfysiken2005], värdet 99,3% Helium, finner vi då att K-cellens halva period blir

20,6294(16,3 T9 år) = 336,25922 T9 år (T för 10⁺), eller avrundat 336 miljarder år. Därefter vänder materialet tillbaka igen med ny påfyllning från den övergripande c₀-kroppen.

härledning

2008IX15

K-cellens massa från Solmassan

Grund: Solens 3 Ekvationer

ENHETSSTJÄRNANS MASSYTENHET (från beräkningen av Solradien)

k_mS = m_S/1M² = 1,989 T30 KG/M² ......................... Solmassans enhetstryck, Solmassan m_S = 1,989 T30 KG

leder vidare till en mera övergripande sambandsmatematik för hela K-cellen.

Vi söker den sfär i hela K-cellens totalmassa m_K=4,155831 T53 KG (från K-cellens värmefysik) vars radie r satisfierar m_K/(4pr²)=k_mS:

r = Ö m_K/4pk_mS = 1,28945 T11 M, Solmassan 1,989 T30 KG.

Genom överslagsberäkningar finner vi att förhållandet mellan K-cellens minsta radie

r_0K=[3m_K/4pr_max]^1/3 vid max täthet

r_max=1,0086652u_{1,66033 t27 KG}/4(1,3196611 t15 M)³= 1,82177 T17 KG/M³,

r_0K=8,16629 T11 M

eller (med 1AU=1,496 T11 M) 5,4587554 AU, och r är

r_0K/r=6,333133 = 2p×1,0079494.

NEUTRONEN är fundamental med atomvikten m_n/u=1,0086652, och det är på den vi måste söka ett eventuellt samband.

Sammanställning ger

r_0K/r = m_K–^1/6[6(p)^1/2m_S^3/2/r_max]

SÄTTER VI TILL PRÖVNING med ledning av ovannämnda överslagsräkningar

r_0K/r = 2p · 1,0086652 = 2p · m_n/u

ges tydligen ekvivalenterna

u · r_0K = m_n2pr

Analogt genom subsitution med hastightern v (godtycklig) ges tydligen de konstanta impulsmomenten

u v r_0K = m_n v 2pr

u ................... atomära massenheten från 1/12 av Kol-12, 1,66033 t27 KG

r_0K ............... K-cellens minsta radie, samma som K-cellens detonationsradie, K-cellens detonation

m_n ................ neutronmassan, 1,0086652u

r .................... K-cellens Sol-enhets-ekvivalenta massytradiekonstant

r anger den delsfär inom K-cellens maximalt täta totala sfär vars varje YT-kvadratmeter upptar Solmassan 1,989 T30 KG.

r är 2p×1,0086652 gånger mindre än K-cellens minsta radie.

Antas sambandet ges K-cellens totalmassa från Solmassan enligt

r_0K/r = m_K^–1/6[6(p)^1/2m_S^3/2/r_max]^1/3 = 2p m_n/u

;

m_K = [(u/2pmn)[6(p)^1/2m_S^3/2/r_max]^1/3]⁶

= [(2p×1,0086652)^–1[6(p)^1/2m_S^3/2/r_max]^1/3]⁶

= 36(mS)³rmax^–2p^–5(2×1,0086652)^–6 .................................... Solmassan och neutronmassan

= 4,13816 T53 KG

Förhållandet mellan värdena blir (4,155831)/(4,13816)=1,0042702. Det är ett proportionsfel på 0,4%.

Vad vi vet, är ett sådant relativt litet praktiskt fel i K-cellens totala beräkning omöjligt att utesluta.

Jämför K-cellens massa från separata beräkningar i K-cellens värmefysik

— värdena ligger mellan 4,08 och 4,18 T53 KG beroende på små skillnader i naturkonstanternas decimaler till prövning; medelvärdet av dessa blir precis 4,13 T53 KG.

