INERTIALSYSTEMET I MODERN AKADEMI — UNIVERSUMS HISTORIA | enproduktion 2010I17 | Efter original från 1987 | Senast uppdaterade version: 2012-04-27 · Universums Historia

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER · förteckning över alla webbsidor

INERTIA

Uppkomsten av begreppet inertialsystem

Newton har aldrig ’menat’ något med ’inertialsystem’ eftersom Newton, tydligen, inte avhandlar den begreppsformen, inte alls överhuvudtaget — begreppet är alldeles tydligt en uppfinning i och av modern akademi

Uppkomsten av begreppet inertialsystem

FOTO: Författarens arkiv · Vattendroppe efter rekyl från fall mot vattenyta · Nikon D90 · 2009

rubriker inertialsystemet bildLänkar textLänkar framväxt ljusets fysik M&M:s experiment ENCARTA rättar Uppkomst Referensen är jämvikt Kausaliteten .

BEGREPPET INERTIALSYSTEM — i ordets mest prominenta (framstående) mening — är av allt att döma en (nödvändig) skapelse av modern akademi med grund i den historiskt framväxta vetenskapsteorin för ljusets natur och som kommit att framstå som mest genom Albert Einsteins skrifter och meningar. Citat från Einstein själv, med flera, kommer att ges i denna framställning för att belysa riktigheten i det påståendet. Begreppet tröghet (lat. i’ners, trög; inertie, eng. inertia[e]) förekommer dock tidigare (frekvent) i den naturvetenskapligt beskrivande historien — av naturligt beskrivande skäl i ljuset av rörelsens analys. Men knappast före Galileo Galilei (1500-talet) hade tröghetsbegreppet någon mera utbredd användning. Först framväxten av den matematiska fysiken genom just Galileo Galilei nödvändiggjorde tröghetsbegreppet mera handfast, men inga exakt citerande källor finns här (ännu) som kan styrka det påståendet. Isaac Newton (1600-talet, vidare nedan) gjorde en mera grundlig (citerbar) beskrivning (med begreppen|orden vis [av lat. kraft, styrka] insita [förmodl. av lat. inneboende, referent saknas] och vis inertiae [av lat. tröghet]) som (för första gången) klargjorde tröghetsbegreppets förankring i den naturliga observationens ljus. Dock finns, här veterligt, inga källor från Newton själv där ordet eller begreppet »inertialsystem» skulle ha använts eller åsyftats — men många vill ge sken av det. Vidare nedan. Läser man (emellertid) Einsteins egna meningar, i denna presentation representerade med flera citat, framlägger han tillsammans med andra författare en generell mening som tydligen går ut på att inertialsystemet som begrepp, analogt med ett påstått fysikens föremål för »absolut rörelselöshet», »absolut rum», »absolut tid» och »absolut vila» i själva verket skulle ha haft Isaac Newton som upphovsman, se Citat:7. Läser man, återigen, Newtons skrifter — i den här framställningen representerat av Andrew Mottes översättning från år 1729 av DEFINITIONS i Newtons PRINCIPIA (ursprungligen på latin) där Newton ger en utförlig presentation av hela den klassiska dynamikens begreppsgrunder — finner man ingen, noll, grund för sådana påståenden: sådana meningar från Newton själv har eftersökts men (ännu 2010) inte påträffats. Desto flera författare verkar vara medlemmar i den allmänt etablerade klubben »Newton menar», och »Newton anser». Följande presentation ger en »generalgenomgång» — där vi, tydligen, samtidigt får veta VARFÖR det var så angeläget för Einstein|ModernAkademi att understryka begreppet inertialsystem: skapandet av relativitetsteorin med den centrala relativitetsprincipen, en aspekt som få (läs: ingen ännu noterad) författare (av den genre som brukar beskriva Einsteins teori) lyckas föra fram i det beskrivande ljusets underbara värld. Se även särskilt från Einsteins inertialsystem.

Inertialsystemets framväxt — historisk överblick

Framväxten av begreppet inertialsystem i den moderna vetenskapshistorien

För nedanstående illustrativa detaljinnehåll, se utförligt från aberrationen

Det finns bara EN kombination: v+i(apparenta)=sanna.

—————————————————————

Enda möjligheten för ordningen i incidenspunkten (P) är att sanna UTGÅR från apparenta och förskjuts från apparenta med växande avstånd via en krökt bana med tangenten lika med gränsvärdet för v/c. REGNDROPPSANALOGIERNA DÄREMOT tvingas använda v+i(sanna)=apparenta, en omkastning alltså, vilket INTE beskriver aberrationen som fenomen. Impulsanalogin, kinetiken, gäller nämligen inte i ljusfysiken: ljuset utvecklar ingen centrifugalkraft. Se utförligt från Ljusets fysik.

—————————————————————

Aberrationen (eg, stellära aberrationen) är det ljusfenomen som (i den kända västerländska vetenskapshistorien) beskriver det första egentliga experimentella uppdagandet av ljusets gravitella beroende enligt relaterad fysik; Fenomenet upptäcktes först år 1725 (publicerat 1729) av James Bradley. Dåtidens vetenskap hade emellertid högst besynnerliga idéer om ljusets natur. Eftersom man inte klargjort för sig varken den principiella fenomennaturen hos konvergensen (gravitationen) eller divergensen (ljusets natur, elektriciteten|magnetismen), och därmed helt säkert, garanterat, inte kunde förstå fysikens fenomen, antog man (också) allmänt under det berömda 1800-talet att ljuset bestod av något okänt ämne som färdades i vad man kallade för etern: ett substanslöst ämne som antogs uppfylla hela rymden. Därmed kunde man heller inte inse det revolutionerande beviset i Bradleys upptäckt: ljuset på ytan av en himlakropp utbreder sig där med den lokala ljushastigheten eller divergensen c — för alla praktiska mätningar (inom minuter och timmar) helt oberoende av himlakroppens egenrörelse. Varje experimentell mätning på Jordytan skulle alltså, trivialt, endast visa: samma c åt alla håll. Det stod, följaktligen, av princip utomordentligt klart redan år 1729. Emellertid: ingen förstod aberrationen i termer av något »ljusets gravitella beroende» — och ännu i denna dag vittnar beskrivningarna om att man fortfarande har stora svårigheter att beskriva fenomenets rent tekniska natur från den utgångspunkten. Se utförligt i aberrationen. Där ges vidare referenser.

Den experimentella Utforskningen av ljusets natur

FOTO: Dispersion (färguppdelning) i vattenfyllt glas med stearinljuskälla —

Författarens arkiv · Januari 2010 · Nikon D90

Vid tiden omkring år 1700 hade det experimentella intresset för ljusets natur redan utvecklats med betydande resultat, inte minst genom Newtons arbeten (Opticks 1704). Newton (1642|43-1727) själv använde termen ”Aether” [ref. @INTERNET Wikipedia Luminiferous aether, The history of light and aether 2010-01-10], men ansåg inte, till skillnad från sin samtida Christian Huygens (1629-1695), att etern kunde vara bäraren för ljusets utbredning. Under perioden 1700-1800 växte sig eterbegreppet allt starkare (från Huygens vågteori 1678, sedan vidare genom Young, Fresnel, Cauchy, Green, Stokes, Kirchoff, m.fl.) och mot slutet av 1800-talet var man allmänt av uppfattningen att ljusets utbredning sammanhängde med den så etablerade etern. Med denna utveckling av eterbegreppet hade alltså också — tvunget — utvecklats ett motsvarande begrepp om referenssystem i diskussioner som berörde ljusets natur med de fysiska kropparnas rörelser och positioner. Emellertid, ingenting var säkert mot 1800-talets slut. Osäkerheterna övergick till total kalabalik, vidare nedan, när de första precisionsbaserade interferometerexperimenten anställdes av Michelson och Morley (de berömda M&M-experimenten, webben uppvisar en stor mängd källbeskrivningar på Michelson-Morley experiment, första försöken från år 1881 [officiellt från 1887], ref @INTERNET Wikipedia Michelson-Morley experiment, Experiments 2010-01-10). Trots resultaten från Bradley, redan från 1729 — men som man, tydligen, inte hade koll på, se utförligt från aberrationen — hade det etablerade eterbegreppet tvingat in vetenskapsfolket i den uppfattningen att ljusutbredningen på Jordytan skulle uppvisa olika värden genom det förmodade eterhavet beroende på om man mätte i med eller motriktningen för Jordens rörelse runt Solen. Hur gick det? Med hänsyn till anordningens osäkerhet kunde ingen fenomengrundad påvisbar skillnad upptäckas. Vetenskapsfolket stod mållöst. Överraskningen var total. Experimentet har sedan dess upprepats otaliga gånger, ständigt med samma resultat: ingen påvisbar fenomengrund.

Inom (interferens-)spektroskopin talar man om olika proportionsrelationer mellan kanter eller fransar (eng. pl. fringes, se exv @INTERNET Wikipedia Fringe shift). Det förväntade resultatet skulle ha varit runt 0,4 men visade [ref. @INTERNET Wikipedia Luminiferous aether, Experiments 2010-01-12] bara 0,01. Senare justeringar med nyare tiders högre precision har reducerat det möjliga interferensfransfelet till t15 = 0,000 000 000 000 001.

”Det överraskande resultatet av experimentet, som upprepades många gånger med ständigt växande noggrannhet under de följande decennierna, var att ingen som helst ändring i interferensmönstret kunde iakttas.”,

FOCUS MATERIEN 1975 s80sp2mö, om resultatet av M&M:s experiment

Samma c åt alla håll — helt enligt Bradleys upptäckt. Vid den tidpunkten, runt år 1900, framträdde Albert Einstein — och med honom blev det (nu) tvunget att använda begreppet inertialsystem för att kunna beskriva teorin i dåvarande ljus och med den fulla betydelse som begreppet ännu i dag besitter i etablerade kretsar. Se exv. i Citat 6

”Den absoluta rörelsen blir möjlig, endast genom föreställningen om ett inertialsystem, för vilket naturlagarna gälla.”,

FYSIKENS UTVECKLING Albert Einstein, Leopold Infeld, NATUR OCH KULTUR 1938, s179

RESULTATET AV M&M:S EXPERIMENT

Se utförligt från aberrationen

Einsteins relativitetsteori antas

Omkring år 1890 stod alltså vetenskapsfolket helt handfallna inför ett resultat, Michelson-Morleymätningarna, men som redan, tydligen, hade kunnat förutsägas i detalj drygt 150 år tidigare på Bradleys upptäck av aberrationen. Men Bradley hade, tydligen, glömts bort i villervallan eftersom ingen tycktes ha minsta tanke på att sätta aberrationsfenomenet i samband med resultaten från Michelson-Morley: ingen förstod vad aberrationen betydde.

Resultatet av M&M:s experiment (även konv. eng., The MM Experiment) hade, tydligt, visat att föreställningen om »etern» saknade naturvetenskaplig förankring: det fanns inget eter, begreppet var, alldeles tydligt, ett hjärnspöke. Så långt är man också (numera, 2010) med på noterna i den nuvarande skrivningen,

”The publication of their result in 1887, the null result, was the first clear demonstration that something was seriously wrong with the aether concept of that time.”,

@INTERNET Wikipedia Luminiferous aether, Experiments 2010-01-12

Min översättning:

Publicerandet av deras resultat år 1887, nollresultatet, var det första tydliga demonstrationen att något var allvarligt fel med dåtidens eterbegrepp.

Det fanns alltså, i princip, läge för det sena 1800-talets vetenskapsfolk att besinna sig, sakta ner en stund och begrunda sammanhangen för att finna det rätta sättet. Men eminenserna i den sena 1800-talsakademin lät sig inte nöja med det uppslaget. Istället framställdes den numera berömda s.k. Lorentz-Fitzgeraldhypotesen (eng. Lorentz-Fitzgerald contraction, ref. @INTERNET Wikipedia Lorentz ether theory): man menade att anledningen till det uteblivna resultatet inte berodde på att etern INTE fanns, utan att experimentanordningen, hela Jorden, något trycktes ihop i färdriktningen vilket precis skulle kompensera för det uteblivna resultatet.

Matematiken för Lorentz-FitzgeralsKontraktionen är exakt densamma som vi finner i den speciella relativitetsteorins grundmatematik; bägge felar av den enkla anledningen att ljusfysiken inte ansluter till kinetiken: ljushastigheten är inte additiv med mekanikens hastighetsfenomen — c±v gäller inte i fysiken, dels klart och koncist demonstrerat av resultaten från M&M:s experiment, se utförligt i v+ic-felet, och dels klart och tydligt demonstrerat enligt relaterad fysik av magnetismens fenomenform som sådan, se utförligt från Magnetismen och Induktionen. I relaterad fysik ges samma formellt algebraiska matematiska fysik av Planckekvivalenterna från härledningen till den elektriska laddningen; Där framkommer, emellertid, en helt annan, verkligt förklarande, fysikgrund i sambandens förklarande ljus och som, därmed, helt förklarar Einsteins/den moderna akademins antagna relativitetsteori som enbart en primitiv uppfattning i en långt vidare och djupare naturintelligens. Se utförligt från Planckekvivalenterna. Exakt samma matematiska algebra, men helt väsensskilda teoretiskt-beskrivande grunder.

