innehåll
denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · webbsök ämnesord i hela
framställningen via SAKREGISTRET · förteckning över alla webbsidor
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER
|
fysikens förklaring enligt Planckekvivalenterna — inte r-teorin |
|
|
|
Michelson och Morleys experiment från
år 1881- |
|
|
|
Solrandsavböjningarna från 1919- | ljusvägen kring Solkanten |
|
|
|
Ljusets
Gravitella Beroende
— från år 1725 |
|
|
|
Beviset
för multipla c
· exakt samma samband och observationsdata · helt väsensskilda teorier |
|
|
|
exakt
timing
bildar det globala positionssystemet (GPS) genom ett tjugotal satelliter som
kretsar kring Jorden — matematiken i detalj |
|
|
|
perihelierotationerna · elektriska förskjutningen v/c
|
|
|
|
Beviset för att universums expansion
avtar · halvperioden är 336 miljarder år ENLIGT TNED |
|
|
|
Ljushastigheten genom strömmande
vatten |
|
Särskilda grundbegrepp i Relaterad Fysik: Elektriska
laddningen · Planckekvivalenterna
· K-cellens
värmefysik
Q = Ö (m/R)(A/dT) kan inte härledas av modern akademi
|
fysikens förklaring enligt |
— |
inte. |
|
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS
FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN | Michelson och Morleys
experiment från år 1881-
LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING | Solrandsavböjningarna
från 1919- | ljusvägen kring Solkanten 
ABERRATIONEN från James Bradley 1725 | ljusets gravitella
beroende från år 1725
DEN
KOSMISKA
PARTIKELSTRÅLNINGEN | beviset för multipla c · exakt samma
samband och observationsdata · helt väsensskilda teorier
GPS-EXEMPLETglobala positionssystemet | exakt timing bildar det globala positionssystemet (GPS) genom ett tjugotal
satelliter som kretsar kring Jorden, här beskrivs den matematiken i detalj
PLANETERNAS PERIHELIEROTATION | perihelierotationerna · elektriska
förskjutningen v/c
UNIVERSUMS EXPANSION | beviset för att universums expansion avtar · halvperioden är 336 miljarder år ENLIGT RELATERAD FYSIK
GENERELLT:
Fysiken beskrivs, relateras, och förklaras — uppenbarligen som det får förstås — av PLANCKEKVIVALENTERNA,
f0/f = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
l/l0 = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
Inte av relativitetsteorin,
T/T0 = Ö 1–(v/c)2 ............. tiden avtar med växande v
m0/m = Ö 1–(v/c)2 ............. massan växer med växande v
d/d0 = Ö 1–(v/c)2 ............. längden avtar med växande v
Planckekvivalenterna kopplar inte till mekaniska rörelsesystem. Se från Q.
universums
expansion
KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN (my-mesonerna) och GPS-EXEMPLET (satellitdelen) har traditionellt framstått som relativitetsteorins i särklass allra starkaste, mest oantastliga, fäste. Som framgår ovan, finns ingenting kvar av det: tidsdilationen är, som allt övrigt som kommer från relativitetsteorin, en följd av v+ic-felets uppenbarligen helt felaktiga generaliseringar av massa, tid och distans och som på den vägen lett fram till de förhärskande (numera djupt rotade) vanföreställningarna. I ljuset av den ställningen är det alltså så att den allmänna dopplereffekten för ljuset man förknippar med speciellt den observerade allmänna universella galaktiska rödförskjutningen, alltså de rena kvantitativa värdena från observationer, är systematiskt felaktigt tolkade på fel samband: sambandet gäller inte. Det finns ingen tidsdilation, förnämligt förtydligat av GPS-EXEMPLET explicit. Observationerna är korrekta, men värdena man får genom tidsdilationens dopplersamband blir galna. Vad betyder det? Det betyder att universums tidigare så försmädligt svåravgjorda expansion, huruvida expansionen fortsätter i evighet eller stannar av och just i kraft av de observerade rödförskjutningarna i den nu etablerade tidsdilationens matematiska tappning, får ett kort och koncist historiskt avslut: expansionen avstannar entydigt. Klart och tydligt. Det vänder tillbaka. Se vidare i UNIVERSUMS EXPANSION.
2007XI7 efter
föregående sammanställningar från 1984
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ RIKTIGHETEN I DEN RELATERADE FYSIKENS OCH MATEMATIKENS HÄRLEDDA BEGREPP
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ RIKTIGHETEN I DEN
RELATERADE FYSIKENS OCH MATEMATIKENS HÄRLEDDA BEGREPP
Från härledningarna i Ljusets Gravitella Beroende
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
tanA = (v/c)sinV = v’/c ...................... aberrationen från James Bradely
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN
ABERRATIONEN
ABERRATIONEN från James Bradley 1725, publ. 1729
ABERRATIONEN (från James Bradley 1725) är ett exempel som noga bekräftar ljusfysikens friställning från kinetiken: Varje försök att förklara aberrationen som fenomen med hjälp av en impulsanalogi typ fallande regndroppar på en framrusande glasruta resulterar i kaos. Det är också Precis vad som inträffat i modern akademi. Ämnet är också, i viss akademisk litteratur, erkänt dåligt beskrivet (se citat): ingen förstår det — riktigt. Artikeln om aberrationen på diskussionssidan i den engelska versionen av Wikipedia Aberration uppvisar (följdriktigt) en skolstudie i starka motsättningar (… ”Nej. Det är det inte alls det” … ”Jodå. Det är det visst det” …). Aberrationen kan i grunden varken kan beskrivas eller förklaras med den moderna akademins begrepp. Haken är, som tidigare antytts, den variabla ljushastigheten genom gravitationen och som modern akademi har så stora svårigheter med att förstå i all dess enkelhet (jämför även absoluta metriken och GPS-exemplet).
Aberration (från James Bradley 1725, publ. 1729) [gener. avvikelse] är den maximala och variabla ljusvinkelavvikelsen A = arctan v/c som en absorberande eller emitterande kropp uppvisar då den lägesändrar med hastigheten v i ett omgivande dominant g-fält som håller ljusmedelhastigheten c, se figur 1 ovan. Kurvformen beskrivs utförligt i Aberrationskurvan.
För Jordens del med grovvärdena v=30 KM/S och c 300 000 KM/S är max A grovt arctan (30/300 000) = arctan 1/10 000 = 20,63 bågsekunder. Facklitteraturen anger max 20,47. Fenomenet upptäcktes år 1725 av James Bradley då han letade efter parallaxer för astronomisk avståndsmätning [ref. ENCYCLOPEDIA OF SCIENCE AND TECHNOLOGY · McGraw-Hill · 7th Edition 1992 · Aberration · s5-6]. Upptäckten publicerades 1729.
Den traditionella fenomenbeskrivningen är erkänt dunkel och oklar. Se citat. Se även efterföljande beskrivning i DEN TRADITIONELLA BESKRIVNINGEN.
A är störst rätvinkligt v (observationsriktning V=0°) och noll i samma riktning som v (observationsriktning V=90°) så att aberrationsvinkeln A som funktion av observationsriktningen (V), lägesändringen v och lokala ljusmedelhastigheten c totalt kan skrivas på funktionen i PREFIXxSIN med v’=v·sinV och A=0 vid V=±90° enligt
tanA = (v/c)sinV = v’/c ...................... aberrationen från James Bradely
Aberrationsvinkeln (A) framgår emellertid inte direkt vid v-kroppens yta utan är noll där, där också den apparenta (synbarliga, idealt geometriska) ljusvägen sammanfaller med den sanna, se figur 1 ovan. Denna senare avviker sedan successivt från den apparenta som ljusvägen lämnar v-kroppens lokala g-dominans. Det sker (teoretiskt genom härledning, se vidare nedan) via en hyperbel (aberrationshyperbeln) och som leder till det omgivande dominanta g-systemets lokalt dominanta c-referens (Solfältet, med Jorden som v-kropp). Avståndet från v-kroppen till aberrationsvinkelns fullt utbildade värde är samma som räckvidden för v-kroppens lokala g-dominans och bestäms idealt i Jordfallet enligt
dJ = r1AU[1+Ö mJ/mS]–1 ...................... aberrationsvinkelns gränsdistans
Suffixen J för Jorden och S för Solen, 1AU = avståndet
Jorden-Solen = 1,496 T11 M
Först vid dJ är aberrationsvinkeln (A) fullt utbildad.
Aberrationshyperbeln i Jordfallet med V=0° (Månens inverkan frånses) har formen
y = (v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2] ........................... aberrationskurvan, Jorden
r0 anger Jordradien och x avståndet från Jordytan. Aberrationshyperbelns relativa utsträckning beror generellt på v-kroppens ytradie och dess effektiva g-massa och kan relativt Jordfallets aberrationshyperbel därför skrivas
y = (dB/40rJ)(v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2] ............. aberrationskurvan
dB anger räckvidden för v-kroppens lokala g-dominans, rJ anger Jordradien (6,378 T6 M vid ekvatorn).