Allmänna klarlägganden forts.

allmän beskrivning

ALLMÄN BESKRIVNING — K-cellens expansion

K-cellen STJÄRNFYSIKEN Galaxbildningen

kontraktion detonation expansion himlakroppsbildningen grundämnesbildningen K-cellens värmefysik strukturkriteriet materieöarnas form

HUR K-CELLEN UTVECKLAS

K-CELLENS DETONATION följer (tvunget) enkla elementära vågekvationer med resonansserier som garanterar de mindre kropparnas uppdelning (J-kropparna) då K-cellen expanderar från den maximalt täta centralformen. Härur bildas de olika materieöarna i universum. Dynamiken kan (enklast) återföras på hydrodynamikens principer (vattenfysik, i trängre mening). Med ledning av nuvarande medelavståndet mellan (de lokala) galaxerna, kan man ur K-cellens expansion beräkna den ungefärliga tidpunkten för Vintergatans (och därmed Solsystemets) bildning. Värdet visar lägst 5, högst 10 miljoner år efter detonationen.

GRUNDÄMNESBILDNINGEN är redan given i K-cellen via c₀-kroppens neutronbas (kallplasma): Då K-cellen expanderar, expanderar även den gravitella tändzonen (divergenszonen) som definierar fronten på ljushastigheten större än noll: divergenszonen sveper med konstant hastighet (c₀) över K-cellen med början från centrum vid detonationen. Vartefter den når de olika avdelade J-kropparna, tänder dessa via positiv divergens, dvs. elektromagnetismen kommer i läge PÅ (atomkärnorna är genom sin elektrogravitella struktur oberoende av den yttre gravitationens inverkan, se vidare i atomkärnans härledning). Zonsvepet innebär en ytterst snabb grundämnesbildning med ytterst välordnade preferenser och som kan beräknas, studeras och analyseras i detalj enligt helt enkla grundsamband (diakvadraten) genom exotermiska kärnreaktionslagen. Därmed utraderas den konventionella kosmologin — Helt.

OPTIMALA FUSIONSGRÄNSMASSAN delar alla himlakroppar i två grupper (stenkroppar och gaskroppar). Den definierar absolut jämvikt mellan Coulomrepulsion och Gravitell kontraktion i J-kroppens primära bildning. Optimala fusionsgränsmassan utpekar via rena kärnfysikaliska rådata ENLIGT TNED entydligt JORDEN (5,975 T24 KG) på massvärdet 6,80016 T24 KG med en avyttring på ca 12% vid primärbildningen. Det är den enda unika typiska himlakropp som kan åstadkomma en optimal grundämnesbildning med maximal spridning och förekomst, och som (termogravitella jämviktstrycket) kan uppvisa en positiv värmegrad (17 °C) över vattnets fryspunkt (273 °K). Alla övriga Solsystemets planeter har negativa värmevärden (Venus närmast Jorden med –22°C). Därmed bildas en preferens via resonansserierna till hela Solsystemet som därmed kan härledas sin primärbildning via J-kroppsavyttringen från en större moderkropp. Se Jordens Tredje Ekvation. Av den traditionella kosmologin (Kants nebularhypotes) åsterstår därmed intet. Ur denna grundpremiss kan den matematiska fysiken till hela universums historia framställas i syntes enligt JORDENS FEM EKVATIONER:

(1M)2ra = p ........................................................................... Termogravitella Jämviktstrycket, Jordens Första Ekvation

m_0JSUB = r_max^–2(3/4p)^–1(k_J/d)³ = 6,80016 T24 KG ................. Fusionsgränsmassan, Jordens Andra Ekvation

d = F3a₀2^n–1+d₀ .................................................................... Resonansserierna med Solsystemets bildning, Jordens Tredje Ekvation

Ø=x^k/x ..................................................................................... Neutronkvoten, grundämnesfördelningen i himlakropparna

m_PRIM=m_PRES(1–x^k/x)^–3/34 ........................................................ Himlakropparnas primärmassor, Jordens femte ekvation, x=(1–x^k/x)^1/34 måste itereras

Genom primärbildningen uppstår ytterligare en himlakroppsmässig klassifikation; Är J-kroppens g-massa tillräckligt stor för att övervinna Coulombrepulsionerna, bildas en stjärna, annars en planet. Härur härleds Solens Tre ekvationer som grundlägger hela den övriga stjärnfysiken, se från Solfysiken.