Albert Einstein (tog vara på uppslaget från Lorentz-Fitzgerald, och) bröt dödläget genom att (1905) föreslå att ”ingenting kan gå fortare än ljushastigheten c”, att ”c är samma för alla inertialsystem”. Se särskilt från v+ic-felet.

Allmänt filosofiskt tumult utbröt. Filosoferna fick en chock, berättas det.

Så var relativitetsteorin född.

Relativitetsteorins antagande med ’ingenting kan gå fortare än c’ borgade för att vägen till kunskapen om två av DEN RELATERBARA fysikens centrala principer, konvergensen och divergensen, blev definitivt igenbommad. Följaktligen började också dessa blandas ihop: man började strax leta efter ”gravitonen” — vars eftersökande pågår ännu i denna dag (2010).

På rätt spår med ENCARTA

På rätt spår — med hjälp av ENCARTA99

Historien om hur 1900-talets vetenskapslitteratur undanhöll avgörande bevis mot relativitetsteorin

Bradleys upptäckt kom aldrig till sin verkliga rätt — den glömdes tydligen bort (som redan framskymtat i föregående genomgång: aberrationen kunde inte förstås med den moderna akademins hävdvunna, uppfunna, begrepp). Den glömdes till och med bort så mycket, att den populärvetenskapliga litteraturen helt tycks ha utelämnat den från 1900-talets populärvetenskapliga beskrivningar av Einsteins teori. Trots att Bradleys upptäckt just klart visade att ljusets utbredning på Jordytan visst påverkas av Jordens rörelse, hävdar den ena författaren efter den andra att ”gång på gång bekräftades detta faktum: ljusets utbredning påverkas inte av Jordens rörelse”;

”Men alla försök har visat att de elektromagnetiska och optiska skeendena satta i relation till jorden som referenssystem förlöper på ett sådant sätt, att jordrörelsens translationshastighet inte kan upptäckas. Det viktigaste av dessa försök är det som utförts av Michelson och Morley … Den speciella relativitetsprincipens giltighet med avseende på de elektromagnetiska företeelserna kan därför knappast längre betvivlas.”

VAD EINSTEIN VERKLIGEN SAGT, Josef Wagner, Tema 1972 s70

”Det enda odisputabla faktum som hade framkommit ur Michelsons och Morleys försök var att ljusets hastighet inte påverkas av jordens rörelse”

EINSTEIN OCH UNIVERSUM. Lincoln Barnett. Aldus 1963. s35

”Sedan fysikerna ställts inför resultatet av Michelson och Morleys försök, som tydde på att ljushastigheten var densamma i alla inertialsystem …”

FOCUS MATERIEN 1975. s81sp1ö

I ljuset av Bradleys upptäckt, och med stöd av Encartakällans argument (se nedan), är det tydligt att ovanstående uppenbart tvärsäkra påståenden till fördel för Einsteins teori är rena lögner. Jämför:

Det enda odisputabla faktum som hade framkommit ur M&M:s experiment var att ljusets utbredning på Jordytan inte störs av Jordens rörelse i rymden.

Att blanda in (ospecificerade) föreställningar om »hastighet» är att påtvinga tanken uppfattningar som underförstår olika c±v-kopplingar, och om något ska sägas om resultaten från M&M:s experiment är det, tydligen, det att varje sådan c±v-förmodan saknar naturvetenskaplig förankring: ljushastighet c och mekaniska rörelser v kopplar inte i fysiken.

Bradleys upptäckt av aberrationen motsäger, direkt, det första citatet ovan: Jordrörelsens translationshastighet kan visst av princip — inte bara — upptäckas utan även mätas med aberrationens hjälp: elektromagnetiska och optiska skeenden satta i relation till jorden som referenssystem. Det var, nämligen, på den vägen aberrationen — analogt Jordkroppens translationsrörelse — (säkert) upptäcktes.

Sedan jag själv under många år levt i okunnighet om Bradley genom dessa författares försorg (men liksom en del andra insett att deras argumentering var falsk av andra skäl), lyftes jag in i ljuset av Encarta (99, Aberration och Relativity) som berättar om Bradleys upptäckt och just anförde nyligen givna argument;

”It was such a difference that the Michelson-Morley experiment failed to detect (though the experiment actually used two beams of light travelling at right angles to each other). This failure could not be explained on the hypothesis that the passage of light is not affected by the motion of the Earth, because such an effect had been observed in the phenomenon of the aberration of light.”,

ENCARTA 99 Relativity, Classical Physics st4n

De nämnda 1900-talsförfattarnas poäng kan alltså i sammanhanget väl betecknas som bedrägeri — men delvis omedvetet. Ingen kunde (nämligen, då) framställa ämnet i någon som helst begripbar mening utan att samtidigt tvingas genomföra de olika slags (typiska) stympningar som relativitetsteorin redan utmärkt sig för som sådan — och därmed ett motsvarande »undanhållande» i ljuset av motsvarande favoriserande.

Nu i efterhand, med facit i formen av Planckekvivalenterna, är det relativt enkelt att maska av felen och bristerna som gjordes och genomfördes. Anmärkningsvärt är det dock att relativitetsteorin alls släpptes fram. Se även, särskilt, jämförande exempel i GPS-exemplet som visar hur relativitetsteorin helt saknar förankring i praktisk precisionsbaserad instrumentfysik.

Planckekvivalenterna förklarar hela ämnet i detalj, med utförliga härledningar, inklusive de fel, brister, orsaker och förklaringar som sammanhänger med relativitetsteorins antaganden. Se även särskild lista med Experimentellt bekräftade genomgångar för exakta jämförelser och korsreferenser i detalj.

Inledande skolexempel

Det måste sägas:

Grundstudie i den moderna akademins tydligt vettlösa fattning på dynamiken

Albert Einstein Och

DEN ROTERANDE KROPPEN

Med citat från FYSIKENS UTVECKLING

Av Albert Einstein och Leopold Infeld · Natur och Kultur 1938 · sidan 178

Markeringar i citattexten är mina egna (för nyckelmeningar):

”Försök att tänka er att det finns en enda kropp i universum, vilken bildas vårt KS [Einsteins transkription för koordinatsystem]. Denna kropp börjar rotera. Enligt den klassiska fysiken är de fysikaliska lagarna för en roterande kropp skilda från dem som gäller för en kropp som inte roterar. Om tröghetslagen är giltig i det ena fallet, gäller den inte i det andra.”,

”Men allt detta låter misstänkt. Är det tillåtet att betrakta rörelse hos en enda kropp i hela universum? Med en kropps rörelse menar vi alltid dess lägesändring i förhållande till en annan kropp. Det strider sålunda mot sunda förnuftet att tala om en enda kropps rörelse. Den klassiska mekaniken och det sunda förnuftet råkar här i en våldsam konflikt.”,

FYSIKENS UTVECKLING

Av Albert Einstein och Leopold Infeld · Natur och Kultur 1938 · sidan 178

Relaterad beskrivning

En kropp måste under alla omständigheter sägas bestå av minst två skilda punkter. Finns emellertid två skilda punkter — analogt två skilda positionsreferenser — finns också samtidigt ett obegränsat antal positionsreferenser emellan de bägge givna. Analogin till begreppet kropp ger med andra ord ett system av positionspunkter till antalet obegränsat, även om vi för det mesta anger eller refererar till endast några få punkter för att beteckna en kropps form. Jämför till exempel kuben med dess åtta punkter. Den illustrerade bilden ovan (en galax sedd snett ovanifrån) kan alltså och i konsekvens med resonemanget uppfattas som konceptet för en kropp: varje seriöst tänkande människa kan förstå att varje påstående som säger att, typ Einstein som ovan, »galaxens rotation är en omöjlighet» inte riktigt är att förstå som ett vuxet tänkande och beskrivande av naturfenomenen. Utan att gå in på några mer vidlyftiga begrepp är det med andra ord alldeles tydligt att illustrationen i sig klargör det obotligt inskränkta och trånga i det ovan citerade Einsteinska intellektet, ”Det strider sålunda mot sunda förnuftet att tala om en enda kropps rörelse”.

I klartext:

Jämför den moderna akademins högsäte — en ren studie i vettlöshet:

”Med en kropps rörelse menar vi alltid dess lägesändring i förhållande till en annan kropp.”.

FYSIKENS UTVECKLING från s157 Albert Einstein, Leopold Infeld

Natur Och Kultur 1938, [s178 i en annan upplaga]

— Nej, Albert Einstein. Så är det inte.

Alla föremål refererar kroppens rörelse till jämvikt

Det finns inga undantag. Undantag existerar inte. Gravitationen — jämviktsformens definitionsgrund — kan inte avskärmas.Se GRIP.

Alla föremål refererar kroppens rörelse till »en spontan föreställning|uppfattning» om jämvikt.

— Utöver den inneboende kroppsdynamiken som sådan, jämför t.ex. djurens rörelser.

Exempel med Sirius A och Sirius B

Dubbelstjärnornas matematiska jämviktssystem

Bägge kropparna rör sig (oscillerar) med varierande avstånd

omkring en deras gemensamma jämviktspunkt

HÄVSTÅNGSLAGEN, idealt giltig i ett s.k. Galileiskt rum (hela rummet besitter idealt en och samma övergripande lokala tyngdkraftsacceleration så att denna för kropparnas inbördes relationer helt kan bortses ifrån) beskriver matematiken för två tyngdpunkter på ömse sidor om en deras gemensamma tredje tyngdpunkt enligt grundformen

(md)₁ = (md)₂ ......................... hävstångslagen

Ur det förhållandet härleds (här utan detaljerad genomgång) en motsvarande total bild av rörelsefysiken för två idealt isolerade himlakroppar som bara har varandras gravitation och inbördes rotation att referera till. Referensen ges helt på jämviktens form. Exempelutvecklingen nedan beskriver hur endera av en dubbelstjärnas masskomponenter, här Sirius A och B, se figuren ovan vänster, kan bestämmas om man känner omloppstiderna och bandimensionerna.

Enligt observationer är omloppstiden för Sirius B relativt Sirius A lika med T=50 år [BAs88-89 fig5.2-4]. Förhållandet mellan massorna 1/2,25 är samma som förhållandet mellan stjärnellipsernas storaxlar (m_B/m_A=R_B/R_A). Stor-excentriciteten E (lillaxel/storaxel) är E=Ö(m_B/m_A) = 1/1,5.

Genom Keplers tredje lag m_STARG/4p²=R³/T² kan m_STAR beräknas om R är uppmätt, eller ellipsbanans halva storaxel R beräknas om stjärnmassan är känd, bägge via T. Med uppgiften m_STAR=2,25 Solmassor [BAs103sp1, ENCARTA 99 Sirius anger 2,4] blir R=2,66017 T12 meter eller 17,793822 AU. Minsta avståndet mellan stjärnornas tyngdpunkter blir då

Pf=R(1–Ö 1–E²)=6,77397 T11 M eller 4,5310901 AU med 1AU = 1,496 T11 M = medelavståndet Jorden-Solen.

Gravitationens unika särställning i relaterad fysik

Vi refererar alltid en kropps rörelse till en föreställning om jämvikt. Balans. Harmoni. Tyngdpunkt.

— Det gäller, Albert och övriga, vare sig kroppen färdas rakt fram med konstant hastighet (kulorna på golvet rör sig inte, heller inte kulan som hänger i snöret från taket), eller befinner sig i rotation (lodlinjerna divergerar relativt jämviktscentrum).

Ett gravitationssystem (konvergenta lodlinjer, fritt fall) kan aldrig utbytas mot eller ersättas av rörelsekomponenter; det finns bara två kandidater, translation och rotation, ingen av dem gäller; varken translation eller rotation kan avbilda konvergenta lodlinjer.

De principer som grundlägger fysiken är, av princip, omöjliga att sammanblanda. Ingen kan påvisa ett likformigt rätlinjigt tillstånd (den analytiska grunden) utan hjälp av krafter som verkar genom jämvikt. Se även FYSIKENS ANDRA PRINCIP (Fysiken relaterar till jämvikt, inte till system) i Fysikens 7 principer.

Vi ser/fattar fysiken genom tillståndets begrepp, och tillståndets begrepp är abstrakt för fysikens fenomen. Se även från APARC.

VISSA PERSONER (den moderna akademin [möjligen värre ju högre befattning]) har utomordentligt svårt för att förstå det här. I bihanget BIHANG till Funtop visas (ytterligare) exempel.

Man kan gott säga, att hela den klassiska naturvetenskapen (under 1800-talet) urartade på dynamikens princip (FUNTOP). Nämligen genom den osedvanligt begåvade uppfinningen av begreppet ”inertialsystem”. Den nu förhärskande litteraturen är — som vi vet — fullproppad med utsagor, påståenden och hävder av typen, formen och arten

· giltigheten av Galileis och Newtons lagar är begränsade till referenssystem som befinner sig i vila eller konstant likformig rörelse

· giltigheten av Galileis och Newtons lagar gäller inte i accelererade system

Hela undervisningsväsendet bygger, med andra ord, på dessa typiska uppfattningar; Barnen får det itutat i sig från första till sista stund (en del av dem har särskilt svårt för att låta sig imponeras). Böckerna är också fulla av påståenden av typen (se exv. Citat 3)

· ett inertialsystem är enligt Newton det absoluta vilosystemet och alla system som rör sig likformigt relativt detta

Var säger Newton det?