BESKRIVNINGEN
För en v-kropp med liten lokal g-dominans (dB) blir slutvinkeln (A) i aberrationshyperbeln nära omedelbar direkt från kroppsytan. Aberrationen med vinklar och riktning i netto kan då förenklas på ovanstående typfigur. Om en sådan används ENBART gör den emellertid mer skada än nytta då den associerar till ett impulsbegrepp (kinetiken) som grund för fenomenet — typ fallande regndroppe på framrusande glasruta, och som används frekvent i gängse litteratur i aberrationens beskrivning: c och v kopplar inte i fysiken. Se även förtydligande beskrivning nedan. Dvs., ljusvinkeln bildas inte ”då ljuset träffar Jordytan”, som figurgeometrin antyder, utan är redan fullbordad då via ett helt annat fenomenkomplex som inte har med någon impulsanalogi alls att göra, eftersom ljuset inte kopplar till kinetiken: c och v adderas inte. Att denna, konventionella, olägenhet typ regndroppsförklaring i beskrivningssättet förorsakar bryderier har också uppmärksammats i en del akademisk litteratur. Se vidare i citat. Figuren ovan är f.ö. av samma typ som används i @INTERNET Wikipedia Aberration of light men utan utritade beteckningar cv.
Den sanna riktningen kan bara beskrivas utifrån den
apparenta riktningen såsom förskjuten utmed v: det innebär att apparenta och
sanna utgår från samma riktning på Jordytan, vilket betyder att aberrationen
bara kan förklaras av en krökt ljusbana med gränsvinkel atan(v/c). Förklaringen
ligger i ljusets g-beroende som funktion av Jordens lokala g-dominans i
Solfältet, men den detaljen omnämns aldrig i den etablerade litteraturen.
I P ses apparenta tiltad i färdriktning v från sanna. I analogin med fallande
regndroppar dras istället resultanten — den apparenta — från
v (omvänt) och den sanna och vilken
ordning inte beskriver aberrationen: v+iSanna=Apparenta
fungerar inte. Korrekt sätt är v+iApparenta=Sanna, vilket direkt bekräftar ljusfysikens
friställning från kinetiken: ljusets hastighet c och mekanikens v kopplar inte additivt i fysiken.
Den verkliga fysiken i P kräver med andra ord att sanna utgår från
apparenta, samma utgångsriktning — men som sedan böjs av med riktningen A=atan(v/c) som gränsvärde mot oändligt utanför
kroppen. Aberrationen som fenomen fungerar alltså inte som en regndroppe som
träffar Jordytan som en framrusande kula i luften: ordningen v+iApparenta=Sanna kräver att aberrationen redan är fullbordad då. Dvs., sanna och
apparenta utgår inte bara från samma punkt (P) utan även, till en början, samma
riktning. Förklaringen ligger i ljusets gravitella bundenhet och den krökta
ljusväg som går till/från Jorden som följd av dess lägesändring i Solens
g-dominans.
apparent
sann
Aberrationskurvans ljushyperbel (hyperbeldelen ovan, starkt överdriven i Jordens fall) framgår som en ideal approximativ funktionskurva ur funktionen för ljusändringen c’ (se Ljushastighetens variation) via en grundparabel (parabeldelen ovan) i respekt till sambanden för ljusets g-beroende — hos en kropp som lägesändrar med v i ett yttre dominant g-fält. Divergensderivatan (c’) är inom den lokalt dominanta (Jord-) g-sfären en funktion av r–2 som bestämmer den (till Jorden) g-bundna magnituden i v som vG och som ger grundparabeln här benämnd vG-parabeln, den beskrivs utförligt i Ljusfältets gravitella v-funktion. Tillsammans med ökningen i c från Jordytan och utåt övergår vG-parabeln i den aktuella aberrationskurvan via en approximativ hyperbel genom att tillväxten i c är retarderat accelererad mot toppvärdet c0. Gränsvinkeln atan(v/c) är hyperboliskt ideal i respekt till Jord-g-fältets asymptotiska avtagande g-dominans mot Solfältet. För tangenterna i den ideala ljushyperbeln i fallet Jorden-Solen är de skilda c-värdena försumbara (max skillnad 0,2084 M/S) och kan betraktas som praktiskt identiska. Se vidare utförligt från ABERRATIONSHYPERBELN.
Alternativ beskrivning
För en betraktare på Jordytan som studerar stjärnljuset (rätvinkligt Jordens banhastighet v) sammanfaller sanna och apparenta. De separerar emellertid successivt med ljusvägens avstånd från Jordens g-centrum i proportion till Jordens banhastighet (v) i Solens g-fält som följd av att divergensen (c) ändras mellan Jordens och Solens lokala gravitella dominans. Jordens g-dominans upphör f.ö. från ca 40 Jordradier utanför Jorden (2/3 avståndet Jorden-Månen). Separationen sanna-apparenta visar maximal verkan i riktning rätvinkligt v och verifierar därmed, tillsammans med ljusets friställning från kinetiken, ljusets gravitella bundenhet. c och v adderas inte. Se utförligt från Ljusets grundfysik.
Jordens lokala g-dominans i Solfältet börjar från ca dJ=r1AU[1+Ö mJ/mS]–1
Ljusbindningen lokalt via r–2 är anledningen till varför ljus som utsänds från en stjärna snabbt når kollektivfarten c mellan stjärnorna, oberoende av stjärnornas egenrörelser. Ljusövergången mellan stjärnlokalerna bildar f.ö. dopplereffekt. Sambanden i figuren ovan beskrivs i artikeltexten.
PÅ GRUND AV JORDMASSANS LOKALA G-DOMINANS i det omgivande Solfältet (Månfältets marginella inverkan frånses) får den lokala ljushastigheten (c) något olika värden (se Ljusets g-beroende) då ljuset går mellan den lokalt gravitella Jorddominansen och Soldominansen längre ut (gränsen går vid runt 40 Jordradier från Jordens medelpunkt, sambandet för dJ ovan). Eftersom Jorden via v i Solens g-referens hinner förflytta sig en viss sträcka under den c-passagen, uppkommer en motsvarande förskjutning eller en s.k. aberration i c-vägen. Avvikelsen blir som störst i synriktningen rätvinkligt Jordrörelsen (v) medan den är helt obefintlig för ljus som löper parallellt med v (i riktning genom Jordens tyngdpunkt). Fenomenet upptäcktes år 1725 av James Bradley då han letade efter parallaxer för astronomisk avståndsmätning. Maximala aberrationsvinkeln blir idealt arctan v/c som för Jordens del innebär grovt arctan (30/300 000) = arctan 1/10 000 = 20,63 bågsekunder. Facklitteraturen anger max 20,47’’. Aberrationen yttrar sig i att den verkliga (sanna) positionen för en stjärna sådan den ter sig på Jordytan ligger tiltad i backriktningen relativt v i formen av den synbarliga eller s.k. apparenta riktningen med aberrationsvinkeln (atan v/c).
allmänt
Fenomenet stöter på stora svårigheter i den allmänna presentationen eftersom man inte beaktar eller ens förstår c-ändringen i fenomenet: c-ändringen som fenomen omnämns inte. Man är (nämligen) allmänt av den uppfattningen att aberrationseffekten med aberrationsvinkeln bildas ”då ljuset träffar Jordytan” (se citat), likt snedstrecket från en fallande vattendroppe som möter en framrusande fönsterruta, och det är också den typen av illustration man använder. Något begrepp om ett ljusfält i Jordens g-dominans och som ändras med ljusets inträde-utträde, förekommer överhuvudtaget inte i beskrivningssättet. Se vidare i citat. Se även från DEN KONVENTIONELLA BESKRIVNINGEN.
REF
‡[1] Alexis Clairault (1713-1765), källa @INTERNET
Encyclopaedia Britannica 1911|Wikipedia Aberration · Source1.doc
‡[HOP] HANDBOOK OF PHYSICS, McGraw-Hill 1967:
HOP-källan. Att Bradleys upptäckt av aberrationen ännu
i denna dag är föremål för strängt obskyra beskrivningsförsök finns för övrigt
omvittnat i en av den moderna akademins egna litterära referenser [HOP, s6-161sp2mö,
se nedan]; i kort referat: den moderna akademin kan inte redovisa fenomenet
utan att resa flera frågetecken än den enskilda frågans.
Fetstilen min markering:
”In elementary
explanations of the aberration effect an analogy is often
drawn with the falling of raindrops, and it is stated that the orientation of the telescope must be
altered with the velocity of the observer in order to allow the light to travel
from the objective to the eyepoint of the telescope, during which time the
telescope is also in motion. This explanation would lead one to expect that the
magnitude of the aberration would depend on the speed of light in the
telescope. Attempts to detect such a phenomenon were made by Airy, using a
telescope filled with water, with negative results. From the point of view of
the ether theory this requires a special explanation involving the concept of
the Fresnel ether drag coefficient (Sec.12).”
HANDBOOK OF PHYSICS · McGraw-Hill
1967 · 6-161col.2mt
The ”Fresnel drag
coefficient” mentioned (it has the form 1–n–2 with n as a refractive
index) connects to the experiment by Fizeau. Min anmärkning.