Solfysiken framgår extremt detaljerat: Solradien kan bestämmas idealt teoretiskt (ca 1000 KM större än fotometriska radien), liksom Solens allmänna polväxlande magnetfält, Solens fotometriska effekt, den allmänna redan välkända Solcykeln på 11 år, Solens allmänna vågekvation, samt Solens allmänna koronajonisation; Värdena ger (fullständig) överensstämmelse med spektroskopiska observationer. Se även från Joniseringen i Solkoronan.

Solfysiken enligt TNED (Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics med grund i PLANCKEKVIVALENTERNA) inbegriper (såvitt möjligt) fullständiga och utförliga härledningar till Stefan-Boltzmanns strålningslag, Plancks strålningslag och Wiens förskjutningslag, dessa är centrala och avgörande i hela framställningen enligt TNED.

Allmänna klarlägganden END.

ovanstående i kort refererande innehålll

innehåll Allmän inledande beskrivning

fysiken förklaras genom Planckekvivalenterna

praktiska observationer

elektriska laddningen

kosmiska strålningen överflyttat till ExpBekr.htm

tidsdilationen överflyttat till ExpBekr.htm

litterära referenser @INTERNET · överflyttat till ExpBekr.htm

universums expansion dopplereffekten

Källgrunder

c0-kroppen

gravitationens absolutverkan

allmänna tillståndsekvationen

klassiska härledningen

kärnreaktionslagen

Plancks konstant

c i K-cellen

K-cellens återvinning

ljusets g-beroende

Einstein och TNED

g-energin

energilagen förklarar upphovet

Allmänna värden i K-cellen

K-cellens utveckling

detonation

grundämnesbildning

fusionsgränsmassan — Jorden

huvudartikel ovan

END.

speciella artiklar nedan

K-cellens värmefysik

Se från K-cellens Allmänna Tillståndsekvation

K-CELLENS ALLMÄNNA VÄRMEFYSIK

Notera att traditionell kosmologi har en helt annan grundteori med (delvis) andra förutsättningar. Någon direkt jämförelse kan inte göras. Jämförande korsreferenser med beskrivning av nuvarande allmänna uppfattningar görs löpande under presentationens gång, i möjligaste mån.

Följande avdelning ger en kortare summerande beskrivning utan härledningar.

Härledningar ges utförligt i separat htm-dokument, se Härledningarna till K-cellens värmefysik tillsammans med separat kalkylkort.

tillståndsdiagram

Här är vi nu:

Halvperioden är 336 miljarder år … Hit: ®|

K-cellens massa är runt 4,15 T53 KG. Av denna är 2,05944 T49 KG synlig för oss, men vilken rymd i själva verket innehåller 355 gånger mera massa (i formen av enorma mängder typ sand, smågrus och småsten [företrädesvis mellan galaxgrupperna]), dvs., endast 1/355 är synlig.

PLANCKSTRÅLNINGEN (hf) I HELA VÄRMEEFFEKTEN under K-cellens hela expansiva historia byggs upp på K-cellens totalmassa (m_0cK). VÄRMEEFFEKTEN härleds enbart på den synliga massan (m_s) i formen av strålande solar och stjärnor med massdestruktionen i fusionerna från 100% H-massa till 100% He-massa med restväte 0.

transientfunktionen

Hela K-cellens termiska matematiska fysikhistoria kan liknas vid en fyrverkeripjäs med en initialmassa i formen av den synliga materiens 100% Väte som bränns av till 100% Helium med ett effektmaximum, ett toppvärde, med ett efterföljande lugnare utslocknande.

Effektfunktionens form kan bara vara en: effekttransienten

P = kT(a+T²)^–2 T betecknar tid, P betecknar effekt

(Se figuren ovan).

Det finns inget annat att välja på.