Eftersom fysiken inte har plats för några referenssystem i någon absolut mening, och att några sådana förmodade system följaktligen heller inte kan finnas i principerna som beskriver fysiken, vore det verkligen sensationellt att få bese något enda citat från Newton själv där begreppet ”inertialsystem” utpekas — i enlighet med gängse påståenden. Men allt man finner är ”Newton menar”, och ”Newton anser” och ”Enligt Newton”. Newton citeras aldrig.

Vad som däremot framgår tydligt, är att samlingen författare efter Newton har en tydlig benägenhet att inte förstå betydelsen av den absoluta vilans begrepp som grund för den fysikaliska analysen. Att så verkligen är fallet framgår särskilt klart med referens till 1800-talet, där (den slutliga) uppfinningen av ”etern” etableras som vore det det allra mest självklara ”inertialsystemet” av alla. Av allt att döma, i brist på citat från Newton själv, är det alltså på det sättet att begreppet ”inertialsystem” är en uppfinning av modern akademi i dess oförmåga att förstå Newtons rörelselagar, och vilken uppfinning sedan i vanlig modern anda tillskrivs — Newton.

Beskrivningen av fysiken med hjälp av begreppet ”inertialsystem” blir med andra ord helt naturvetenskapligt osaklig. Det har ingen som helst varken logisk eller fysikalisk substans, utan är en principfalsk idé i ett tänkande som tydligen är allt för ytligt för att kunna uppfatta dynamiken, men tillräckligt hängivet för att applådera bedrägeriet. Det förvillar, förleder, förytligar och förmörkar. När man väl har det klart för sig, från att ha uppfattat modern akademi som en pålitlig källa, får ens begripande av fysiken en helt annan dimension. Fysiken innehåller inga tillstånd. Men tillståndsbegreppet är nödvändigt för att kunna beskriva fysikens flora av variationer. Därav principerna.

BIHANG till Funtop

BIHANG till Funtop — Fysikens Andra Princip — Fundamental Principle of Physics

Vissa personer har väldigt svårt för att förstå det här (enkla) så vi måste ta några (enkla) exempel.

FOTO: Roterande mynt · Nikon D90 · Januari 2010

Författarens arkiv

Exempel 1:

Betrakta ett fritt snurrande hjul. I förhållande till vad roterar hjulet? Svar: i förhållande till sin egen kropps tyngdpunkt. Vad menas med tyngdpunkt? Svar: medelpunkten för en kropps jämvikt (häng upp den i olika punkter och titta): punkten där summan av alla krafter är noll: krafternas nollvektorsumma.

Exempel 2:

En kula är upphängd i en tråd i taket på ett tåg. När tåget startar, bromsar, går genom kurvor, gör kulan motsvarande utslag i olika riktningar. I förhållande till vad? Svar: i förhållande till den jämvikt som just för tillfället ger kulan dess aktuella position: tillståndet.

Genom att observera hur tillståndet ändras (instrument inuti kulan som består av rörliga delar) kan varje ändring hos ett givet tillstånd (med instrumentets begränsade upplösning) fastställas, och endast då. Därmed kan rörelsebanan för kulans upphängningspunkt beskrivas i detalj (inte bara kulans rörelse relativt tåget, utan hela tågets rörelse relativt dess omgivning, denna omgivnings rörelse relativt någon ytterligare omgivning, och så vidare).

Exempel 3:

Hur vet vi att fysikens natur är icke-tillstånd? Svar: vi vet det bara om vi kan påvisa en variation, och endast då. Eftersom massan m=m·a/a=F/a förutsätter en inneboende acceleration, en tillståndets variation, är det tydligt att alla kroppar som har massa också uppvisar variation. Som fysiken består just av sådana kroppar, är fysikens natur av icke-tillstånd med visshet bestämd. Det innebär för övrigt, att det alltid föreligger en viss osäkerhet i bestämmandet av fysikens verkan eftersom varje intervall vi mäter igenom, varje jämvikt, med nödvändighet måste innefatta en obegränsad mängd tillstånd med kortare intervall. En absolut bestämning av ett fysikaliskt tillstånd är alltså inte möjlig. En principiell (ideal) absolut bestämning är dock alltid möjlig om vi känner fysikens lagar. På denna grund kan vi alltså konstruera olika instrument för att styra eller mäta olika fysikaliska skeenden.

Exempel 4:

Ett föremål accelererar. I förhållande till vad? Svar: i förhållande till något tillstånd (i ett instrument) som visar att en viss hastighet uppnåtts på ett viss tid. Med andra ord i förhållande till den omgivning (tillstånd) föremålet befann sig i före accelerationen. Om bilen börjar accelerera på vägen, kan alltså inte accelerationen relateras i förhållande till bilen: det är bilen som börjar accelerera, inte marken. Accelerationen är alltså i förhållande till marken, varifrån den utgick: marken vilar, bilen accelererar: marken är det fasta underlaget, bilens roterande delar är det drivande.

Exempel 5:

Ett rum faller fritt. Representerar rummet ett accelererat system? Javisst gör det det. Två fritt svävande kroppar i rummet som är åtskilda av ett fast avstånd (s) rätvinkligt g-linjen, utövar en växande spännkraft över s vartefter kropparna under fallet mer och mer närmar sig den (idealt obegränsat lilla) centrala g-punkten (idealt mitt emellan kropparna). Man kan alltså mäta sig fram i exemplet med rummets fria fall genom att undersöka om attraktionen mellan kropparna är konstant över tiden. Är den det är rummet i vila i g-fältet, annars inte.

Jämför citatet från Einstein:

”Med en kropps rörelse menar vi alltid dess lägesändring i förhållande till en annan kropp.”.

FYSIKENS UTVECKLING från s157 Albert Einstein, Leopold Infeld Natur Och Kultur 1938, [s178 i en annan upplaga]

— Nej, Albert. Så är det inte. Vi refererar alltid en kropps rörelse till en föreställning om jämvikt.

Detta gäller vare sig kroppen färdas rakt fram med konstant hastighet eller accelererat. Ett referenssystem som för tillfället sammanfaller med någon referens i ett tillstånd, en jämvikt, kallar vi bekvämt för ett vilosystem, och endast då.

Dynamikens princip, jämvikten (Fysikens Andra Princip), betecknar den moderna vetenskapens allra största svårighet och som den — alldeles utomordentligt tydliggjort genom speciellt Einsteins exempel med den roterande kroppen, citatet ovan — aldrig riktigt har förstått. Det finns en stor mängd litteratur som kopplar hit; Citatet närmast ovan (som i sitt eget sammanhang är ännu värre) får tjäna som ett varnande exempel.

Inertialsystem

INERTIALSYSTEM

Se även INERTIALSYSTEMETS UPPKOMST från inledningen.

’Inertialsystem är enligt DEN enligt relativitetsteorin nödvändiga MODERNA UTTOLKNINGEN AV Newton det absolut vilande systemet och alla system som befinner sig i likformig rörelse i förhållande till detta.’

Ovanstående meningsessens [med essens från Citat:3] beskriver resultatet av det som framkommit i den här presentationens ljus. I det följande ska vi se, vidare, hur det stämmer.

I RELATERAD FYSIK finns ingenting sådant som »inertialsystem», se Fysikens Andra Princip — FUNTOP, Fundamental Principle Of Physics: fysiken refererar till jämvikt, inte till system.

Begreppet »inertialsystem» (eng. inertial [frame of] reference) förekommer heller inte i Newtons skrifter, enligt referenser som redovisas i denna presentation. Men många vill tillskriva Isaac Newton som uppfinnare av begreppet. I den här framställningen ges en ingående genomgång av tillgängliga källor. Resultaten visar att Newton inte har med begreppets uppkomst att göra — och det finns heller inget utrymme för begreppet som sådant i de av Newton uppställda tre rörelselagarna (Fysikens Fjärde Princip, NEWTONS THREE LAWS, NEONS). Vi studerar hur.

Uppkomsten av begreppet Inertialsystem

2010I9

Uppkomsten av begreppet Inertialsystem

av BellDHARMA — för Universums Historia

med grund i föregående sammanställda författningar, tidigast från 1988

(DYNAMIKENS GRUNDER 1995)

Inledning

Begreppet inertialsystem

(eng. inertial frame, eller inertial reference frame eller inertial frame of reference)

framträder av allt att döma (snarare än uppstår) historiskt

— som det mera renodlat förekommande fristående begreppet och termen inom den etablerade naturvetenskapen vi vanligtvis associerar till —

i samband med de begrepp och termer (med uppsegling under 1800-talet) som förekommer

i och förknippas med Einsteins relativitetsteori.

Se t.ex. i Citat:6 s179, ”Den absoluta rörelsen blir möjlig, endast genom föreställningen om ett inertialsystem, för vilket naturlagarna gälla.”.

— Man finner (knappast, men min läshorisont kan vara begränsad här: utbudet är stort) exempel på någon (klar, entydig) beskrivning av »inertialsystem» före Albert Einstein.

Enligt

@INTERNET Wikipedia Inertial frame of reference, Newton's inertial frame of reference [2010-01-09]

grundas begreppet »inertialsystem» (eng. inertial frame) i klassisk fysikalisk mening på beskrivningar med referens till upphovsmän (1900-talsförfattare) långt efter Isaac Newton (1642|3-1727).

Artikelkällan @INTERNET Wikipedia Inertial frame of reference ger f.ö. meningar inom citationstecken som artikelredaktören verkar vilja påskina vara »utsagor av Newton» typ nedan (artikelutdrag 2010-01-09), men vars källa varken specificeras i Wikiartikeln eller (ännu i skrivande stund) har återfunnits genom separat sökning.

”Nevertheless, despite defining the concept so elegantly in his laws of motion, even Newton did not actually use the term "inertia" to refer to his First Law. In fact, Newton originally viewed the phenomenon he described in his First Law of Motion as being caused by "innate forces" inherent in matter, which resisted any acceleration. Given this perspective, and borrowing from Kepler, Newton actually attributed the term "inertia" to mean "the innate force possessed by an object which resists changes in motion"; thus Newton defined "inertia" to mean the cause of the phenomenon, rather than the phenomenon itself. However, Newton's original ideas of "innate resistive force" were ultimately problematic for a variety of reasons, …”,

@INTERNET Wikipedia Inertial frame of reference 2010-01-09

Notera att Wikiartikeln inte ger några citatreferenser, vilket tyvärr är vanligt i sammanhang som »avhandlar» Isaac Newton: det är snarare regel än undantag att olika författare gör sig till tolkningsföreträden för Newton — ofta med referens till åter andra »erkända författare», och (således) utan undantag med resultat i allmän begreppsförödelse. Vidare nedan

”vis inertiae” (tröghetskraften) är just vad Newton använder i beskrivningen av rörelselagarna.

Enligt (utdrag längre ner)

Isaac Newton's Principia 1687, Translated by Andrew Motte 1729

http://members.tripod.com/~gravitee/definitions.htm

Länken frågar efter användarnamn, tryck Escape eller klicka bort den bara

beskrivs ämnet inertie i DEFINITIONS III, citat nedan, av Newton med användning av termerna ”vis insita” som Newton tillåter synonymt med ”vis inertiae” enligt Andrew Mottes översättning från år 1729, ”… this vis insita, may, by a most significant name, be called vis inertiæ, or force of inactivity”. I denna översättning finns, här veterligt och efter noggrann genomgång av källverket, ingen koppling till de citatmarkerade meningarna från Wikiartikeln: sökning på förekomsterna ger noll. Så, vi vet inte varifrån Wikiartikeln fått sina uppslag, det är tydligen i vart fall ingenting som kommer ifrån Newton själv. Wikiartikelns påståenden om »vad Newton menar», ”Newton actually attributed”, rimmar också illa med vad Mottes översättning faktiskt utsäger: snarare raka motsatsen till den Newtonska åsyftningsmening som Wikiartikeln hävdar.

Newton skriver, för att exemplifiera:

”DEFINITION III.

The vis insita, or innate force of matter, is a power of resisting, by which every body, as much as in it lies, endeavours to persevere in its present state, whether it be of rest, or of moving uniformly forward in a right line.”,

PRINCIPIA Isaac Newton 1687 i översättning av Andrew Motte 1729

Min översättning:

Den inneboende kraften, eller materiens inneboende kraft, är en kraft (eg. förmåga) av motverkan, som varje kropp (av vilken [kraft] varje kropp), så mycket som i det ligger, eftersträvar att bevara i sitt nuvarande tillstånd, vare sig det är i fråga om vila eller om rörelse framåt på en rak linje.