Min översättning: I elementära förklaringar till aberrationen används ofta en analogi med fallande regndroppar, och det påstår att teleskopets orientering måste ändras med observatörens hastighet för att få ljuset att gå från objektivet till teleskopets ögonpunkt, och under vilken tid teleskopet också befinner sig i rörelse. Denna förklaring skulle leda till att man förväntar sig att aberrationens magnitud skulle bero på ljushastigheten i teleskopet. Försök att påvisa ett sådant fenomen gjordes av Airy, som använde ett teleskop fyllt med vatten, men med negativt resultat. Sett från eterteorin, kräver detta en speciell förklaring som inbegriper begreppet Fresnels etersläpningskoefficient.
Även följande författare ansluter till floran “klassiska regndroppsförfattare”, jämför även citatet ovan. Fetstilen min markering:
“In classical physics, the
aberration of light is precisely like the
aberration of rain we've just experienced; the only difference is that light travels
considerably faster than rain, about 18 million times faster, as a matter of
fact. The aberration observed
depends only on the speed of the object and the speed you're travelling with
respect to it. Photons of light emitted vertically
toward the ground by trackside lights will slant just like the raindrops
due to the train's motion, but with an angle eighteen million times smaller. No
wonder you don't notice.“
@INTERNET www.fourmilab.ch/cship/aberration.html
C-ship:
The Aberration of Light by John Walker 2006-08-31
Min översättning: I den klassiska fysiken är aberrationen precis som den regnets aberration vi just erfarit; den enda skillnaden är att ljuset färdas mycket snabbare än regnet, omkring 18 miljoner gånger snabbare, faktiskt. Den observerade aberrationen beror bara på objektets hastighet och den hastighet man färdas med relativt detta. Ljusfotoner som emitteras vertikalt mot marken av vägbelysningen kommer att luta som regndropparna på grund av tågets rörelse, men med en vinkel som är arton miljoner gånger mindre. Inte undra på att man inte märker något.
Även Wikipedia-författarna tycks alltså leva i föreställningen att aberrationen som fenomen inträffar på Jordytan när ljuset når hit, inte att avböjningen då redan är ett faktum. Ingen omnämner gravitationen. Saken understryks ytterligare på Wikipedia Talk-sidan på artikeln Aberration of light: ingen, inte en, omnämner gravitationen. Uppfattningen om Jordens lokala g-dominans verkar vara ett ämne som inte besitter någon som helst allmän kännedom. I sanning märkligt.
Att man av tradition tänker sig ett impulsfenomen som aberrationens fenomengrund, framvisas tydligt i följande citat från en äldre uppslagsbok:
”Aberration. Astron. Den skenbara avvikning, som ljusstrålarna från himlakropparna undergå på grund av att jorden rör sig, medan dessa strålar passera genom observationstuben.”
BONNIERS KONVERSATIONSLEXIKON I 1922 sp15m
F=ma=mGmS/dS2=mGmJ/dJ2; dJ+dS=r1AU;
dS=r1AU–dJ;
mS/dS2=mJ/dJ2; mS/mJ=dS2/dJ2; Ö mS/mJ=dS/dJ=(r1AU–dJ)/dJ=r1AU/dJ
– 1; 1+Ö mS/mJ=r1AU/dJ;
dJ = r1AU[1+1/Ö mJ/mS]–1
dS = r1AU(1–[1+Ö mJ/mS]–1)
ändringen i ljushastighetens gravitella beroende, härledning
— för
c, se
ljusets gravitella beroende
c = (1/2)(c0±Ö|c02 – 4w2|) = (1/2)(c0±Ö|c02–4Gm2/r|) ; Dn (P)a=a(P)a–1Dn(P) ;
c’ = dc/dr = (1/2)(c0±[|c02–4Gm2/r|]1/2)’ =
(1/2)(0±[1/2][|c02–4Gm2/r|]–1/2[|c02–4Gm2/r|]’)
= (1/2)(±[1/2][|c02–4Gm2/r|]–1/2[|0 – (–1)4Gm2/r2|])
= ±[1/2][|c02–4Gm2/r|]–1/2[2Gm2/r2]
= ±[|c02–4Gm2/r|]–1/2Gm2/r2
Beräkning av c0|J
Från Cheops Rektangel w2 = cc0–c2 med w2 = Gm2/r har vi c0 = c + w2/c från ljusets g-beroende som ger oss
c0–c = (G/c) · m2/r = (2,22487 t19 KG–1S–1) · m2/r. Med Jordmassan m2=5,975 T24 KG och Jordradien vid ekvatorn 6,378 T6 M får vi
c0–c = (2,22487 t19 KG–1S–1) · (9,36814 T17 KG/M) = 0,2084289 M/S
Motsvarande värde för Solen på Jordavståndet 1AU (m2/r = 1,989 T30 KG / 1,496 T11 M) ger
c0–c = 2,9580692 M/S. För Vintergatan (delvis osäkra värden) ges motsvarande (m2/r = 2,7846 T41 KG / 2,83821 T20 M = 30000 ljusår),
c0–c = 218,28476 M/S. Sedan är det ingen som vet.
NOTERA DOCK ATT ABSOLUT LJUSHASTIGHETSBESTÄMNING MED HJÄLP AV ATOMKLOCKOR inte fungerar eftersom (se Planckekvivalenterna) också atomernas svängningsfrekvenser ändras analogt med gravitationen: nettomätningarna ger (idealt) ”c0”. Se mera utförligt från ABSOLUTA METRIKEN. Se även tillämpningsexempel i GPS-exemplet.
ABERRATIONENS LJUSHYPERBEL
härleds på följande sätt enligt relaterad fysik och
matematik
1. Vi bortser till att börja med ifrån lokala variationer i c (samma som olika atomtider, vilket kan mätas experimentellt, se vidare i absoluta metriken och GPS-exemplet) då vi går från v-kroppens g-referens (Jorden) till den omgivande g-dominansen (Solfältet); skillnaden i fallet Jorden-Solen är bara 0,2084 M/S och kan därför bortses ifrån.
2. Vi beräknar sedan ljusbanan för en ljusstråle som lämnar Jordytans lokala g-dominans och som går in i Solfältet, i allt med Jordkroppens hastighet v inberäknat: Detta ger oss en grundkurva i form av en här benämnd vG-parabel, se vidare i ljusfältets gravitella v-funktion.
3. Vi lägger sedan till den praktiska variationen i c mellan de olika regionerna vi försmådde i punkt 1 ovan, vilket ger oss den slutliga aktuella aberrationshyperbeln.
Observera dock följande från resultatet i punkt 3 ovan:
I de generella fall där skillnaden i c-värde är markant mellan olika g-lokaler, blir ljuskurvan inte så enkel som i fallet med hyperbeln från parabeln, och kan därför inte beskrivas generellt med någon bestämd kurvtyp (alls) som gäller för samtliga fall. Hyperbelkurvan är alltså en generalisering. Speciellt i typfallet Jorden-Solen är skillnaden i c-värdet mellan Jordytan och Solfältet på 1 AU (0,2084 M/S) så liten att den kan bortses ifrån, vilket generaliserar hela hyperbelkurvan på en konstant c (2,99792458 T8 M/S), trots att hyperbelfunktionen här bygger på en retarderat accelererad c-ändring. Då emellertid denna är obetydlig för vinkelfunktionens kvantitativa värde, kan den bortses ifrån.
Aberrationshyperbeln grundas på ljushastighetens variabla
värden genom de olika g-regioner som ljusvägen passerar mellan de skilda lokala
g-dominanserna
Beskrivning, r avser ideal förbindning Jorden-Solen
Är v=0
sker ingen avböjning. Ljusvägen följer då r spikrakt. Är v>0
sker till att börja med ingen ändring alls just från m2-ytan eftersom ljusderivatan c’=0 inom en given ekvipotentialyta. Men
vartefter c avancerar
utåt, försvagas m2-dominansens tyngdkraftsacceleration alltmer på bekostnad av
att det yttre omgivande g-moderfältet (Solen) tar över.
Ljusvägen kommer
därmed att brytas på växande v-influens — mer och mer ju längre ut ljuset når.
Maximala brytningen
inträder då det yttre ljus-g-fältet helt har absorberat den initiella v-gradienten. Sett från m2-ytan innebär den gränsformen samma som
ljusvinkeln atan v/c, vilket är samma som aberrationens maxvinkel (max 20,63” i
Jordens fall med v=30
KM/S och c=300 000
KM/S).
Typformen kan
därmed beskrivas från m2 genom en gränskurva vars tangent närmar sig v/c
obegränsat. Vilket vill säga, en
enhetshyperbel mot
vars asymptotvinkel (v/c) ljusvägen strävar att närma sig obegränsat.
Ljushastighetens VARIATION |
w2=Gm2/r
c’ = dc/dr = [ |c02–4w2| ]–1/2Gm2/r2 ................. ljushastighetens ändring
= Gm2/r2c0 .................................................... gäller praktiskt då 4w2<<c02
bildar tillsammans med ökningen i det lokala c, från kroppsytan och utåt mot toppvärdet c0 i fallet Jorden-Solen, en idealiserad aberrationshyperbel in till eller ut från ytan på centralsfären (m2, Jordmassan i fallet Jorden-Solen)
y =
(v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2] .......................... aberrationskurvan
y’ = (v/c) (x–r0)[Ö r02+(x–r0)2]–1 .................... riktningsändringen i y
r0 anger m2-radien i fallet Jorden-Solen, x börjar från denna. y anger avvikelsen från r i höjdled med växande x.