BASDATA

Värmegivningen och dess parametrar kan ställas på ekvivalenter ur Plancks allmänna strålningslag (Stefan-Boltsmanns strålningslag P₀ och Wiens förskjutningslag l₀). En strålsfär eller en ”klotlampa” som expanderar i takt med K-cellen följer Stefan-Boltzmanns strålningslag; Temperaturstrålningens medelvärde med hänsyn till ljushastigheten och dopplereffekten kan beräknas ur Wiens förskjutningslag. Genom att vi redan känner observationella grunddata på

1. den synliga materiens medeltäthet på 1 väteatom per 10 kubikmeter rymd [BAs381sp2mn]* inom

2. en synsfär med radien grovt 1000 Mpc som innehåller

3. medelvärdet 25% Helium och 75% Väte [BAs124sp2n]* med övriga ca 1% i den nu synliga materien tillsammans med

4. medelvärdet av den universella kosmiska Planckstrålningen 2,7 °K [ENCARTA 99 Infrared Astronomy] och

5. det givna (medel-)observationsvärdet för dopplereffekten vid punkt 2 (K=1,5) [BAs375]*,

kan K-cellens samtliga primära fysikaliska parametrar bestämmas exakt.

*[BONNIERS ASTRONOMI 1978]

basdata

m_s = 2,05944 T49 KG ............. 100% Väte (eg. neutronmassan), synliga materien i K-cellen

N_n = 1,23 T76 .......................... antal neutroner i m_s, = m/u_{1,66033 t27 KG}U, U_n=1,0086652

m_D = 14,5e ................................ ATOMÄRA MASSDEFEKTEN för Helium-4 (motsv. ca 29,6 MeV per bildad He-kärna):

E_mD = 1,18953 t12 J ................... m_D i Joule

E_max = 1,46 T64 J ....................... = N_n(E_mD), samtliga [₀N¹ – (m®g) ® ₁H¹] till ₂He⁴, restväte=0

a_h=1 = 6,302 T30 S² ................... = r_0n² · (1836e) · N_n · hS²(M²dQ_n)^–1 från kärnfysiken enligt TNED

Atomära Massdefekten ovan från kärnfysiken finns inte med i den moderna akademins lärosystem.

Se utförligt i atomkärnans härledning från Planckringen.

K = c/v_x = (c₀/Ö2) Ö w^–2–2c₀^–2 = 1,5 ........................... rödförskjutningens observationsvärde

r² = (8a₁)^–1(27/a)^1/2E_max

r = 4,28 T25 M = 1387 Mpc ....................................... strålsfärens radie vid T=effektmaximum

1pc=(cotan 1/3600)×(1AU=1,496 T11 M)=3,08572 T16 M

T = r (2/c₀)Ö[K² + 1] = 16,295 T9 år ......................... K-cellens ålder vid effektmaximum

resultatredovisning

resultatdata

Värdena kan variera något beroende på hur noggrannheten i basreferenserna används.

Med sämsta fallets gränsparametrar varierar K-cellens massa mellan 4,08 och 4,18 T53 KG.

K-cellens massan kan även beräknas teoretiskt genom

Solmassan och neutronmassan från maximala neutronmaterietätheten

(detonationstrycket) 1,82 T17 KG/M³ enligt

m_0cK = 36(m_S)³r_max^–2p^–5(2×1,0086652)^–6 .................................... Solmassan och neutronmassan ger K-cellens massa

= 4,13816 T53 KG vilket är nära precis medelvärdet av 4,08 och 4,18

förenklad exponentteckning t för 10^–, T för 10⁺

vid 16,3 miljarder år — vid tiden för effektmaximum analogt E/E_max=1/4=25%He

q ............................ 355 .................................................... reala/synliga masskoefficienten

Öh .......................... q ........................................................ reala/synliga masskoefficienten

K ............................ 1,5 =c/v_x ........................................... rödförskjutningen

1år ........................... (3,1688087 t8)^–1 S. Året räknas här sideriskt med 365,25 dygn per år

T ............................. 16,295 T9 år K-cellens ålder

r ............................. 2,705406 t26 KG/M³ = 3/(2pGT²), K-cellens medeltäthet vid T