Klarare än så kan det, tydligen, knappast sägas: trögheten (”vis inertiae”) såsom en inneboende egenskap. Inte orsak till (olika) ”fenomen” (eng. phenomena) som Wikikällan ändå synes påstå att Newton skulle ha påstått eller föregett — i samtidig oklarhet av vad Wikiförfattaren avser med ”phenomenon” (om det är begreppet inertie som avses, blir det i vilket fall underligt: »inertie som orsak till inertie» blir meningslöst; avses allt övrigt blir det också underligt: »inertie som orsak till t.ex. rörelse» blir också högst besynnerligt; inget av dessa uppvisar begripliga formuleringar). Wikiartikeln gör, alltså och tydligen, mer skada än nytta genom att spekulera. (Ingen i modern akademi tycks, ännu, ha förstått vad principerna går ut på, vidare nedan). Beträffande eventuella orsaker till Newtons använda begrepp, gjorde redan Newton själv på ett tidigt stadium klart att

”Påståendet att varje slag av föremål besitter en förborgad specifik egenskap, som får det att bete sig på visst sätt och ge upphov till iakttagbara verkningar, säger oss ingenting.”,

”Men att härleda två eller tre allmänna rörelseprinciper ur fenomen i naturen och därefter beskriva hur alla materiella tings egenskaper och beteenden följer av dessa uppenbara principer, detta vore verkligen ett stort framsteg inom filosofin, även om man ännu inte hade upptäckt orsakerna till dessa principer.”,

”Fördenskull tvekar jag inte att framlägga dessa allmänna rörelseprinciper utan att gå in på frågan om orsakerna till dem.”,

Isaac Newton (I samband med utgivningen av PRINCIPIA år 1687)

Citerat från MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN,

Morris Kline, Prisma 1968, frn.s167n

Se även från Newton Klargör

Wikiartikelns påstående

”In fact, Newton originally viewed the phenomenon he described in his First Law of Motion as being caused”

är (alltså) ett skolexempel på HUR olika författare MENAR sig har fattat Newton på DENNES beskrivning (från Andrew Mottes översättning) — i samtidigt uppenbarande, textens innehåll från Newton, att ingenting alls i Newtons egen mening motsvarar eller ens närmar sig det påstådda. Som framgår separat av Newton, citatet närmast ovan, talar Newton inte om orsaker utan om naturföreteelser: observerbara, formuleringsbara, beskrivbara (matematiska, dessutom) principer. Det finns inget orsakssammanhang att relatera till. Observera att Newtons PRINCIPIA slutar med orden ”END OF THE MATHEMATICAL PRINCIPLES.” enligt översättningen från Andrew Motte.

forts.

Från originalförfattningen ShamrockEdition

INERTIALSYSTEMETS UPPFINNING AV MODERN AKADEMI I

DEN KLASSISKA

FYSIKEN

Ur DYNAMIKENS GRUNDER Del I

Efter grundmanus, tre illustrationer, och författning från 1988

INERTIAlsystemetsUppfinning

Ett av ursprungsdokumenten till UNIVERSUMS HISTORIA beskriver ämnet INERTIALSYSTEM — efter uppmärksammandet av att Newton och påståenden OM Newton i modern litteratur uppenbarligen INTE överensstämmer. Ämnet kräver, emellertid, tillgång till ett (synnerligen) avancerat LÄNKSYSTEM — så att man associativt, snabbt, kan följa beskrivningarna som, ofta, grundas på refererande citat, och vilka delar snabbt kan nås — utan långa, krävande, mellanliggande mellanrum som tyvärr är det enda sättet i traditionell boklitteratur. Den möjligheten förverkligades för min del först, dels, med det ordbehandlingsbaserade länksystem som finns i Microsoft WORD 2000, och sedan vidare dels med tillgång till INTERNET (från 2006 för min del). Därmed har alla nödvändiga korsreferenser blivit representerade, i så vid mening som möjligt som krävs för jämförande kontroll av framställningens sakinnehåll.

Beskrivning av

Den moderna vetenskapens grundliga feluppfattning av fysiken

Efter uppmärksammad inkonsistens i påstådda kopplingar

mellan Newtons formuleringar och termen Inertialsystem

Efter grundförfattning och illustrationer från 1988 · Hermes Edition

Med vidare bearbetning och framställning från

1995X · Compaq Edition

DYNAMIKENS GRUNDER Del I-III

av BellDHARMA

Här i vidare syntes från 2000V23 · Shamrock Edition · med vidare ombearbetning och anpassning till Internet för Universums Historia · 2010 I10

Den klassiska fysikens lagar gäller självfallet inte i något enda system. Lagarna gäller självklart FÖR system.

Det finns inga inertialsystem — SE SÄRSKILD ARTIKEL i

--------------------------------------------------------------

Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

--------------------------------------------------------------

Den klassiska fysikens lagar gäller naturligtvis FÖR alla möjliga system

Inertialsystemets begrepp uppvisar enbart konkreta exempel på våldsam feluppfattning av fysikens elementa

Det finns inga inertialsystem

Det finns inga inertialsystem

Det grundliga Principfelet

——————————————————————————————————————————————

En ingående beskrivning av kärnan i den moderna vetenskapens feluppfattning av fysiken

Trögheten

INERTIE

av lat. i’ners, trög

forts.

Fortsättning, studiet av begreppet inertialsystem — med vidare strävan att försöka få reda på om begreppet har någon som helst förankring i Newtons skrifter och meningar.

Skillnaden mellan klassisk (kausallogisk) och modern (statistisk) logik synes, främst, ligga i att medan den klassiska fysiken betraktar alla koordinatsystem som objekt (På samma sätt som filmduken är Supremum [här i meningen absolut överordnad] till alla objekt i filmen), anser man i Moderna Kretsar att den klassiska fysiken gäller endast med utgångspunkt i vissa bestämda objekt. Med andra ord: i vissa bestämda koordinatsystem [Citat:1], ”Enligt den klassiska fysiken är de fysikaliska lagarna för en roterande kropp skilda från dem som gäller för en kropp som inte roterar.”. Dessa ‘system’ benämns av den moderna logiken som de tröga. De kallas inertialsystem. Det är, säger man, koordinat eller referenssystem (kroppar) som rör sig likformigt eller befinner sig i vila [Citat:2], ”Vår slutsats måste bli att dessa lagar inte gäller i karusellens referenssystem. Detta skiljer sig från jordens referenssystem i ett viktigt avseende: det är ett accelererat system.”.

— Men varför skulle, som det påstås i Citat:2, Galileis och Newtons lagar vara ”begränsade till referenssystem som inte accelereras”? Vad är det?

— Uppenbarligen därför att man påtvingat den klassiska fysiken en referens för dynamiken som den inte har och som utsäger att referensen för tröghet endast kan hänföras till den art av kroppar och system som rör sig likformigt.

— Vad är det för någon referens för dynamiken du menar man skulle ha påtvingat den klassiska fysiken men som den inte skulle ha?

— Ett fysiskt objekt, ett inertialsystem, som referensen för den klassiska fysikens lagar.

Ett sådant objekt varken utsägs av Newtons tre lagar eller förutsägs av dessa, eller på annat sätt framgår ur dem, eller existerar över huvud taget i fysiken. Den klassiska fysikens lagar gäller inte i några system. Den klassiska fysiken gäller för system. Se även särskilt i:

Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

Den klassiska fysikens lagar gäller uteslutande utsagor som beskriver de grundläggande förutsättningarna i det sätt på vilket kropparna genomgår rörelse och, speciellt, förändring (dynamik). Den klassiska fysikens lagar gäller, då alltså självklart, för alla möjliga s.k. system (kroppar) och under alla möjliga betingelser. Inte i systemen som sådana. Det finns inga inertialsystem.

[Citat:3]:

”Inertialsystem är enligt Newton det absolut vilande systemet och alla system som befinner sig i likformig rörelse i förhållande till detta.”,

BONNIERS KONVERSATIONSLEXIKON (1924) Band V sp1363

Enligt Newton?

— Ska det (ALLTSÅ) inte vara

’Inertialsystem är enligt DEN enligt relativitetsteorin nödvändiga MODERNA UTTOLKNINGEN AV Newton det absolut vilande systemet och alla system som befinner sig i likformig rörelse i förhållande till detta.’?

Det finns, här veterligt enligt Newtons skrifter i ämnet (PRINCIPIA från 1687), ingen (sådan) motsvarande beskrivning i Newtons meningar som hävdas i citatet. Citatet ovan talar OM — underförstår utan att explicit säga det — DEN MODERNA AKADEMINS uttolkning av Newtons meningar, inte dessa meningar själva, eftersom sådana, bevisligen, inte existerar.

Vi studerar saken vidare i denna presentation genom ytterligare, utförliga, referenser.

Frånsett de numera (för min del från runt 2006) allmänna förekomster som finns på webben @INTERNET och som ställt den här framställningen i ett mera handfast ljus:

Det finns — enbart med direkthjälp från ett konventionellt stadsbibliotek — i grunden inte mycket att visa vad Newton själv framställt. Biblioteken svämmar inte direkt över av hans litteratur. Att döma av de relativt få källor som finns i nämnda biblioteksreferenser (fram till runt år 2000 då Internet börjar bli väl etablerat), verkar man (emellertid) mera benägen att göra sig till uttolkare av Newtons meningar och ”intentioner” än att ge direkta citat från honom själv. Som redan antytts: ”Newton menar” och ”Newton anser” och ”enligt Newton” är relativt vanliga fraser man möter.

Newton klargör i egen mening

NEWTON SJÄLV använder överhuvudtaget inte något begrepp typ »inertialsystem».

Newton understryker, tvärtom, gång på gång i meningarna att ’objekten för krafterna’ han talar om (typ »det absoluta rummet» och »den absoluta vilan») INTE får förstås som fysikaliska objekt utan som matematiska (logiska) redskap, att objekten han talar om inte har någon fysikalisk realitet — samt att hela PRINCIPIA inte är något annat än en beskrivning av MATEMATISKA PRINCIPER: Newtons Principia slutar ”END OF THE MATHEMATICAL PRINCIPLES.”. Vi studerar ett avsnitt från Newtons DEFINITION VIII i PRINCIPIA (alla textmarkeringar är mina):

”For I here design only to give a mathematical notion of those forces, without considering their physical causes and seats.”,

”I likewise call attractions and impulses, in the same sense, accelerative, and motive; and use the words attraction, impulse or propensity of any sort towards a centre, promiscuously, and indifferently, one for another; considering those forces not physically, but mathematically: wherefore, the reader is not to imagine, that by those words, I anywhere take upon me to define the kind, or the manner of any action, the causes or the physical reason thereof, or that I attribute forces, in a true and physical sense, to certain centres (which are only mathematical points); when at any time I happen to speak of centres as attracting, or as endued with attractive powers.”,

ISAAC NEWTON Principia 1687

Min översättning:

Därför att jag här enbart avser att ge en matematisk antydan av dessa krafter, utan att fästa något avseende vid deras orsaker eller säten.

Jag kallar på samma sätt attraktioner och impulser, i samma anda, accelerativa och rörliga; och använder orden attraktion, impuls eller tendens av varje sort mot ett centrum, tillfälligt, och egalt, en för den andra; Beaktande dessa krafter inte fysiskt, utan matematiskt: varför läsaren inte ska föreställa sig att med dessa ord jag någonstädes tar på mig att definiera typen, eller sättet i någon händelse, orsaken eller den fysikaliska anledningen därav, eller att jag tillskriver krafter, i en sann och fysisk anda, till vissa centrum (vilka endast är matematiska punkter); när vid varje tillfälle jag händelsevis råkar tala om centrum såsom attraherande, eller såsom försedd med attraherande förmågor.

Newtons fysikbeskrivning innefattar överhuvudtaget inte den nivån — »inertialsystem» — på framställningens beskrivande logik. NEWTON AVHANDLAR HELT ENKELT INTE DEN TYPEN. Men, som vi redan vet, den typen är väsentlig, rent avgörande, för den moderna akademins beskrivningssätt, UPPFINNINGEN AV INERTIALSYSTEM, för att ALLS kunna framställa den moderna akademins meningar i ämnet. Nämligen genom antagandet av Albert Einsteins relativitetsteori. Vi ska återkomma, närmare, till den springande punkten i Einsteins resonemang som avslöjar HUR och VARFÖR i Einsteins Relativitetsprincip.

Newtons explicita klargörande

Newton skriver, uttryckligen, beträffande föreställningen om något FÖREMÅL för den absoluta vilans begrepp eller den absoluta rörelselöshetens begrepp:

”And so, instead of absolute places and motions, we use relative ones; and that without any inconvenience in common affairs; but in philosophical disquisitions, we ought to abstract from our senses, and consider things themselves, distinct from what are only sensible measures of them. For it may be that there is no body really at rest, to which the places and motions of others may be referred.”,

”But we may distinguish rest and motion, absolute and relative, one from the other by their properties, causes and effects. It is a property of rest, that bodies really at rest do rest in respect to one another. And therefore as it is possible, that in the remote regions of the fixed stars, or perhaps far beyond them, there may be some body absolutely at rest; but impossible to know, from the position of bodies to one another in our regions whether any of these do keep the same position to that remote body; it follows that absolute rest cannot be determined from the position of bodies in our regions.”,

ISAAC NEWTON Principia 1687

Min översättning, de markerade delarna:

För det kan vara så att det inte finns någon kropp i egentlig vila, till vilken ställen och rörelser för andra kan hänföras.

… det kanske finns någon kropp i absolut vila; men omöjlig att känna till från positionerna för kroppar till varandra i våra regioner

… absolut vila kan inte bestämmas från positionerna för kroppar i våra regioner.

Blotta möjligheten, ens ansatsen, i föreställningen om Isaac Newton som någon förespråkare för »inertialsystem» är, således, helt uteslutet

Alltså, på ren svenska: helt säkert.

Med dessa klargörande meningar — samt enbart av de tre rörelselagar som Newton själv formulerade — framgår klart och tydligt att blotta möjligheten, ens ansatsen, i föreställningen om Isaac Newton som någon förespråkare för »inertialsystem» är helt uteslutet. Det är, tydligen, inte Newtons meningar man talar om i de konventionella citaten som ovan, utan tydligen den etablerade, relativistiskt vinklade, tolkningen av Newtons meningar — som man, dessutom tydligen, inte förstår.