I fall där gravitationen skiljer sig markant från fallet Jorden-Solen gäller teoretiskt approximativt
y =(dB/40rJ)(v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2] ............. aberrationskurvan
där rJ är Jordradien (6,378 T6 M) och dB radien i den lokala m2-kroppens sfäriska g-dominans, lika med ca 40rJ i fallet Jorden-Solen. Observera att lokala g-dominanta rymdvolymen blir starkt asfärisk mot ideala dB-sfären mellan lika g-massor med motsvarande generaliserade fel i ovanstående hyperbelkurva. Ljusvinkelkoefficienten (y’) på
40rJ=(x–r0) i fallet Jorden-Solen uppvisar y’=(v/c)[40/Ö(402+1)=0,9996876] @ 99,97% av slutvärdet (v/c), vilket markerar den idealiserade hyperbelkurvans precision (ungefär ±0,005’’ i fallet Jorden-Solen).
ljusfältets gravitella v-funktion
Ljusfältets
gravitella v-funktion
Aberrationskurvan,
vc-bindningen — ljusfältets gravitella
v-funktion vG = v(1
– a0/aJ) = v(1 – a0[dJ – d]2/Gm2)
Jordens lokala g-dominans över Solfältet börjar från ca 40 Jordradier utanför Jordens medelpunkt (Se sambandet för dJ). Ljusändringen (c’) i bundenhet till Jordkroppens hastighet v är vid det avståndet praktiskt taget noll, men växer stadigt in mot Jordytan och är där praktiskt taget helt Jord-v-bunden.
Jordradier
Parabelkurvan
avbildar ljusfältets v-bundenheten till v-kroppen i procent som funktion av
avståndet från v-kroppen i enheter Jordradier.
|
v |
-bindningens variation genom g-fälten följer ändringar i r–2, motsvarande ändringar i accelerationskonstanten a = Gm2/r2, och kan betecknas vG. Ändringen i vG sker från maximala v till ideala 0 där v-kroppens lokala g-dominans övergår i den yttre lokala g-dominansen (som är Sol-g-fältet i Jordens fall). Denna gräns kan (med Jorden-Solen som exempel) betecknas dJ med sambandet (fallet Jorden-Solen)
dJ=r1AU[1+Ö mJ/mS]–1. I fallet Jorden i Solfältet är dJ lika med drygt 40 Jordradier eller ca 2/3 avståndet Jorden-Månen. dJ-värdet är emellertid inte exakt detsamma runt om Jorden utan skiljer sig (obetydligt) mellan framsidan mot Solen och baksidan bakom Jorden, men i stort en sfär med radien dJ med Jorden i mitten. Vi sätter den fasta g-fältstyrkan
a0 = Gm2/dJ2 mot den variabla
aJ = Gm2/(dJ – d)2 med d som avståndet mellan v-kroppens tyngdpunkt (Jorden) och gränsen dJ för lokala g-dominansen. Med relationen
1 – a0/aJ ges en funktion 0 till 1 motsvarande variationen i vG från 0 till 100%v enligt den paraboliska funktionskurvan
vG = v(1 – a0/aJ) = v(1 – a0[dJ – d]2/Gm2) som består av en del likformig acceleration i vertikalled och en del konstant hastighet i horisontalled. Om man blott justerar den kurvan efter den reella ljushastighetens ökning från lokala c mot toppvärdet c0 utåt från v-kroppens yta, är parabeln bruten. Den resulterande kurvformen kan idealt och generellt, men inte exakt för samtliga fall, återföras på en approximerad hyperbel, den här benämnda aberrationshyperbeln. Det är viktigt att ha den approximationen i åtanke, därför att i de generella fall där skillnaden i c-värde är markant mellan olika g-lokaler, blir ljuskurvan inte så enkel och kan därför inte beskrivas generellt med någon bestämd kurvtyp som gäller för samtliga fall. Hyperbelkurvan är alltså en generalisering. Speciellt i typfallet Jorden-Solen är skillnaden i c-värdet mellan Jordytan och Solfältet på 1 AU (0,2084 M/S, se Beräkning av c0|J) så liten att den kan bortses ifrån, vilket generaliserar hela hyperbelkurvan på en konstant c (2,99792458 T8 M/S), trots att hyperbelfunktionen här bygger på en retarderat accelererad c-ändring. Då emellertid denna är obetydlig för vinkelfunktionens kvantitativa värde, kan den bortses ifrån.
En fullständig beskrivning av aberrationen som
fenomenform är alltså i princip utesluten utom exakt kännedom om massans struktur.
Ju mindre v-kroppens massa är med given yttre g-dominans, desto mera
abrupt blir huvudändringen i ljusvägen in till och ut från v-kroppen.
Från härledningarna till Ljusvägarna i Gravitationsfältet
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING
Solrandsavböjningarna från år 1919: samma matematiska samband, helt skilda teorier
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Solrandsavböjningarna från 1919-
Experimentella bekräftelser
SOLRANDSOBSERVATIONERNA FRÅN 1919–
Från år 1919 och en period framåt infann sig inte bara en period av solförmörkelser,
utan även en synnerligen gynnsam sådan genom en särskilt ljusstark
stjärnställning (Hyaderna), normalt synlig strax bakom Solkanten, som kunde
observeras, fotograferas och mätas.
De värden man fann för
ljusets krökning runt Solkanten brukar i gängse litteratur anges (medelvärde) i
bågsekunder till
1.75’’ ....................... vinkeln i bågsekunder för
ljusstrålens avböjning kring Solkanten
I preciserade uppgifter anges
(Arthur Eddington, SIGMA2 av James R. Newman kap21, källan ger
värdena omräknade med referens till Solkanten och ljusvägen från oändligt till
oändligt)
1,98’’ ±0,12 ................................ mätplats
Sobral (expedition 1938)
1,61’’ ±0,30 ................................ mätplats
Principe (expedition 1938)
Sambandet för divergenskurvan beräknas som ovan enligt härledningarna
från ljusvägarna
i g-fältet enligt
e=(rc02/2Gm2)–1
med
m2 = 1.989 T30 KG .................. Solmassan
r = 6.98 T8 M ........................ Solradien (ljusvägens närmaste avstånd från Solcentrum)
G = 6.67 t11 JM/(KG)2 .......... gravitationskonstanten
c0 = 2,99792458 T8 M/S
......... toppdivergensen
Här blir e mycket större
(236 431) än 1; e ger en hyperbel
som avviker mycket litet från en rät linje. Frånräknat –1 ges då
förenklingen e=rc02/2Gm2. Med kännedom om CEPH-geometrin, identifieras e=1/cosH (PREFIXxSIN), H lika med asymptotvinkeln. Totala hyperbeln,
hela ljusvägen:
a = 2cosH = 2(rc02/2Gm2)–1
= 4Gm2/rc02 .......................... ljusbrytningen runt centralmassan
vilket är samma som de allmänt presenterade resultaten från Einsteins ekvationer. Faktiskt.
Små H-värden motsvarar direkta radianvinklar (jämför i PREFIXxSIN cos1°=0,0174524=0,0174532rad). a-värdet ger här
a= 8,459093 t6. Med a
i grader (a°=180a/p, eller direkt från acos a)
således
a° = 4,846703 t4 =
1,744813’’
= 1,75’’
.................. gängse
angivna värdet vid solrandsförmörkelserna från 1919–
vilket också är samma värden som åberopas av Einsteins relativitetsteori. Den teorin har emellertid ingen koppling till ovanstående härledningar. Se vidare i v+ic-felet.
Bortser man ifrån centrifugalkraftens eliminering och ser ljusets utbredning som förenlig med kinetiken, får man bara halva det observerade värdet från CEPH-ekvationen. Detta faktum har ofta i 1900-talets populärvetenskapliga litteratur använts dels för att polemisera Einstein mot Newton och dels för att förringa den senares universalmekanik till den förras förmån. Ovanstående resultat visar att en sådan uppfattning är långt ifrån rättvis.