^r(c_x) ........................ 4,277013 T25 M = T · c₀/2Ö[K² + 1], strålsfärens radie (r)

T_c ........................... 4,520807 T9 år = ^r(c_x)c₀, ljustiden från ^r(c_x) till hit

mx ........................... 8,866308 T51 KG = r(V=4pr_x³/3), reella massan inom ^r(c_x)-sfären

r_0c .......................... 1,5420991 T26 M = c₀T, K-cellens nollzonsradie vid T

m_0cK ...................... 4,155831 T53 KG = 2r_0cc₀²/G, K-cellens massa

m_s ........................... 2,05944 T49 KG = r(V=4pr_x3/3), den nu synliga materiens massa, ca 1/355 av den underliggande massan

^qm .......................... 7,306717 T51 KG = q · m_s , reella massan »bakom» m_s

Väte ........................ 75% ................................................. andelen väte i ^qm och m_s

Helium ................... 25% ................................................. andelen helium i ^qm och m_s

t₀ ........................... 8,1 °K .............................................. lokala värmestrålningen för ^r(c_x)-sfären

t ............................. 2,7 °K .............................................. värmestrålningens observerationsvärde på Jorden vid T+T_c

nu

T_K .......................... 20,81578 T9 år K-cellens nuvarande ålder = T+T_c

Väte ........................ 64,77% ............................................. nuvarande andelen väte i ^qm och m_s

Helium ................... 35,23% ............................................. nuvarande andelen helium i ^qm och m_s

t₀ ........................... 7,08 °K ............................................. nuvarande lokala värmestrålningen för ^r(c_x)-sfären

AKTIVT KALKYLKORT FINNS PÅ OVANSTÅENDE med samtliga parametrar och resultat redovisade i detalj för noggrann inspektion. PROBLEMET MED INTERNET är emellertid att det INTE kan skickas med här (utan vidare). Tyvärr. Noterat 2007XI14 (i väntan på bättre tider).

— Åtgärdat 16 November 2008. Se Kalkylkortet till K-cellens värmefysik.

NU-BEGREPPET — allmän notering

Begreppet nu som ovan betyder en omöjlig situationsbild ur mätteknisk synvinkel.

Eftersom kosmologins data bygger på extrema avstånd och ljushastigheten är den enda transportkällan för information, är de data vi ”nu” har på materiesammansättningen en TIDSMIX av ”nu här hos oss” och ”då längre ut”. Med en ungefärlig tidsspridning på runt 4-5 miljarder år härifrån till gränsen för det observerbara universum, med referens till ljushastighetens begränsade rapporthastighet, är alltså de data vi ”nu” har av ”universums sammansättning” bara ”gamla bilder”, frånsett de allra närmaste regionerna.

Ovanstående nu-värden är därför orealistiska som rena mätobjekt. De gör visserligen anspråk på att beskriva en exakt motsvarande medelvärdesbild av det nu faktiska tillståndet, men det finns ingen möjlighet att ”åka ut å titta efter”. »Nuvärdena» för Väte-Heliumhalterna och den observerade temperaturstrålningen, vad man faktiskt kan observera genom ljuset som informatör, ansluter därför mera till den gamla rymdens 4,52-miljarderszon än den nuvarande. (Uppgiften med ”nuvarande Heliumhalt 35,23%” är alltså [möjligen helt] värdelös).

K-cellens detonation

K-CELLENS DETONATION

För beskrivning av K-cellens kontraktion, se K-cellens kontraktion.

K-cellens detonationsfysik är ytterst intrikat — enligt relaterad fysik.

HUVUDFASEN

K-cellens detonation DEL II

Med inledande beskrivning från K-cellens detonation DEL I

KONTRAKTIONENS SLUTFAS, omedelbart före detonationen, bjuder på en högeligen remarkabel tillståndsfysik i K-cellen — ENLIGT RELATERAD FYSIK.

Så länge idealt separerande avstånd existerar mellan de enskilda atomkärnorna i K-cellens kallplasma, eller motsvarande materi