Citat:4 ger ett ytterligare exempel som — likt det ovan framförda — (be)visar att den moderna vetenskapens förespråkare inlägger begrepp i den klassiska fysiken (och dess upphovsmans mun?)* som den klassiska fysiken inte medger något utrymme för.

——————————————————————————————

*Tanken pekar (således) åt det hållet, att vad ”Newton anser” mera är vad den moderna tolkningen vill att Newton ska ha sagt eller menat, inte vad han i själva verket framställt. Önskemålet om ”Exakta upplysningar vore här önskvärda” från tidigare framställningar (före tillgången till Internet) har här (från runt 2006 för författarens del), som ovan, tydligen infriats i rik mängd.

Samtidigt får vi GENOM UPPSLAG se exempel på hur den moderna idén, uppenbarligen, föreställer sig det som föremålet för meningen uppenbarligen missar:

[Citat:4]

”Newton menar att visserligen är alla koordinatsystem likaberättigade, men vissa system är mera likaberättigade än andra. Det finns ett slags naturliga system — inertialsystem — som karaktäriseras av att de är mera lämpade för att beskriva de mekaniska fenomenen än alla andra koordinatsystem.”,

”Vad menar Newton med inertialsystem? Det är koordinatsystem som befinner sig i ett tillstånd av likformig rätlinjig rörelse relativt varandra, alltså system som inte accelereras och roterar. Inertialsystemen är sinsemellan likaberättigade. Det är likgiltigt vilket av dem vi väljer.”.

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN, Tor Ragnar Gerholm 1966, s79

Som vi har sett av ovanstående omnämnda referenser till Newtons egna meningar: Begreppet inertialsystem har, uppenbarligen, ingenting med Newtons framställning att göra. Se Newtons explicita klargörande ovan.

Newton har — uppenbarligen — aldrig ’menat’ något med ’inertialsystem’ eftersom Newton, tydligen, inte avhandlar den begreppsformen, inte alls överhuvudtaget — begreppet är alldeles tydligt en uppfinning i och av modern akademi

Ta (alltså) påstående om vad ”Newton menar” från konventionella källor med en stor nypa salt: meningarna har, tydligen per konkreta exempel, inte den innebörd som påståendena ändå vill ge sken av.

Ytterligare ett citat får ansluta till de förra.

[Citat:5]

”I Newtons mekanik gäller (s. 71) att alla koordinatsystem som befinner sig i vila eller likformig, rätlinjig rörelse i förhållande till varandra är likaberättigade, dvs. de mekaniska lagarna har samma form i alla sådana s.k. inertialsystem.”,

FOCUS MATERIEN 1975 · s80sp2m

Kom sedan inte och undra över de människoskapade orsakerna till DEN GLOBALA UPPVÄRMNINGEN; Om man inte intresserar sig för att HÄRLEDA naturfenomenen, utan istället att UPPFINNA dem, är det tydligt att konsekvenserna infinner sig förr eller senare.

Många författare (hela den moderna akademin) har, tydligen märkbart, gjort STOR sak av att påpeka ovanstående typiska snitt genom faktalitteraturen. Varje seriös läsare som ser dessa meningar måste, naturligt, bli förvirrad: läser man — seriöst — Newton innantill, inser man SPONTANT att Newtons beskrivningar är naturliga, okonstlade, att beskrivningarna avser fysiken som helhet, att Newton har träffat RÄTT i den allmänna naturbeskrivningen. I modern akademisk anda däremot är det, som vi har sett, viktigt att sönderslå den föreställningen och förmena den en avgränsad innebörd. Vidare nedan.

FORMULERINGSEXEMPLEN i ovanstående citerade meningar visar alltså i den här antydda andans fortsatta ljus, alldeles tydligt, hur Newton duperas: Man — det modernt etablerade akademiska intelligensplanet — vill få det att se ut som om Newton vore en PRIMITIV INTELLIGENS i förhållande till den senare tidens moderna akademiska ekvilibrister, speciellt om det gäller TOLKNINGEN av intelligensen av princip. Men: Resultatet blir, som vi ser, föga mer än spåren efter en raglande drucken som inte kan få ur sig ett enda begripligt ord. Meningarna är, för att göra en grov generalisering, konstruerade — för att upplysa en, som man redan införstått sig med, i grunden TYDLIGT helt ointelligent publik. Smartheten, nämligen i samma uppenbarligheter, bor alldeles tydligt i den moderna akademins korridorer — inte bland Det glitter från universums underbara stjärnljus som faller på högst vanliga trottoarfotgängare.

Den absoluta vilans begrepp

FÖREMÅLET FÖR FÖRVIRRINGEN

Den absoluta vilans begrepp

— Vad handlar saken om?

Saken handlar tydligen om det här: något mycket gammalt. En urgammal sanning. En väsensgrund som utpekar ett Något som inte finns i fysiken, men som är oumbärligt för fysikens beskrivning, men som inte erkänns av modern akademi. Det är inte algebran det hänger på, utan snarare förmågan att beskriva vad algebran utsäger och grundas på.

— Vad är det?

Det är, tydligen, den absoluta vilans begrepp. Den absoluta stillhetens begrepp. Eller för fysikens (och logikens) del det mera rudimentära begreppet tillstånd.

Tillståndet

Tillståndet

TRÖGHETSLAGENS GRUNDFORM Newtons första lag

varje tillstånd bevaras obrutet om det inte påverkas av en kraft

KRAFTLAGEN Newtons andra lag

om ett tillstånd ändras är ändringen exakt proportionell mot den verkande kraften — exakt, alltid, undantag existerar inte garanterat av proportionaliteten mellan kraft och tillståndsändring

TRÖGHETSLAGEN Newtons tredje lag

varje ändring av ett tillstånd motverkar ändringens upphov genom en exakt lika stor och motsatt riktad kraft som alltså strävar att bevara tillståndet — exakt, alltid, undantag existerar inte

Tillståndsbegreppets bevisbarhet

Eftersom ett tillstånd är omöjligt utan ett begrepp om varaktighet, en utsträckning, en fast och bestämd riktning, eller med samma mening ett ytbegrepp (mängd) — en vektor — bildar följaktligen tillståndet som det grundläggande begreppet för dynamiken också hela grundvalen för (speciellt matematiken, och i allra största synnerhet grundvalen för) den matematiska fysiken med alla dess rent tekniska tillämpningar.

Men några tillstånd — rörelselöshetstidrymder — existerar ju inte i fysiken:

En bild av något måste innefatta ett avsnitt av tiden. Men i detta avsnitt, hur kort det än kan göras, ingår myriader av fysikens alla möjliga och olika tillståndsändringar — främst hänförbara till de (mycket) snabba förlopp som pågår i de beståndsdelar som all materia är uppbyggd av.

— Men hur vet man, då, att fysiken måste betingas av oupphörlig rörelse?

— Svaret ges förnämligt av den klassiska fysiken i Hur bevisas att den klassiska fysikens principer utesluter existensen av den absoluta vilan i fysiken som sådan?

Vi kan alltså inte ”frysa” något fysiskt skeende för att därur plocka fram ”ett tillstånd”, även om vi kan närma oss en sådan ideal bild genom att göra tiden för fotograferingen allt kortare. Tillståndet som begrepp kan alltså av princip inte återföras på fysiken.

Men tillståndet som begrepp är som nyligen påpekades grundläggande för fysikens beskrivning.

Vi måste alltid ange en position, ett värde, ett tal eller en utsträckning som ger en bestämd bild av hur något är, även om det sker till priset av vissa nödvändiga idealiseringar. I annat fall finns ingen förutsättning att skilja det ena från det andra. Vi måste alltså ange värden, insätta parametrar, ange positioner.

Men när vi gör det utmärker vi samtidigt egenskaper som strängt taget endast är hänförbara till matematiska, geometriska punkter. Alltså detaljer som helt saknar utsträckning, men på vilka vi ändå lägger utsträckningsbegrepp typ variabler och längder (vektorer). Tillståndet som begrepp är alltså helt nödvändigt. Idén om något som inte ändras med tiden — ett begrepp om rörelselöshet och därmed tidlöshet — är alltså avgörande, trots att något sådant inte finns i fysiken. Vi säger att olika krafter verkar i olika punkter, trots att en punkt inte har något rum och därmed heller ingen tid för en sådan verkan

Vi är alltså för vårt tänkande, avgörande beroende av faktorer som helt saknar fysikalisk representation.

Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

— Du påstod nyligen att det inte finns några inertialsystem.

— Ja.

— Men hur kan du påstå det?

Tröghetslagen (Newton I) innebär att varje kropp, varje massa, med logikens nödvändighet tvunget gör motstånd mot rörelseändring — det momentana utsträckningsbegrepp som I RELATERAD MATEMATIK varje möjlig rörelseform innefattar genom begreppet differential — eftersom varje ändring måste föregås av en acceleration och en acceleration är omöjlig utan en verkande kraft. Den rent dynamiska referens som bestämmer hur en kropp uppför sig då den utsätts för krafter, ligger alltså helt och hållet i ett begrepp om det tillstånd som utmärker kroppen vid en viss given tidpunkt. Men tillståndet finns, som vi nyligen noterat, inte till som någon fysisk form, faktor eller realitet. Vi kan inte påvisa något tillstånd rent fysiskt, trots att ett tillstånd rent begreppsligt är avgörande för beskrivningen som sådan. Referensen, föremålet för tillståndsbegreppet, eller den motsvarande absoluta likformighetens begrepp och som utsäger och beskriver tillståndets karaktär, kan därför inte vara förbunden med något fysikaliskt system, en kropp, ett föremål eller något fast koordinatsystem. Referensen är alltså ett ideogram; ett koncept grundat på ett begrepp om den absoluta rörelselöshetens tillstånd och som inte finns i fysiken. Referensen är alltså ett latent begrepp av synnerlig dignitet som »medföljer» kroppen i dess ändring och i varje tidpunkt och genom vars form kroppens olika tillstånd kan bestämmas.

— Detta förklarar varför ett inertialsystem inte kan finnas rent fysiskt och sett med utgångspunkt från den klassiska fysikens principer. Detta är utomordentligt klart. Men därmed, enbart (åter) i referens till de föregående citaten, uppstår frågan varifrån man fått den uppfattningen att den klassiska fysiken skulle innehålla något dylikt?

Varifrån kommer då uppfattningen att den klassiska fysikens principer skulle innefatta ‘inertialsystem’?

Som vi nyligen studerat, finns ingen förutsättning för det.

Det är mindre troligt att den moderna vetenskapen polemiserar mot personen Newton, alltså vad denne eventuellt skulle ha sagt, än vad som kan utläsas ur Newtons vetenskapligt framställda meningar. Alltså, vare sig man begriper innehållet eller inte. Med andra ord och i ljuset av ovanstående observationer har man, följaktligen och tydligen och som redan antytts, hämtat idén från sin egen föreställning då den uppenbarligen inte inryms i den klassiska fysiken som sådan (Newtons tre lagar). Alla andra fall är, således, uteslutna. Eller, med ytterligare andra ord: man har inte förstått den klassiska fysikens principer; man har tydligen gjort sig till uttolkare av sammanhang man inte besitter någon inblick i; exempelgenomgångarna uppvisar alldeles tydligt att man påför, och polemiserar i, kvaliteter som den klassiska fysiken uppenbarligen inte har. Därmed är saken bevisad. Och därmed är kärnan i den moderna vetenskapens grundliga feluppfattning av fysiken påvisad. Se ovan från Newtons explicita klargörande.

Den moderna vetenskapen har uppenbarligen och väl relaterbarligen inte enbart, grundligt, missat den klassiska fysikens elementa. Det värsta är det tydliga faktum att man ställt sig främmande för dess väsensgrund — den absoluta vilans begrepp — själva basen i allt föreställande, uppfattande och beskrivande. Samt att man inrättat ett undervisningssystem som, i princip, omöjliggjort ett kritiskt ifrågasättande eftersom man inte har TID att djupgranska ämnet; studieplanen räcker inte till för ändamålet. ”Vi har inte TID”, heter det. ”Självständigt, kritiskt tänkande” har i modern naturvetenskaplig undervisningsanda blivit en parodi, en karikatyr av den egna självupphöjda akademiska universalintelligensen med helt säker slutförvaringsstation i AGW (eng. Anthropogenic Global Warming, sv. Antropogen, av människan förorsakad, global uppvärmning).

Einstein tydliggör denna missuppfattning, dessutom grundligt, i det följande längre citatet.

Citat:6 FYSIKENS UTVECKLING · Albert Einstein, Leopold Infeld, s[176-180]

Einstein framställer en intervju med den klassiska fysiken i syfte att utröna vad ett inertialsystem är eller huruvida ett sådant alls existerar — i andan av att den klassiska fysiken skulle vara upphovet till det fysikaliserade inertialsystemets begrepp

Inertialsystemet blir (alltså) en FIKTION som uppstår då man inte kan påvisa någon ändring av ett givet tillstånd (vad som gäller då och endast då ett tillstånd av jämvikt och balans råder). Därmed inträder Referensen — det nyssnämnda ideogrammet, den absoluta vilans begrepp — i den motsvarande rent fysiska eller idealiserade kroppens skepnad och kvarstannar där tills en ändring inträffar. Det enklaste exemplet är en kula upphängd i en fin tråd i ett tåg. Om tåget står stilla eller rör sig helt likformig befinner sig kulan helt stilla. Minsta ändring i tågets rörelsetillstånd (inbromsning, acceleration, kurvgenomgång) återspeglas omedelbart i kulans läge och trådens spännkraft relativt dess infästningspunkt.