Contributed2002VI13fromOriginalWorks1990VII
Från härledningarna till PLANCKEKVIVALENTERNA
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
Se härledningen till sambandet för elektronmassans
variation i
ELEKTRONENS MASSÖKNING Från härledningarna till PLANCKEKVIVALENTERNA
SAMBANDET FÖR LADDNINGSHASTIGHETEN u GENOM ACCELERATIONSPOTENTIALEN U I VAKUUM
BEKRÄFTELSER
DEN ALLMÄNNA GILTIGHETEN FÖR PLANCKEKVIVALENTERNA I FYSIKEN
Elektronens massökning
Massökningseffekten inom elektrofysiken är välkänd på den beskrivna Planckekvivalenten
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
I skolfysiken (äldre, se exv GYMNASIETS FYSIK åk2 Liber 1980 s195 fig.271) används ett s.k. trådstrålerör för påvisandet an variationer i elektronmassan m då den genomgår olika accelerationsspänningar (U). För trådstråleröret gäller specifikt för elektronmassan m = r2(eB2/2U) med r som radien i den lysande ringen, e elektronens laddning 1,602 t19 C, B magnetiska fältstyrkan från de omgivande Helmholtzspolarna och U accelerationsspänningen [ref. ELEKTRON- OCH ATOMFYSIK FÖR ELTEKNISK GREN Esselte 1975 s17 ekv(6)]. Det linjära sambandet mellan U och u i idealt vakuum är
________________________
u = cÖ 1 – 1/[(UQ/m0c2) + 1]2 ........................ laddningshastigheten u från accelerationsspänningen
U
U accelerationsspänningen
Q laddningen,
1,602 t19 Coulomb
för elektronen (e–)
m0 vilomassan för Q, 9,11 t31 KG för e–
c divergensen i accelerationsfältet, 2,99792458 T8 M/S
u hastigheten för Q via U
enligt
Man har
massändringen m – m0 = Dm
som ger Dm/m0=(m–m0)/m0=(m/m0)–1
med m/m0=(Dm/m0)+1. Genom sambandet E=UQ=mc2
(se Elektromekanikens grundbegrepp) ges
ekvivalenten för Dm från Dmc2=UQ=E som ger Dm=UQ/c2. Tillsammans
med Planckenergins massekvivalent som ovan får man då
m/m0 = (Dm/m0)+1 = (UQ/c2)/m0 + 1 = (UQ/m0c2) + 1 = 1/Ö1–(u/c)2. De bägge sista delarna ger oss
(UQ/m0c2) + 1 = 1/Ö1–(u/c)2 ;
1/[(UQ/m0c2) + 1]
= Ö1–(u/c)2 ;
1/[(UQ/m0c2) + 1]2 = 1–(u/c)2. Och vi har alltså
(u/c)2 = 1– 1/[(UQ/m0c2) + 1]2;
u = cÖ 1 – 1/[(UQ/m0c2) + 1]2
U = Q–1m0c2([1/Ö 1–(u/c)2] – 1)
EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ
LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN
uppdagandet av v+ic-felet
Från härledningarna till LJUSETS ABSOLUTA ACCELERATION
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
Inledning
Med resultatet från Ljusets
Friställning Från Kinetiken (Divergensens frihetssats) framgår:
Vektorsumman
v+ic (Fig:2) har ingen fysikalisk representation
Skrivsättet ”v+ic”: Skrivsättet v+ic med den imaginära enheten (i) har samma innebörd som ekvivalenten i Pythagoras sats enligt v2+c2 med v motsvarande x, och c motsvarande y (se följande figur 2): Alltså, hypolinjen eller diagonalen (hypotenusan) i rektangeln vc. Den imaginära enheten (i) kan (nämligen) användas förnämt associativt tillsammans med y-termerna genom att »haka på i:et»; det samlar bekvämt alla y för sig (och därmed automatiskt alla x för sig) för vidare beräkningar.
METODEN MED i beskrivs utförligt i DEN KOMPLEXA ALGEBRAN.
Speciell experimentell bekräftelse på
ljusets
friställning från kinetiken genom ljusets gravitella beroende:
Figur 2
Figur 1
v och c kopplar inte i
fysiken
v+ic-rektangeln kan
inte anställas i något fysikaliskt resonemang. Inte alls över huvud taget.
Finns inte en chans.
berömda experiment
De bekräftande experimenten utfördes med början från år 1881 av Michelson och Morley (M&M:s experiment): genom en känslig interferometer mätte man ljusets utbredning c dels i Jordrörelsens riktning v och dels rätvinkligt denna då man från början trodde att experimentet skulle uppvisa interferens (störning) mellan de skilda vägarna v och c — som alltså skulle bevisa en koppling mellan c och v. Det förväntade resultatet infann sig emellertid INTE — till de dåvarande vetenskapsledens allmänna bestörtning: Allmän villervalla uppstod. Det har sedan dess upprepats otaliga gånger med ständigt samma resultat:
· en resultant v+ic
existerar inte
· c och v har ingen fysisk koppling;
· v+ic-resonemang (fig.2) saknar
naturvetenskaplig grund
Aberrationen omnämns inte …
Trots att dåtidens vetenskapsfolk runt 1880 redan visste, eller borde ha vetat sedan 150 år tillbaka (se nedan), att en viss verkan verkligen existerar mellan ljus (c) som kommer in till Jorden från stjärnorna (och omvända vägen) och Jordens banhastighet (v), nämligen beroende på observationsriktningen relativt linjen Jorden-Solen och som kallas (den astronomiska) aberrationen (upptäcktes av James Bradley 1725, publ. 1729), kom vetenskapslitteraturen i ämnet strax att uppvisa en stora flora av den här typen förmodad sakbeskrivning:
”Men alla försök har visat att de elektromagnetiska och optiska skeendena satta i relation till jorden som referenssystem förlöper på ett sådant sätt, att jordrörelsens translationshastighet inte kan upptäckas. Det viktigaste av dessa försök är det som utförts av Michelson och Morley … Den speciella relativitetsprincipens giltighet med avseende på de elektromagnetiska företeelserna kan därför knappast längre betvivlas.”
VAD EINSTEIN VERKLIGEN SAGT, Josef Wagner, Tema 1972 s70
”Det enda odisputabla faktum som hade framkommit ur Michelsons och Morleys försök var att ljusets hastighet inte påverkas av jordens rörelse”
EINSTEIN OCH UNIVERSUM. Lincoln Barnett. Aldus 1963. s35
”Sedan fysikerna ställts inför resultatet av Michelson och Morleys försök, som tydde på att ljushastigheten var densamma i alla inertialsystem …”
FOCUS MATERIEN 1975. s81sp1ö
Ingen av dessa författare tycks ha uppmärksammat James Bradleys upptäckt: FOCUS MATERIEN 1975 omnämner inte ens James Bradley, eller den astronomiska aberrationen som fenomen överhuvudtaget (den linsoptiska aberrationen finns dock med i FM 1975, men det är en annan historia). Det finns dock även etablerade källor som (på visst sätt) uppmärksammat den milt sagt chockerande osakligheten i ovanstående typcitat från 1900-talets populärvetenskapliga utbud, och som i varje fall gjorde mig uppmärksam på att vi är flera som observerat detaljerna (fetstilen min markering):
”It was
such a difference that the Michelson-Morley experiment failed to detect.
This
failure could not be
explained on the hypothesis that the passage of light is not affected by the
motion of the Earth, because such an effect had been observed in the phenomenon of
the aberration of light.”
ENCARTA 99 Relativity
Min översättning: Det var en sådan skillnad som Michelson-Morley experimentet misslyckades att påvisa.
Detta misslyckande kunde inte förklaras med hypotesen att ljusutbredningen inte påverkas av Jordrörelsen, därför att en sådan effekt hade observerats i aberrationsfenomenet.
MEN trots att v+ic-rektangeln saknar naturvetenskaplig grund, att den enligt föregående härledningar måste uppfattas som en direkt missuppfattning av den elementära fysikens grunder, och därmed ett direkt tankefel om den ändå tillämpas, blev det ändå till slut just v+ic-rektangelns begrepp som antogs av vetenskapsfolket enligt följande resultatmatematik:
v+ic-felet, se även inledning ovan
v+ic-FELET
Relativitetsteorins grundläggande matematik
RELATIVITETSTEORINS FORMELLA MATEMATISKA GRUND
Fig:2
Så resonerar man för att komma fram till v+ic-felets basmatematik (Einsteins speciella relativitetsteori):
Vi uppfinner ”c på Jordytan är en konstant för hela universum” och “ingenting kan färdas snabbare än c” vilket leder till följande resultat, figur 2 ovan:
Den rätvinkliga triangeln cH.c.v har hyposidan cH. Kateterna är ljushastigheten c och en mekanisk hastighet v. Hyposidan i komplexa termer för enklaste beskrivningen ger cH=v+ic. Men HELA fysiken är begränsad av c så att cH INTE kan överskrida c. TIDSBEGREPPET för v måste alltså skiljas från c. I mekaniken har de tre intervallen i hastighetstriangeln cH.c.v motsvarande distanser cHT.cT.vT. Som TIDEN i v måste modifieras mot c, måste distanserna specificeras enligt
cHT0.cT.vT0, där T avtar relativt T0 när v går mot gränsen c. I komplexa termer således cT0= vT0+icT. Då är
1= v/c + iT/T0 = (v/c)2 + (T/T0)2 som ger
T/T0=Ö 1–(v/c)2. Impulsbegreppet (p=mv) är samma genom lika kvantiteter — i mv-systemet (mv=maT) såväl som i det vilande m0-systemet (m0v0=m0aT0). Accelerationens aspekt (den aktuella verkan) är alltså lika och oberoende av tiden. Det ger oss ImpulsEkvivalenterna m0aT0= maT med m0T0= mT som ger m0/m= T/T0. Adoption av kinetiska energin, liknande föregående impulskoppling (vi endast byter tid mot distans), ger oss m0ad0= mad med m0d0= md. Därmed också m0/m=d/d0. TOTALT i härledande ordning således den speciella relativitetsteorins matematiska fysik:
T/T0 = Ö 1–(v/c)2 ............. tiden avtar med växande v
m0/m = Ö 1–(v/c)2 ............. massan växer med växande v
d/d0 = Ö 1–(v/c)2 ............. längden avtar med växande v
Jämför Planckekvivalenterna:
Planckekvivalenterna
f0/f = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
l/l0 = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
Då man en bit in på 1900-talet bara kunde bekräfta elektronens massökning genom experiment enligt den välkända formen m0/m = Ö 1–(v/c)2 som i själva verket förklaras galant av Planckekvivalenten m0/m = Ö 1–(v/c)2, se PLANCKEKVIVALENTERNA och som av föregående redovisade skäl aldrig upptogs av den moderna akademin — på grund av dess oförmåga att härleda den elektriska laddningen — ansåg man sig ha fått slutliga belägg för att Einsteins relativitetsteori, hur vanvettig den än syntes, var fysikaliskt kvantitativt korrekt. Dvs., man misstog sig — fortfarande — grundligt. På den vägen kom den moderna akademins lärosystem att grundas på en felaktig generalisering av de fysikaliska storheterna massa, tid och distans — i kraft av kvantitativa samband som tycktes helt förenliga med experimentella observationer: Planckekvivalenterna — som fortfarande inte kan härledas av modern akademi på grund av den moderna akademins låsningar i detaljerna som definierar Q. Inte relativitetsteorin. Tala sedan om dramatik.