SAMMANFATTNING — med vidare

Vi har i föregående block studerat, och i varje fall för författarens del konstaterat, att den moderna vetenskapen framställer högst besynnerliga meningar om den klassiska fysiken i synnerhet och om dynamiken i allmänhet. Man talar om begrepp som inte finns. RÖRELSE, enligt relaterad fysik, har uppenbarligen endast en mening i förhållande till en eller annan form av påvisbar jämvikt — ett momentant kvantifierbart värde som (med olika grader av idealiseringar) beskriver fysikens tillstånd just då. Föreställningen om en ”absolut” rörelse har, som vi nyligen studerat grunderna för, ingen mening inom den klassiska fysiken.

Den absoluta rörelsens idé härrör — uppenbarligen — ifrån den moderna vetenskapens inertialsystem (se föregående block) vars referens man identifierat med ett ”det absoluta rummet” i form av ett inte närmare specificerat fysikaliskt objekt.

Det vill säga, med ytterligare ’något som inte existerar’ men som följer i konsekvens av den moderna vetenskapens (här påpekat säreget, imbecilla) föreställningssätt i ämnet fysikalisk dynamik och som vi tidigare studerat en del exempel på. Se särskilt från Newtons explicita klargörande.

Den moderna vetenskapen föreställer sig, tydligen, ’denna sak’ på följande sätt.

DET MODERNA TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET

DET MODERNA TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET

1. Man identifierar den absoluta vilans begrepp, dvs. där det begreppet kan påvisas, med en fysisk kropp eller med samma innebörd ett s.k. koordinatsystem benämnt inertialsystem. Vi har redan studerat denna detalj i föregående block.

2. Man anser, av ej närmare specificerade skäl, att rörelse endast kan ske och påvisas i förhållande till något annat (sådant) »fysiskt» inertialsystem.

3. Detta andra inertialsystem identifieras (speciellt uppenbart om kroppen börjar accelerera) med vad man kallar ”Newtons absoluta rum” och som får karaktären av ”universums rymd” med den moderna vetenskapens begreppsliga terminologi sagt.

Den absoluta vilans begrepp har därmed av den moderna vetenskapen, således, först släpats runt i olika pseudogmatiska kloaksystem för att slutligen klassificeras som ett fysiskt objekt (inertialsystem), och sedan släpats omkring ytterligare i det formulerande moderna tänkandets korridorer för att också ges digniteten av den rymd som omger objektet (Newtons absoluta rum).

Låt oss studera dessa detaljer genom citat och se, vidare, hur man formulerar sig.

NEWTONS ABSOLUTA RUM I CITAT

Citat:7 MIN VÄRLDSBILD Albert Einstein s157

Einstein förklarar Isaac Newton som det absoluta rummets upphovsman och anför synpunkter på det otillfredsställande i detta begrepp

I citatet ovan omnämns ”det berömda ämbarförsöket”. En utförlig beskrivning finns även i

Citat:8 FYSIKEN OCH MÄNNISKAN Tor Ragnar Gerholm s140-141

Citat:9 MIN VÄRLDSBILD Albert Einstein s170

Einstein favoriserar kinematiken (synintrycket) som fysikens beskrivande grund och påpekar att den klassiska fysikens acceleration inte är förenlig härmed vilket enligt Einstein ”tvingade Newton att anta ett fiktivt fysikaliskt rum” benämnt ”det absoluta rummet”

Citat:10 MIN VÄRLDSBILD Albert Einstein s182

Einstein framställer det absoluta rummet som identiskt med grundvalen för tröghetsbegreppet och förmenar detta fysikalisk realitet å den klassiska fysikens (Newtons) vägnar

Citat:11 FYSIKEN OCH MÄNNISKAN Tor Ragnar Gerholm s80

Gerholm tydliggör Newtons absoluta rum som ett verkligt, fysiskt rum

Citat:12 FYSIKENS UTVECKLING · Albert Einstein, Leopold Infeld · s[133ö]

Einstein efterlyser ett fysiskt objekt, ett koordinatsystem (KS) som grundvalen för mekanikens tröghetsbegrepp — detta identifieras (se övriga citat) av den moderna vetenskapen som Newtons absoluta rum med karaktären att vara ett fysiskt objekt och vilken absurda idé tillskrivs den klassiska fysiken (Newton), vilket framgår ur citatet

Citat:13 FYSIKENS UTVECKLING · Albert Einstein, Leopold Infeld · s[178ö]

Samma som ovan men i andra ord

Som framgår av dessa citat, och i ljuset av det föregående framhållna, är det imbecilla uppenbart; man exekverar helt tydligt och uppenbarligen i sina egna hjärnspöken. Man förmenar, till yttermera visso, grunden till den omisskänneliga absurditeten och logiska inkonsistensen i dessa påfunna begrepp såsom defekter hos den klassiska fysiken. Man framställer alltså, strängt uttryckt och helt frankt tydligen, grundlösa anklagelser och förmenta oegentligheter mot något, den klassiska fysiken, man i grunden tydligen och uppenbarligen inte alls förstår sakinnehållet i. Eftersom den moderna vetenskapen inte kan acceptera tankens förutsättning med den utomfysikaliska absoluta vilans begrepp som grundvalen för och i all fysikalisk dynamik, måste den följaktligen och tydligen tillskriva dess omnämnande i termer av begrepp som saknar real förankring. Den moderna akademin måste med andra ord ställa sig främmande för den absoluta vilans väsensgrund genom att påföra den begrepp som saknar legitimitet. I annat fall är det tydligt att den moderna akademins lärostol, tvunget, kollapsar.

Varken inertialsystem eller absolut rum är något som den klassiska fysiken har att göra med.

Se särskilt från Newtons explicita klargörande. Se även punkterna 1-3 ovan i DET MODERNA TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET.

DEN MODERNA AKADEMINS MISSTOLKNING AV NEWTON

NEDANSTÅENDE beskriver (ytterligare) synpunkter på en del av innehållet i de föregående citaten (mina egna synpunkter för tillfället att, om möjligt, klargöra ämnet vidare för den som så önskar).

Kommentarer och diskussioner till citaten

Det är — Se särskilt från Newtons explicita klargörande — uppenbarligen inte sant att Newton ”likväl uppställde begreppen absolut rum och absolut tid” [Citat:7] — nämligen beträffande innebörden från Newton i dessa termer såsom, tydligen, väsensskild från vad Einstein (och andra) tycks vilja påskina. Newton, citat nedan, beskriver ”Absolut time” och ”Absolute space” i SCHOLIUM I och II, men tydligen helt utan de kopplingar som läggs i dessa termer av Einstein (och andra). Einstein själv omnämner här ”det berömda ämbarförsöket” — Författaren Tor Ragnar Gerholm har givit det en alldeles utmärkt beskrivning i Citat:8. Här ges dessutom Newtons eget original tillsammans med min fria svenska översättning. Från verkningssättet i detta skarpsinniga experiment frammanas självmant begreppet om den absoluta vilans referens — som emellertid INTE har den karaktär som Einstein i sin mening OM Newton ändå vill påskina [Citat:7]: en ”slags” fysikalisk realitet. Newton säger uttryckligen ifrån på den TYPEN,

”And so, instead of absolute places and motions, we use relative ones; and that without any inconvenience in common affairs; but in philosophical disquisitions, we ought to abstract from our senses, and consider things themselves, distinct from what are only sensible measures of them. For it may be that there is no body really at rest, to which the places and motions of others may be referred.”,

ISAAC NEWTON Principia 1687, SCHOLIUM IV Absolute motion

Med filmduken som referens

Newtons beskrivning med en motsvarande fattning på begreppet FILMDUK som föremålet för ”det absoluta rummet” är alldeles tydlig i exemplet med ämbarexperimentet: På samma sätt som filmduken utgör preferensen för allt skeende i filmens universum men utan att finns till som något objekt, så utgör ”det absoluta rummet” preferensen för allt skeende i fysiken — likt preferensen för tröghetsfenomenet i exemplet med Newtons roterande vattenfyllda ämbar. Självklart finns inte Den preferensen till som ett föremål i verklighetens universum, något slags objekt, men många tycks ha missförstått den detaljen och, likt Einstein i Citat:7, söker påtvinga Newton upphovet till den uppfattningen enligt ”uppställde han likväl begreppen absolut rum och absolut tid” — vilket är sant till ORDEN, ja, men alldeles uppenbarligen inte till den INNEBÖRD Einstein och andra tydligen inlägger i det, nämligen som ett slags fysikaliskt objekt. Ingalunda är det så. Exemplet med filmduken är alldeles tydligt exakt beskrivande på den punkten.

Snarare än en skapelse av Newton, måste man följaktligen tillskriva detaljen med ”det absoluta rummet” en egenskap frammanad ur fysiken självt. Newton förmedlade uppenbarligen endast beskrivningen av denna princip, han införde den inte (jämför Citat:7).

Ämbarexperimentet beskriver alldeles tydligt kärnpunkten i påvisandet av den absoluta vilans referens som icke förbunden med något fysikaliskt objekt. Man kan vid ett första påseende tycka att detta påstående är befängt därmed att centralpunkten synes uppenbart fysikaliskt real; Ämbaret har ett rotationscentrum, och detta kan uppenbarligen iakttas och observeras. Men då detta helt idealt utgörs av en rotationsaxel, alltså en geometrisk linje, och som linjen som begrepp saknar fysikalisk realitet ehuru dimensionslös (se från Punktens nollform i NOLLFORMSALGEBRAN), finns och trots allt heller ingen linjen motsvarande fysikalisk realitet att peka på. Vi finner i stället att tanken (gärna) ikläder sig rollen av denna utomfysikaliska linjereferens och förmenar den en fysisk realitet — trots att någon sådan realitet inte kan påvisas.

Kärnan i Einsteins feluppfattning (av Newton och hela den klassiska fysikens grund) framgår (således) tydligt i följande del [Citat:7]:

”Han inser, att rummet måste äga ett slags fysikalisk realitet, om hans rörelselagar hava någon mening, en realitet av samma slag som de materiella punkterna och deras avstånd.”.

MIN VÄRLDSBILD Albert Einstein s157 · Bonniers 1934

Vem inser? I referens till ovanstående klargörande citat från Newton själv beträffande det absolutas möjliga påvisande, därutöver enbart i grund av Newtons tre rörelselagar, deras innehåll och sammanhang, är det tydligt att Einstein lägger ord av en synnerlig inkonsistens i munnen på Newton. Av ovannämnda referenser finns, tydligen, ingen grund för att Newton skulle ha tillskrivit den absoluta vilans referens någon som helst fysikalisk substans. Men alla möjliga personer i den moderna akademins korridorer tycks vilja påskina just det. Men även om Newton skulle ha förespråkat någon dylikt (vilket vore absurt) finns ingen grund för dessa idéer i den klassiska fysikens egna fundament och vilken detalj redan avhandlats i det föregående: fysikens referens bygger på jämvikt, ett tillståndets uppfattande begrepp, inte på system. Se även särskilt från FUNTOP.

Det framgår snarare så, citatdelen närmast ovan, att Einstein är så fast övertygad om att referensen för fysikaliskt skeende måste ha någon påvisbar fysikalisk realitet, att han a priori utesluter att en sådan klipsk hjärna som Newton inte skulle ha uppfattat det. Vad som är alldeles tydligt är att Einstein tillskriver de principer som Newton beskrev begrepp de inte innehåller.

Följande Citat från Newton är extraherat från MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN av Morris Kline, Prisma 1968, frn.s167n

— Påståendet att varje slag av föremål besitter en förborgad specifik egenskap, som får det att bete sig på visst sätt och ge upphov till iakttagbara verkningar, säger oss ingenting.

— Men att härleda två eller tre allmänna rörelseprinciper ur fenomen i naturen och därefter beskriva hur alla materiella tings egenskaper och beteenden följer av dessa uppenbara principer, detta vore verkligen ett stort framsteg inom filosofin, även om man ännu inte hade upptäckt orsakerna till dessa principer.

— Fördenskull tvekar jag inte att framlägga dessa allmänna rörelseprinciper utan att gå in på frågan om orsakerna till dem.

Isaac Newton (1687)

(Ej närmare specificerad källa, troligen i samband med utgivningen av Principia).

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN Morris Kline, Prisma 1968, frn.s167n

Denna raritet av citat från Newton själv (enbart med tillgång till ett konventionellt stadsbibliotek, före Internet [från ca 1990]) avspeglar en viss skarp kontrast mot innehållet i de citat där man gör sig till talesman för Newton snarare än att citera honom.

Observera Newtons användning av ordet eller begreppet princip: Ur (eller av) principerna följer ”alla materiella tings egenskaper och beteenden”. Det är, tydligen, exakt på pricken vad de tre av Newton formulerade lagarna handlar om. Exakt. Några ”inertialsystem” eller ”absoluta rum” såsom förment fysikaliska objekt och ting figurerar inte. Det är, av allt att döma och som redan tidigare påpekats i den här framställningen, begrepp skapade/antagna av den moderna vetenskapen i dess, här, påtalade uppenbara oförmåga att fatta dessa principers uppenbara grund.

Flera exempel understryker osanningarnas vidare intygande

Einstein framhåller i Citat:10 med utomordentlig tydlighet att den genom fysiken observerade absoluta vilans nödvändiga existens, i uppfattande av dynamikens fenomen, skulle vara ett påhitt, något infört, något artificiellt, en artefakt (konstprodukt). Som redan påpekats via ämbarexperimentet [Citat:8] finns ingen grund för denna Einsteins hållning. Einsteins vokabulär typ ”kom sålunda en ny…”, alltså beskrivningen av en process där ständigt nya detaljer införs, är därför både osann och ologisk. Den beskrivningen är uppenbarligen Einsteins egen konstruktion i hans uppenbara motvilja mot att låta förstå fysikens fenomen som en abstraktion relativt den mera handfasta bakomliggande väsensgrund varigenom fysiken framträder (den absoluta vilans begrepp).

Einsteins ALLMÄNNA uppmålning av Newton som en person som ”antar” olika saker men vilka detaljer i grunden är rena beskrivningar av fysiken, ehuru omskrivna av Einstein i sådana termer som ”det absoluta rummet”, framstår mera tydligt i Citat:9.

’Accelerationen tvingade Newton att anta ett fiktivt fysikaliskt rum.

(det absoluta rummet), påstår Einstein i Citat:9.

Låt oss här, återigen, studera vad Newton själv skriver (se föregående citat i textblocken ovan):

— Men att härleda två eller tre allmänna rörelseprinciper ur fenomen i naturen och därefter beskriva hur alla materiella tings egenskaper och beteenden följer av dessa uppenbara principer, detta vore verkligen ett stort framsteg inom filosofin, även om man ännu inte hade upptäckt orsakerna till dessa principer.

Isaac Newton (1687)

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN Morris Kline, Prisma 1968, frn.s167n

För att en ändring av ett givet tillstånd (vila eller likformig rörelse) ska komma till stånd måste obönhörligen en acceleration initieras. Referensen till denna initierande acceleration är alltså själva begreppet om vilan eller jämvikten. Begreppet om den absoluta vilan som grundval för accelerationen (tillståndets förändring) och som alldeles tydligt, felaktigt, av Einstein identifieras med ”det absoluta rummet” ligger med andra ord inneboende i förändringsbegreppet som sådant. Det finns ur logikens synvinkel med andra ord inget utrymme för något som är tvingande beträffande accelerationen som fenomen: det innefattar i sig den absoluta vilans begrepp. Nämligen som det momentana tillståndet, vilket är ett helt linjärt och likformigt begrepp om konstant hastighet — i varje tidpunkt av accelerationen.

Einstein spekulerar alltså uppenbarligen våldsamt i sin egen beskrivning — Och missar lika träffsäkert målet. Några antaganden varken existerar eller behövs. Det handlar i stället, tydligen, om en ren naturbeskrivning. Precis så som det framställs av Newton själv enligt föregående citatdel.

Einsteins heliga relativitetsprincip

Den ”relativa rörelse” det talas om i början av Citat:9 visar på ytterligare en konstruktion av Einstein. Låt oss studera den detaljen.

Den ”relativrörelse” det talas om, är av allt att döma densamma form som ansluter till begreppet relativitetsprincipen i den relativistiska andans mening. Dvs., den princip som på bas av rena perceptiva intryck framställer all rörelse och varje förändring som relativ till positionen för perceptionscentrum. Det mest handfasta exemplet är personen på den snurrande karusellen. Rent perceptivt (kinematiskt), alltså frånsett den verkande kraften, kan karusellen uppfattas som ett KINEMATISKT (rörelse utan kraftens hänsyn) vilosystem medan omgivningen snurrar runt denna. Men som visades genom Newtons (berömda) ämbarexperiment [Se även Citat:8] finns ingen fysikalisk grund för att också i den rent dynamiska meningen tillskriva denna omvändning som relevant (Se även längre fram i Utvecklat Illustrationsexempel med Den Accelererande Bilen). Det är karusellen som roterar i förhållande till omgivningen — inte omgivningen som roterar i förhållande till karusellen. Detta betyder att ur den rent dynamiska synvinkeln är relativitetsprincipen (sådan den tolkas av relativisterna) falsk. Den har ingen fysikalisk förankring.

Men strävan att förverkliga dess roll bildar hela grundvalen för relativitetsteorin.

[Citat:14]

”Skulle verkligen de fysikaliska lagarnas oberoende av koordinatsystemets rörelsetillstånd endast gälla för koordinatsystem med ömsesidig likformig translationsrörelse? Vad har naturen att skaffa med de av oss införda koordinatsystemen och deras rörelser? Om också naturbeskrivningen fordrar ett av oss godtyckligt infört koordinatsystem, så borde likväl valet av dess rörelsetillstånd ej vara underkastat någon inskränkning. Lagarna borde vara fullkomligt oberoende av detta val (den allmänna relativitetsprincipen).”,

MIN VÄRLDSBILD Albert Einstein s175 · Bonniers 1934

Idén (eller önskemålet) om att Naturlagarna skulle ha Det Perceptiva Betraktelsesättet som Preferens framträder här med utomordentlig tydlighet.

Därmed framgår också, i ljuset av det ovan framställda, att relativitetsteorins blotta grund framkommit ur den moderna vetenskapens oförmåga att förstå föremålet för fysikens — logikens — grundläggande (av Isaac Newton framställda tre) principer — och därmed i strävan att omformulera självaste logiken i passning för densamma grundläggande oförmåga. Se även mera grundligt i ÄNDRINGSLAGARNA.

DEN MODERNA AKADEMINS UPPFINNING AV INERTIALSYSTEMET MED DET FALSKA PÅSTÅENDET ATT DET UPPFANNS (”uppställdes”) AV ISAAC NEWTON:

Grunden för dessa påståenden har framställts och belysts i de föregående blocken och kan sammanfattas på följande sätt:

ÄMNET ÖVERLAG understryker att den moderna vetenskapen i sin allmänna fattning på fysiken gjort våld på densamma. Nämligen att förneka fysikens väsentliga uppfattande med centrum i detaljer som explicit inte ingår i fysiken, och att därmed (via Einstein och andra) försöka omformulera logiken i strävan att postulera orsakspunkter till fysikaliskt skeende som i realiteten inte existerar. Alltså, att hänföra fysikens kärna till fysiken självt, vilket är det absurda. Ett annat (hårt) ord är: lögnlära. Fysiken är, uppenbarligen, en mental skapelse: skillnaden mellan fenomenvärld och förståndsvärld, alldeles excellent tydliggjort i tillståndets princip: finns inte i fysiken, men är avgörande för fysikens fattning. Se från föregående Relaterad Beskrivning. Vilket betyder att det inte är intelligent att försöka förstå eller formulera fysiken utifrån dess egen fenomenform, utan att i stället söka förklaringarna mera på distans: mera som biobesökaren i förhållande till filmens aktörer än att försöka ta rollen av aktörerna själva. Det ser ut som att Newton förstod den detaljen.

Att den moderna vetenskapen genom Einstein eftersöker logiskt beskrivande orsakspunkter till fysikens fenomen i fysiken, och kräver att sådana, tydligt befängda, kriterium måste uppfyllas, framgår tydligt i Citat:13 (extraherat från det längre citat 6).

Einstein/modern akademi genomför naturligtvis hela denna teater i allt för att bereda vägen för relativitetsteorin (för att eliminera naturintelligensen): att på olika manér tillskriva irrelevans åt den klassiska fysiken genom att uttolka den i begrepp den inte har för att sedan påpeka dessa begrepp — i samtidigt utpekade av dessa som den klassiska fysikens hörnpelare — såsom befängda.

[Citat:13]

”Vi har lagar, men ingen känner till det system vartill de ska hänföras, och hela vår fysikaliska lärobyggnad tycks vara byggd på lösan sand.”,

FYSIKENS UTVECKLING · Albert Einstein · Leopold Infeld · NoK 1938 · s[178ö].

En person som på ovan beskrivet sätt (och i ljuset av de uppdaganden som här framkommit) gör sin mening gällande som förnuftig, men vars meningsgrund saknar relevans, skulle man kunna kalla för en person som ägnar sig åt taskspelarkonster och rent bedrägeri.

Enligt vad som framhålls, vurmade Albert Einstein hela sitt liv för pacifismen (atombomben till trots och som han sedermera framställde en djup ånger för). Han genomförde många uttalanden för dess räkning. Det är svårt att tänka sig en sådan person som direkt oseriös, alltså som någon form av taskspelare, en gycklare och narr. Men mot de ovan framställda exemplens bakgrund och resultaten från genomgångarna, blir det omöjligt att undvika reflexionen att Einsteins meningar just framträder i ett sådant ljus: lögner, bedrägerier, taskspeleri.

Men om det inför mig själv skulle framkomma någon mening som låter mig förstå att det som här presenterats i själva verket skulle vara rena tokmeningar grundade på någon sådan punkt av tankemässig feluppfattning att den lett till och medfört denna omfattande framställning (som utpekar bl.a. Einstein som taskspelare) med de här presenterade klarläggandena, då skulle jag själv och i det kunskapsljuset framstå på samma sätt som jag nu utpekar ordningen åt Einstein för. Alltså som en taskspelare, en narr, trots att mina intentioner aldrig avsett något sådant.

Jag tror att Einstein endast följde sina idéer, sin övertygelse, och helt struntade i att spekulera över några konsekvenser som inte stod omedelbart uppenbara för honom. Men i denna andas ljus, och som här framställts, står det också klart att Einsteins djupsinnighet beträffande den klassiska fysikens grundläggande principer, och milt sagt, lämnar en del övrigt att önska — så långt ifrån geniets världar man kan komma.

Sammanhangen i sammanfattning således endast understryker att föremålet för uppfattningen av dynamikens centrala kärna (den absoluta vilans begrepp) inte finns till som något fysikaliskt objekt, men att detta »föremål» väl framträder som fundament för det fysikaliska skeendets iakttagande — och därmed — lätt — för det icke seriösa tänkandet föranleder djupa och vittgående tankefel; de paradoxer som, otvetydigt, följer i spåren är inte fördolda, och de kan endast sluta i psykoser, alternativt grundliga bedrövelser; det finns ingen som helst logisk möjlighet att undkomma denna konsekvens; den kommer osvikligt att infinna sig.

Man måste också (således) understryka det här:

Dessa uppmärksammade felgrepp med sina synnerligen logiskt globala konsekvenser vore helt triviala företeelser — om den moderna vetenskapen vore sinnad att ge och ta argument.

Som det har visat sig, motsätter man sig emellertid starkt varje påtalande av saken — eftersom detta, i stark motsats till den moderna akademins föresatser beträffande intelligensens företräden, leder till att den moderna vetenskapen måste erkänna sig underlägsen en övergripande mental naturintelligens, och därmed bekänna sin egen synd, vilket uppfattas befängt, men som är oundvikligt.

Det visar endast, och understryker vidare, att akten med förnekandet av den absoluta vilans roll — med de här framställda bevisen (eller exemplifierade klarläggandena) för fysiken som en underordnad företeelse — alldeles tydligt har utgjort hela det självaste målet med den moderna vetenskapens utveckling. Alltså, frankt, att mot bakgrund av en synnerlig inskränkt slutledningsförmåga, den nämligen som proklamerar sig själv som logikens skapare och som därmed förnekar logikens sanna urgrund, uppställa densamma förmåga och dess utpräglade verklighetsförakt som logikens överhet för ändamålet att låta den glänsa i sin egen självkärleks prakt. Inget mer. Inget mindre. Jämför:

exempel på vad som kan uppfattas/beskrivas som vardagsnazistiskt djuppräglade uttryck av speciellt glänsande — beständig — natur: »herre» över universum:

”Transire suum pectus mundoque potiri”,

”Att övervinna sin mänskliga begränsning och bli herre över universum”,

”Fieldspriset är den förnämsta utmärkelse en matematiker kan få”,

MATEMATIK 2000 Lärobok 3 · NT | Naturvetenskapsprogrammet

Björk · Borg · Brolin · Ljungström · Natur och Kultur 1991, s219

Kommentar:

Texten står på medaljongen till Fieldspriset.

— Exempel: AGW.

Naturen visar ironin i varje liknande fason.

Jämför något helt annat som skulle kunna uppfattas som ett verkligt valspråk: Att övervinna sin mänskliga dårskap och harmoniera med universum. DET vore något att hänga om halsen, att springa ut på gator och torg bland folk och fä, och riktigt få gotta sig i och glänsa över.

Idéer om logisk överhet är den tarvliga epok i mänsklighetens historia som, just, kännetecknar 1800-talet (Hegel [1770-1831] och överrasens filosofi, ref. Bertrand Russel VÄSTERLANDETS FILOSOFI Natur Och Kultur, Sjunde utgåvan 1994, s625ö [Hegels överherremeningar är så knäppa att det är under min värdighet att citera dem här], och som kulminerade genom Fichte [1762-1814], ref. Russels bok s609n). Det är fortfarande (2010) en stark rörelse, ett mönster av tanke och association som uppstod samtidigt med den moderna akademins födelse (och som kan studeras, parallellt, i andra kulturer långt tillbaka i historien, ingen nämnd, ingen glömd). Den typen kommer förvisso också att falla — därför att naturen också framledes är den kraft som bestämmer former, ramar och mål.

Hur bevisas att den klassiska fysikens principer utesluter existensen av den absoluta vilan i fysiken som sådan?