Kort sagt: relativitetsteorin är, och förblir, en helt falsk (uppenbart vanvettig) lära — som kommit fram på en korrekt matematisk formalia vars storheter våldsamt har vantolkats.
———————————————————————————————————
Liktydigt med v+ic är det normala skrivsättet
enligt Pythagoras sats;
v+ic = Ö(v2+c2)
= hyposidan eller hypotenusan i den rätvinkliga triangeln vc.
DEN
KOMPLEXA ALGEBRAN beskrivs
mera utförligt i särskida avsnitt.
Från härledningarna till ELEKTRISKA LADDNINGEN — R finns inte i mekaniken
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN
de experimentella bevisen för multipla c: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier
RESULTATET AV v+ic-felet
v+ic-felets matematiska resultat, som ovan, ger med referens till Planckekvivalenterna en (till synes) formellt korrekt matematisk form, men grundad på en felaktig generalisering av de fysikaliska storheterna massa, tid och distans. Medan massökningseffekten enligt Planckenergins massekvivalent
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
är välkänd inom ELEKTROFYSIKEN, finns ingen motsvarande experimentell redovisning på en, som v+ic-felets resultatredovisning antyder, förmodad mekanisk massökning på grund av att föremål rör sig: Massökningen gäller bara inom elektrofysiken enligt definitionen för Q = Ö (m/R)(A/dT); Q kräver en variabel elektrisk (induktiv) resistans (R) för att m ska kunna variera exakt proportionellt så att Q bevaras. I mekaniken finns inget ”R” varför heller ingen massökningseffekt finns där.
Det finns emellertid många författare som (likväl) menar att v+ic-felets resultat — likväl — är giltigt i kraft av experiment och observationer från den kosmiska partikelstrålningen; Enligt gängse synsätt anses dessa experimentella observationer t.o.m. fullständigt verifiera den s.k. tidsdilationen som utpekas av v+ic-felets första ekvation. Men exakt samma matematiska formalia som den på vars grund v+ic-felet hävdas, nås på en helt annan och rakt motsatt väg. Nämligen den som hävdar att massökningseffekter inte innefattar de kosmiska partiklarna då de, veterligt, inte får sin hastighet på grund av elektrisk acceleration.
Vi studerar detta.
my-mesonerna och c
DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN GENOM MULTIPLA
LJUSHASTIGHETER ENLIGT REDAN GENOMFÖRDA EXPERIMENT
Den c-multipla kosmiska höghastighetspartikeln
Det experimentella beviset för att
multipla ljushastigheter existerar i universum
Beviset för multipla c
Kosmiska
Strålningen
DEN UPPMÄTTA KOSMISKA STRÅLNINGENS PARTIKELSÖNDERFALL I JORDATMOSFÄREN
Att döma av omdömena i textbeskrivningarna tror den etablerade
vetenskapsvärlden numera (2008) att de experimentella resultaten från den
kosmiska partikelstrålning som uppmätts i Jordens atmosfär ger helt säkra
(slutgiltiga) belägg för att relativitetsteorin gäller, verkligen, här speciellt
den s.k. tidsdilationen. Anledningen till
att den förmodan, som det får förstås av allt att döma, inte är välgrundad är
den följande. Jämför även gärna med gängse etablerade beskrivningar.
Inom och mellan galaxerna
rusar olika partiklar fram med höga hastigheter. Huvuddelen av dessa partiklar
är protoner (vätekärnor, p). När en sådan
höghastighetsproton träffar på Jorden ser den dess övre gasiska atmosfär som
ett mycket hårt skal. Kontakten leder till en våldsam kollision där ett stort
antal kärnfragment bildas och som i sin tur sönderfaller med karaktäristiska
s.k. halveringstider.
En (vänster) inrusande kosmisk höghastighetsproton (p+)
sammanstöter med en stationär proton (A) i Jordens atmosfär. Sönderfall sker
med varje slutprodukt som elektron eller positron.
Spårbilden ovan med
beteckningar, men inte fragmentfigurer, från sidan 139 med
bubbelkammarfotografiet i FOCUS MATERIEN 1975 (Se NEUTRONFRAGMENTEN).
Vi prövar förutsättningen att den inkommande protonen INTE har
accelererats elektriskt och därför heller inte kan tillämpas på
massökningseffekterna som sammanhänger med sådana processer, se vidare
utförligt från Planckekvivalenterna
för dessa fall. Jordlaboratoriets referens är emellertid begränsad just till c
och kan inte mäta högre hastigheter än c — Den enda till buds stående
apparaturen för att framställa höga hastigheter på Jorden är genom acceleration
av elektriskt laddade partiklar i slutna elektriska system, s.k. partikelacceleratorer.
Man kan emellertid anställa en exakt jämförelse med hjälp av begreppet impuls eller rörelsemängd, mv=p. Med givet p kan (nämligen) hastigheten vara låg
och massan stor (som i Jordlaboratoriets fall) — eller hastigheten hög
och massan normal (som i det aktuella praktiskt strålande fallet):
(1) m0v = m1v1 + m2v2 + m3v3 + … = mR1vR1 + mR2vR2 + mR3vR3 … = mRvR
Ovanstående led m0v = mRvR visar hur den
givna impulsen m0v kan beräknas utifrån Jordlaboratoriets
begränsade c-referens mRvR där vR ligger mycket
nära c;
mR och vR är den
motsvarande massa och hastighet som gäller för Jordbaserade
partikelacceleratorer med max c, eftersom man genom dessa inte kan uppnå
högre hastigheter än just c (max utbredningshastighet i det elektriska
fältet) och som därmed sätter den Jordbaserade experimentella gränsen.
Rörelsemängderna är alltså identiska.
Vi kan därmed ställa upp en allmän ekvation för beräkningen av hur
många partiklar som kan påträffas nere vid Jordytan genom partikelsönderfallet —
om vi känner den aktuella experimentpartikelns halveringstid (t0), antalet (N) som bildas vid träffen på höjden h
över maken, samt den Jordiska laboratoriemässiga motsvarigheten (vR) till den
observerade rörelsemängden (m0v = mRvR).
Samma matematiska samband. Exakt. Men helt
väsensskilda teorier:
A = N·2^–(h/t0)Ö (1/vR)2–(1/c)2
= N·2^–(h/t0vR)Ö 1–(vR /c)2
Beviset för
multipla ljushastigheter
A anger antalet påträffade partiklar vid Jordytan från bildningen av N stycken på höjden h med halveringstiden t0.
Med den inkommande kosmiska protonens hastighet som v
— typisk runt 10c i medelvärde, men så höga hastigheter som upp mot 500.000c har observerats med omräkningen genom den uppmätta rörelsemängden (p=mv) v=p/m0, se vidare i citatblocket nedan
— och vilomassan m0 ges motsvarande ekvivalenter i rörelsemängd genom de bildade partiklarna enligt sambandet i (1). Vi utvecklar det vidare.
Från m0/mR=vR/v ges
först PLANCKEKVIVALENTEN m0/mR=Ö 1–(vR/c)2=vR/v och som
kopplar till Jordlaboratoriets experimentella förutsättningar, se utförligt
från Planckekvivalenterna.
Vi löser v och får
(2) v = 1/Ö (1/vR)2–(1/c)2 = vR/Ö 1–(vR/c)2
En del av de bildade partikelfragmenten kallas my-mesoner. De
sönderfaller till andra partiklar inom en karaktäristisk tid angiven (runt)
t0 = 2µS = 2·10–6 S = 2 t6
S. Är deras antal N från partikelskurens bildning, och man finner A individer vid
Jordytan efter tiden t, kan vi summera baklänges uppåt enligt N=A·2·2·2…=A·2n.
Med antalet halveringar n och varje halvering t0 under resan t
genom höjden h, får vi t=nt0 med n=t/t0. Då är
N=A·2n=A·2t/t0 med slutantalet
A=N/2t/t0=N·2–t/t0.
Med bildandet av N på h med v som ett medelvärde från
sönderfallspartiklarnas hastigheter, ges t=h/v. Då blir
slutantalet
A=N·2–t/t0=N·2–h/t0v på Jordytan. Med v
enligt (2) ovan således
(3) A = N·2–h/t0v
=
N·2^[–(h/t0vR)Ö 1–(vR/c)2]
=
N·2^[–(h/t0)Ö
(1/vR)2–(1/c)2]
kalkylkort MsWORKS 4.0 — partikelmängden från kosmiska strålningen ·
från VistaVandaliseringen 2008IV: BUGG FRÅN
MICROSOFT mitt under pågående arbete 2008-04-09 kommer MicrosoftUpdate
och bara kör över originalprogrammet MsWORKS 4.0 — som har fungerat OK i Vista
sedan den datorn köptes för ca ett halvår sedan — med ändringar som inte känns
igen av originalet, programmet kan inte köras där längre, SAMT en urklippsbugg
som lägger in det som fanns senast i Urklipp till vänster framför kalkylrektangeln
när man återgår till ordbehandlingsläge. Vid kontakt med Microsoft: Microsoft
tar inget ansvar för det, vill inte redovisa i skrift hur man tar bort de
uppdateringsfiler (2 st K-typer) som INTE har dialogen AVINSTALLERA.
kalkylkortet nedan DIREKT FRÅN DEN
HÄR WEBBLÄSAREN c0kroppen.ods Flik3 Kalkylkort — Partikelmängden — se
öppningsmanual
om ej redan bekant — eller kopiera
URL:en nedan till valfri webbläsare Obs ALLA
UTOM Internet Explorer
— förutsatt att SVENSKA VERSIONEN av gratisprogramvaran OPEN OFFICE finns
installerad på datorn
http://www.universumshistoria.se/AaKort/c0kroppen.ods
för kontroll av korrekt angivet samband — här ges endast (föreg.) bilden av kalkylkortet med en serie inmatade värden.
|
A = |
N
· |
2 |
–(h/t0)Ö (1/vR)2 – (1/c)2 |
|
produkt |
koefficient |
bas |
exponent |
=
|
A = |
N · |
2 |
–(h/t0vR)Ö 1 – (vR/c)2 . |
|
produkt |
koefficient |
bas |
exponent |
Men detta är alldeles samma
matematiska samband som åberopas av relativitetsteorin som grund för tidsdilationens
experimentella bekräftelse. Verkligen.
Vi studerar det.
Tidsdilationen för my-mesonerna
— se även Einsteins grundsamband för
tidsdilationen T/T0 = Ö 1–(v/c)2, tiden avtar med växande v
Beroende på ”den höga my-mesonhastigheten” — 0,995c (från ca 10c),
se vidare litterära
referenser nedan — är enligt tidsdilationens begrepp emellertid
inte t0=2µS utan
t0/Ö 1–(vR/c)2,
se v+ic-felets första ekvation. Alltså, längre. »Tiden
utvidgas med högre hastighet (vR) så att
partiklarna kan färdas längre sträcka på given tid», säger man
officiellt.
A-formens exponent blir då — istället för vårt t/t0 — (t/t0)Ö 1–(vR/c)2. Som emellertid t=h/vR, får man då likväl
(h/t0vR)Ö 1–(vR/c)2. Eller, alternativt uttryckt enligt (3), (h/t0)Ö (1/vR)2–(1/c)2.
Det är exakt
samma matematiska form som vi har härlett ovan med grund i Planckekvivalenterna
— via den nyligen omnämnda transformationen m0/mR=vR/v
som bygger på multipla c.
Exakt samma matematiska samband. Exakt.
Exakt samma observationsdata. Exakt. Multipla c.
Därmed är det bevisat i ljuset av Planckekvivalenterna — samt v+ic-felet (Se Relativitetsteorin) och dess
referenser:
Det finns (NATURLIGTVIS, Planckekvivalenterna) ingen »tidsdilation»:
Resultatet
bevisar multipla c;
Protonerna anländer Jorden med vilomassan m0 — med
hastigheter i medeltal kring v=10c.
I nedanstående ENCARTA-referens meddelas i ett extremfall en
experimentellt uppmätt partikelimpuls som motsvarar en halv miljon gånger
ljushastigheten.
Citat — Litterära referenskällor
Jämförelsen mot den aktuella kosmiska impulsen m0v med experiment på
Jordytan visar ett värde 0,995c för vR [ref.
FÖRSTÅ RELATIVITETSTEORIN, G. Lindahl, Biblioteksförlaget 1971, s22].
Det motsvarar ca 10c=v genom
v=1/Ö (1/vR)2–(1/c)2 i (2). Med h=3 T4 M [FYSIK FÖR
TEKNISKA FACKSKOLOR, R.Westöö, Esselte 1975, s59], t0=2 t6 S och N=1000
ger A-sambandet A=31. [R.Westöö,
s104 13.4 ger ett vR=0,998c men han specificerar varken t0 eller N]. Med ett
lägre h=6 T3 M [från G. Lindahl ovan] ges A=498.
Bokförfattarna
hävdar att detta värde också är det experimentellt bekräftade:
”Av tusen µ-mesoner på 6 km höjd borde endast en kunna observeras vid
jordytan. Detta strider mot experiment som har gjorts. I själva verket når
hälften (i vårt fall cirka 500) av de ursprungliga µ-mesonerna ner till
jordytan.”, G. Lindahl s22.
ALLTSÅ ÄR MULTIPLA c-KOPPLINGEN EXPERIMENTELLT VERIFIERAD.
Samma värden. Samma samband. Helt skilda
teorier.
NOTERING. Bokförfattarna påstår att helt
andra samband gäller ”enligt klassisk fysik”.
Hela boken är tillägnad liknade resonemang.
En halv miljon gånger ljushastigheten
Enligt etablerade källor (från ENCARTA 99 Cosmic rays och
vidare, se även
citat nedan) har man som mest observerat extremt
högenergetiska protoner med energier på upp till T11 GeV — ingen (i modern
akademi, förstås) förstår (ännu) hur sådana höga energier kan uppstå. Omräknat
enligt v-formen i (2) ger 1 T11 GeV = 1 T20 eV hastigheten
v = Ö 2E/m0 = Ö 2(T20 eV · 1,602
t19 C)/(1,67332 t27 KG) = 461 568,39c med c=2,99792458 T8 M/S. En halv miljon c.
Se även GPS-exemplet (hur satelliterna måste synkroniseras i
det globala positionssystemet med frekvens och tid för att signalerna ska
stämma på Jordytan med hänsyn till ljusets g-beroende och den allmänna
frekvensfunktionen som också gäller för ljudet). Där ges en mera uttömmande
exakt exempelbeskrivning (som helt säkert utraderar relativitetsteorin).
Jämför även
@INTERNET citat
angående den moderna uppfattningen om ursprunget till de kosmiska T11 GeV partiklarna
”Cosmic rays can have energies up to 1020 eV”
@INTERNET Wikipedia Cosmic radiation 2007-01-28
”The source of such high energy particles
remains a mystery”
@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic
ray 2007-01-28
”? Unsolved problems in physics: Why is it
that some cosmic rays appear to possess energies that are theoretically too
high?”
@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic
ray 2007-01-28
”In high-energy physics an ultra-high-energy cosmic ray (UHECR) is a cosmic ray (subatomic particle) which
appears to have extreme kinetic energy, far beyond its rest mass and energies
typical of other cosmic rays.”
@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic
ray 2007-01-28
Experimenten och observationerna från den kosmiska partikelstrålningen sönderbryter alltså, och tydligen som det får förstås, i själva verket den förmodade ställningen i v+ic-felet:s framhärdande: det finns, uppenbarligen, ingenting sådant som ”ingenting kan gå fortare än c”. Det är en ren vanföreställning — en ren uppfinning, en fiktion — som uppkommit ur v+ic-felets tydligt felaktiga generaliseringar av massa, tid och distans — i ljuset av de klarläggande Planckekvivalenterna.
Fysiken förklaras tydligen av Planckekvivalenterna, inte av relativitetsteorin.
Följande praktiska också redan välkända exempel understryker den saken endast ytterligare — slutligt.
Från härledningarna till LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE med ABSOLUTA METRIKEN
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
GPS-exemplet, inledning
GPS-EXEMPLET: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier
Verifierande praktiskt
räkneexempel som visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte
relativitetsteorin.
Det finns ytterligare ett tydligt, överväldigande, bevis för att fysiken beskrivs av DEN RELATERADE LOGIKENS BEGREPP enligt GcQ-teoremet som grundvalen för Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin, men som också det lika tvärsäkert som i fallet med den förmodade tidsdilationen för my-mesonerna anses bevisa relativitetsteorins ställning. Det berör det satellitburna positionssystem som numera (2007) bl.a. all mobilanvändning grundas på, det s.k. GPS-systemet. Innan vi studerar dess kärnform ska vi emellertid först härleda en enkelt allmän form för frekvenstransformation och som även gäller lika för både ljud och ljus (och som avslöjar varför v+ic-felets fysikidé inte håller).
GPS-exemplet
Inledning till GPS-exemplet
GPS, gravitation, tid och ljushastighetsfenomen
Verifierande praktiskt räkneexempel som visar att
fysiken förklaras av Planckekvivalenterna. Inte relativitetsteorin.
Uppgift:
En satellit med hastigheten v runt Jorden i ekvipotentialbandet på höjden h över Jordytan sänder ut en bestämd frekvens f0. På grund av v uppträder motsvarande färgförskjutningar eller s.k. dopplereffekt som innebär att f0 vrängs både uppåt och neråt beroende på varifrån man mäter. För att f0 i satellitens elektroniska system ska uppmätas på lägst bestämd frekvens f måste f0 justeras (ökas) uppåt från dopplereffektens lägsta uppmätta värde för att kompensera eftersläpningen från v mot den fasta Jordytans motsvarande gravitella elektromagnetiska referenssystem. Är v=0, given höjd h bibehållen, är f0=f och ingen justering behövs. Ju fortare satelliten sedan färdas med v runt Jorden, desto mera utdragen i ekvipotentialbandet blir signalen som lämnar satelliten och desto högre upp måste f0 justeras för att signalen, sedan den lämnat satellitens v-system, ska uppvisa den fasta ekvipotentialfrekvensen f. Bestäm funktionen för v mot toppvärdet c i relationen f/f0.
Lösning FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN:
Med funktionsvärdet för y=f/f0=1 i området närmast x=v>0 är TANGENTEN horisontell. Vid v=c är funktionsvärdet för y=f/f0=0 och tangenten tvunget vertikal. Funktionen blir idealt en cirkulär gränsfunktion med toppvärdet-radien c enligt y=Ö (1–x2) motsvarande f/f0=Ö 1–(v/c)2, figuren nedan. Sambandet är alltså en ren gränsfunktion av c och har ingen som helst anknytning till Einsteins speciella relativitetsteori. Märk väl.
Observera att
funktionen f/f0=Ö 1–(v/c)2 också fås identiskt ekvivalent för
LJUDETS utbredning med topphastigheten c för ett fordon som färdas i stillastående luft med v och som ska utsända en ljudfrekvens f0 som ute i den stillastående luften
lägst ska uppmätas som den fasta markfrekvensen f.
Sambandet har alltså ingen som helst koppling till Einsteins
relativitetsteori.
Märk väl.
GPS-EXEMPLET
Examina
Använd lösningen ovan i FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN för att beräkna det satellitburna GPS-systemets frekvensförskjutning mark-rymd med följande givna data:
höjd över Jordytan h=20 200 KM, omloppsperiod relativt Jordytan 2ggr per dygn (T=86400S/2) som ger
v=2p(d=6,378 T6 M+20,2 T6 M)/T=3865,6134 M/S, Jordmassan m2=5,975 T24 KG, Jordradien rJekv=6,378 T6 M.
lösning:
ABSOLUTA METRIKEN — skillnaden i atomtid/frekvens mellan Jordytan och satellithöjden — ger först
chTh=d0=cJTJ som ger ch/cJ=TJ/Th med den snabbare atomtiden Th=TJ+Dt som ger TJ/Th=TJ/(TJ+Dt). Med
(ch/cJ)–1=(TJ/Th)–1 ges då (TJ/Th)–1=(TJ/[TJ+Dt])–1=–Dt/[TJ+Dt]=(ch/cJ)–1 med
ch/cJ = [1 + Ö | 1 – 4Gm2/rhc02 | ]/[1 + Ö | 1 – 4Gm2/rJc02 | ], rh=rJ+h.
Är Dt försumbart mot TJ ges det enklare –Dt/TJ=(ch/cJ)–1 och därmed –Dt=TJ[(ch/cJ)–1]. Vi sätter här
TJ = 1 dygn = 86 400 S. Med ch som ljushastigheten på höjden h=20 200 KM över Jordytan, c0 som »den uppmätta ljushastigheten på Jordytan 2,99792458 T8 M/S»*** och cJ=c0–0,208429183 M/S vid avståndet 6,378 T6 M från tyngdpunkten enligt cJ=(c0/2)[1 + Ö | 1 – 4Gm2/rJc02 | ], måste ett reellt tillskott –Dt=45,6537 µS per dygn minskas från satellitens elektroniska frekvenssystem på h för att få markens f. FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN från satellithastigheten v — ökningen som måste till i satellitens frekvenssystem för att få den exakt lägsta avstämda frekvensen f i ekvipotentialbandet — blir i motsvarande atomklockstid per sekund enligt ovanstående lösning
f/f0=Ö 1–(v/c)2=T0/T. Per dygn således (86400)Ö 1–(v/c)2 = T0/T = 7,18256 µS = +Dtv.
svaret:
Totala tidförskjutningen blir då
–Dt + Dtv = –45,6537 µS + 7,18256 µS = –38,47114 µS. Artikeln på GPS i @INTERNET Wikipedia GPS (Global Positioning System) anger 38 µS — vilket innebär en minskning i satellitens frekvenssystem från markstationens fasta 10,23 MHz till 10,22999999543 MHz. Exakt.
*** Observera att ÄVEN ett ”c0±2000M/S »uppmätt på Jorden»” praktiskt ger samma relationsvärde ch/cJ–1(=5,284 t10).
För Dtv ligger motsvarande ändring i fjärde decimalen med Dtv i µS. Skillnaden saknar alltså praktisk betydelse.
GPS-exemplet visar med all önskvärd tydlighet att relativitetsteorin saknar ställning i fysiken — av flera olika skäl, inte bara generellt genom v+ic-felet och den genom Planckekvivalenternas giltighet uppdagade etablerade felaktiga generaliseringen av massa, tid och distans. Frekvensförskjutningen visar anledningen.
Eftersom den avgörande frekvensfunktionen för sin del gäller oberoende av hastighetssystem, såväl för ljudets hastighet (c) som för ljusets hastighet (c), är det i GPS-exemplet speciellt uppenbart att Einsteins relativitetsteori inte har något med ämnet att göra: Frekvensfunktionen f/f0=Ö 1–(v/c)2 gäller ekvivalent med c som ljudets hastighet (betydligt lägre än ljushastigheten, bara runt 340 M/S) — eller vilket annat logistiskt transportsystem som helst.
I fallet med atomtiden som funktion av gravitationens verkan (delen med avståndet Jorden-satelliten) finns heller ingen egentlig (logisk) koppling till Einsteins relativitetsteori: ljusets gravitella beroende utgår logiskt från härledningen till den elektriska laddningen (Q) genom differentialbegreppet (dT) i de enkla observationerna från ljusets fysik, och ingen av dessa ingår varken i relativitetsteorin i synnerhet eller den moderna akademins lärosystem i allmänhet — se v+ic-felet explicit: Q kan inte härledas av modern akademi på grund av dT (se differentialbegreppet), enkelt uttryckt. Relativitetsteorin är alltså helt utspelad här. Se även exemplet i den kosmiska partikelstrålningen.
Eller sagt på annat sätt: Fysiken beskrivs, relateras, och förklaras uppenbarligen av PLANCKEKVIVALENTERNA,
f0/f = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
l/l0 = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
Inte av relativitetsteorin,
T/T0 = Ö 1–(v/c)2 ............. tiden avtar med växande v
m0/m = Ö 1–(v/c)2 ............. massan växer med växande v
d/d0 = Ö 1–(v/c)2 ............. längden avtar med växande v
Planckekvivalenterna kopplar inte till mekaniska rörelsesystem.
Galaxernas
rödförskjutning
Från härledningarna till ELEKTRISKA LADDNINGEN
PRAKTISKA OBSERVATIONER
Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp
UNIVERSUMS EXPANSION: samma observationsdata, en annan dopplermatematik
resultatet visar att fysiken
förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.
UNIVERSUMS EXPANSION
DEN GALAKTISKA RÖDFÖRSKJUTNINGEN
även benämnd Dopplerförskjutningen, se nedan i Dopplereffekten
MODERN AKADEMI vR = c(2[1–L2]–1–1)–1, L = l0/l, genom tidsdilationen i relativitetsteorin, se v+ic-felet
RELATERAD FYSIK v = c(1–L), L = l0/l, genom ljusets friställning från kinetiken med GcQ-teoremet och Planckekvivalenterna
Enkel logik från PLANCKEKVIVALENTERNA
f0/f = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
m0/m = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
l/l0 = Ö 1–(u/c)2 ............. PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u
utsäger att
· ÄNDRINGAR I m, T och d gäller bara inom slutna elektriska system/kretsar med fix mQc.
· R i Q=Ö (m/R)(A/dT) garanterar att alla effekter Ö 1–(u/c)2 = m0/m är elektriska med hastigheten u från systemspänningen U;
· En förmodad v/c-standard med v som mekanisk hastighet ÄR ren fiktion.
När Edwin Hubble från år 1929 sensationellt inte bara upptäckte att galaxerna expanderar, utan att de också expanderar linjärt med växande avstånd enligt den s.k. Hubbles lag vR=Hd, se vidare nedan, var det just med referens till ovanstående vR-samband som tolkningen ”linjär” gavs.
Det fö