Tillståndsbegreppet — verkligen — utesluter existensen av en principiell rörelselöshet (absolut vila) i fysiken; en sådan kan inte existera enligt den klassiska fysikens principer, bevis nedan. Tillståndsbegreppet och fysikens avsaknad av rörelselöshet är olika sätt att uttrycka samma sak. Med utgångspunkt från tillståndsbegreppet kan detaljen med rörelselösheten relateras på det sätt som beskrivs i den följande artikeln, det allmänna klassiska argumentet.

Hur bevisas att den klassiska fysikens principer utesluter existensen av den absoluta vilan i fysiken som sådan?

BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS

Se även från Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

energiargumentet

Med giltigheten av divergensenergin E = mcc får ingen del av materien innehålla ändliga, stela delar: all materia måste kunna upplösas in till sista punkt. Villkoret för den verksamheten anställer tydligen materien på en form som kräver obegränsat små delar med obegränsad finindelning (oändlig delning, m=[n®¥]·m/[n®¥]) så att någon minsta stel eller fast beståndsdel aldrig kan återfinnas. Enbart i ljuset av det villkoret är det klart att ingen materia finns som någonstädes innefattar någon stel, orörlig, eller overksam del: allt som kan återföras på materien befinner sig i ständig, oupphörlig rörelse, variation och förändring. Därmed är den absoluta vilans begrepp utesluten med fysiken som referens; Fysiken innehåller ingen vila, ingen rörelselöshet.

det allmänna klassiska argumentet

För att avgöra begreppet rörelse eller förändring i allmänhet är det (tydligen) tillräckligt att se saken på följande sätt. Med en kropps rörelse måste vi alltid mena dess lägesändring i förhållande till ett begrepp — en BILD — (i någon form av instrumentsystem) som kan identifieras — idealiseras — med den absoluta vilans begrepp, motsvarande den absolut vilande filmdukens begrepp som absolut referens för varje variation i filmens universum: ett fast momentant tillstånd. Alltså i förhållande till något påvisbart begrepp för jämvikt eller ett motsvarande stabilt tillstånd. För en roterande kropp blir referensen i rörelsebegreppet följaktligen rotationscentrum, vilket kan bestämmas genom experiment.

För en linjärt accelererande kropp blir referensen i rörelsebegreppet den kraft som kroppen accelereras på och som kan uppmätas i ett i kroppen fritt upphängt instrumentsystem bestående av fritt rörliga delar. Jämför en accelererande raket: Med en uppsättning känsliga instrument som avläser ändringar i tryck och position kan raketens fysikhistoria presentera en noggrann bild/film som visar hur raketen rör sig i (nära) realtid. För en kropp som rör sig rätlinjigt likformigt blir referensen i rörelsebegreppet på samma sätt avsaknaden av såväl ett rotationscentrum som en i rörelseriktningen uppmätbar kraft överhuvudtaget.

Kriterium på att en kropp inte rör sig alls skulle därmed bli att över huvud taget inga krafter alls kan påvisas. Ett sådant tillstånd, utsträckt i tiden, kan (veterligt) endast finnas i en fast, orubblig punkt där alla verkande krafter från alla omgivande massor (kroppar) tar ut varandra. Med andra ord motsvarande en fast, orörlig, mittpunkt i en så likaledes helt idealt stel, homogen och fristående materiesfär med likaledes stela och fixa masspunkter eftersom deras inbördes rörelse i annat fall bildar gravitella fluktuationer som framtvingar principiella variationer, och vilken totala kropp här och alltså skulle motsvara (idealt) kosmos form — och därmed en stel, orörlig, sådan kosmisk kropp i alla möjliga punkter. Men även om en sådan typform för hela kosmos vore möjlig (vilket förefaller mindre troligt): en punkt kan inte vara en kropp, en sådan måste ha någon utsträckning, och vi vet dessutom redan enbart från vår egen Jord och dess plats i vårt solsystem att rörelse av princip existerar mellan himlakropparna, och därmed variationer hos alla möjliga referenspunkter genom gravitationens inverkan, vilket därmed utesluter orörlighetsprincipen i den förmodade centrala kosmiska tyngdpunkten och därmed i varje annan kosmisk referenspunkt. Den absoluta rörelselösheten i rent fysisk mening framstår därför och enbart på denna grund som helt säkert utesluten.

SLUTSATS — den helt rörelselösa/variationslösa kroppen finns inte:

Den absoluta vilans begrepp kan alltså inte ges någon fysikalisk motsvarighet; fysiken betingas av oupphörlig rörelse, förändring och obeständighet. (Där man kan påvisa kraft, där kan man också påvisa rörelse).

Modern akademi

Och alltså är talet om att den klassiska fysiken skulle förespråka, eller företräda ett ”absolut rum” eller ett ”inertialsystem” (i bägge fallen, »absolut vila»), en fysikalisk form för den absoluta vilans begrepp, inte bara rent nys utan en fundamental, rent logisk, omöjlighet.

Tvånget — från den moderna vetenskapens sida — att identifiera referensen för en kropps rörelse med en annan kropp, alltså ett fysiskt (eller geometriskt) objekt framgår tydligt i Einsteins meningar enligt

[Citat: 6 s178]

’Med en kropps rörelse menar vi alltid dess lägesändring i förhållande till en annan kropp.’,

FYSIKENS UTVECKLING av Albert Einstein och Leopold Infeld,

NATUR OCH KULTUR 1938, s178

I och med att den absoluta vilan inte kan ges någon fysikalisk motsvarighet, framgår det irrationella och irrelevanta i ovanstående citats hållning.

Påståendet i citatet blir i ljuset av fysikens fundamentala rörelselöshet en fundamental naturvetenskaplig omöjlighet.

Det är som att fråga efter föremålet för den scen som vårt vardagliga varseblivande målas upp på. Den moderna vetenskapen (Einstein, med flera) pratar alltså, bevisligen, mot bättre vetande. Den klassiska fysiken är, uppenbarligen och tydligen, inte alls förknippad med egenheter som den moderna vetenskapen (Einstein) ändå vill vidhäfta den.

Se även, vidare nedan, från Referensen är jämvikt och balans.

Enbart i ljuset av citatet närmast ovan, dess tydligt allmänna hävdvunnenhet i moderna korridorer, och den nyligen påpekade omöjligheten med absolut vila i fysiken, är det tydligt att modern akademi också verkligen har uppfunnit/antagit ett fysikaliserat företräde — inertialsystem — för den klassiska fysikens räkning men som ingalunda varken existerar som något fysikaliskt objekt eller den klassiska fysiken har någon förutsättning för att inhysa; den moderna akademins myntade »inertialsystem» och därmed tillhörande »absolut rum». Det enda tillgängliga logiska självändamålet som finns att välja på som förklaring till det tilltaget, och med den attityden, verkar vara den rena självhävdens ändamål: att få tillfälle att framhäva en egen roll som suverän i logiken, f.ö. 1800-talets främsta sevärdhet, i enlighet med den moderna devisen: ”människan har skapat matematiken [och därmed logiken], därom är alla lärde ense” [Från Sveriges Radio Vetandets Värld 1988]. Citatdelen stämmer, tydligen, väl överens med den tolkningen.

Om vi för vidare understrykande av den moderna akademins beskrivningssätt i ämnet studerar också Gerholms skrivning

[Citat:15]

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN, Tor Ragnar Gerholm ALDUS 1966, s81

framgår en mera talande beskrivning av den absoluta vilans begrepp i den, enligt Gerholm, klassiska fysikens anda. Gerholm förvanskar (emellertid) hela saken genom att också han (på den moderna akademins sedvanliga manér) identifiera ideogrammet »absolut rum» med ett »I FYSIKEN BEFINTLIGT absolut rum» och som på samma sedvanliga modern akademis sätt tillskrivs uppfunnet av Newton. Gerholms hållning i detta avseende framgår i klartext i [Citat:11],

”Observera att det gäller inte några matematiska fiktioner.”,

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN Tor Ragnar Gerholm ALDUS 1966, s80

Samt

”Det är fråga om ett fysikaliskt rum. Den fasta punkten existerar i sinnevärlden.”.

Bedrövligt, men faktiskt som det är: Man skulle, i andra sammanhang, kunna påstå att ämnet avspeglar händelseutvecklingen i ett långt gånget dårhus.

Einsteins relativitetsprincip

Einsteins relativitetsprincip

Den formuleras av Einstein själv i Citat:14

EINSTEINS INERTIALSYSTEM — se även Einstein om Den roterande kroppen

Fysikens lagar gäller naturligtvis överallt …

Om vi kan betrakta sammanhangen i ljuset av det som genomgåtts i föregående textblock:

Vad blev det nu av ”Enligt den klassiska fysiken” i den moderna akademins härskarspira

Citat:1

”Enligt den klassiska fysiken är de fysikaliska lagarna för en roterande kropp skilda från dem som gäller för en kropp som inte roterar. Om tröghetslagen är giltig i det ena fallet, gäller den inte i det andra”.

FYSIKENS UTVECKLING · Albert Einstein, Leopold Infeld

Natur Och Kultur 1938 · s157[178, Olika biblioteksupplagor]

Enligt den klassiska fysiken är naturligtvis de fysikaliska lagarna (Newtons tre lagar) precis exakt lika giltiga för en roterande kropp som för vilken som helst annan kropp.

— Varför påstår då Einstein något annat?

— Därför, tydligen som framkommit i det föregående, att han inte kan acceptera att referensen för dynamiken INTE finns till som ett fysikaliskt objekt (se även BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS) — Einsteins avgörande allmänna relativitetsprincip — och därför heller INTE är bunden till något system eller kropp eller föremål.

Einstein tvingades istället — alldeles tydligt på grund av den framhållna allmänna relativitetsprincipens egen inneboende dogmatik — driva argumenten så att den klassiska fysikens referens till begreppet om en tillståndsändring (acceleration) måste ges med utgångspunkt från ett fysikaliskt referenssystem som befinner sig i vila — det NU Berömda Inertialsystemet. Och som detta uppenbarligen inte finns i den accelererande (roterande) kroppen följer att heller ingen referens för dynamiken skulle kunna existera för den roterande (accelererande) kroppens del. Det är emellertid inte någon affekt som ankommer på den klassiska fysiken att ansvara för ehuru, som vi har sett, hela föreställningen är Einsteins och den moderna vetenskapens eget hjärnspöke. Se närmast föregående från BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS.

Enligt

DEN MODERNA UPPFINNINGEN av INERTIALSYSTEM som i efterhand uppenbarligen har PÅFÖRTS

den klassiska fysiken

Einsteins påstående i citatet får alltså förstås som osant. Det är, naturligtvis, beklämmande. Korrekt formulering blir, således: »Enligt DEN MODERNA UPPFINNINGEN AV INERTIALSYSTEM SOM I EFTERHAND PÅFÖRTS den klassiska fysiken …».

Och sedan, på samma sätt, och av samma skäl, beträffande Citat:2 (Lagarna gäller inte i karusellens …). Och Citat:3 (Gäller endast för rörelse i förhållande till vissa …). Och Citat:4 (Vissa system är mera likaberättigade …). Samt alla övriga modernt vinklade påståenden OM klassisk fysik som förmenar den klassiska fysiken någon som helst samhörighet med begreppen »inertialsystem» och »absolut rum» i någon som helst uttalad fysikalisk mening, och som vi har sett och studerat i föregående block. Alla dessa nämnda citat, och liknande meningar blir med dessa genomgångar alltså en ren studie i tokmeningar och av de skäl och grunder som här framkommit.

1800-talets allmänna föredömen

Intelligensens Föredömliga Herresäten

Tydligen för det redan omnämnda tillfället att få framhäva en speciellt favoriserad idealism — i ljuset av de (här, ovan) redan framställda citaten — är drivkraften bakom ovan tydligt uppdagade korståg mot tillståndets och den absoluta vilans begrepp alldeles tydligt den drivkraft som yttrar sig i att man söker förringa, förneka och förjaga den absoluta vilans roll genom att förmena den en ställning inom den klassiska fysiken den inte har, och därmed, för tillfället att, så, bereda lokal, plats och utrymme, för att upphöja den egna idealismen, vilken tydligen går ut på att utmåla den klassiska fysiken som ologisk, ofullgången, primitiv. I slutänden, som vi tydligen får bevittna, framställs en beskrivning av fysiken som uppenbarligen har ändrat, helt omdefinierat, och omformulerat den absoluta vilans begrepp i formen av en ny, nu av modern akademi upphöjd, fysikaliserad referens, Einsteins inertialsystem — en referens, Einsteins fysikaliskt objektiva kropp, som tydligen måste finnas för att Einsteins och med honom hela den moderna akademins egen förmenta mening om fysiken ska gå ihop, men som i ljuset av föregående genomgång alltså, och tydligen, inte alls finns i verklighetens värld.

En kultur som utvecklas på dylika grunder kan mig veterligt inte förstås på annat sätt än som, direkt, självskriven för vanvett: global naturförstörelse. Det är oundvikligt.

Problem måste naturligtvis uppstå om man envisas med att förneka existensen av någon faktor som är grundläggande för allt beskrivande och föreställande: tillståndets, eller den absoluta vilans, eller den absoluta likformighetens, begrepp. Är man av den uppfattningen att det måste finnas ett fysikaliskt objekt som referensen för uppfattandet av det man beskriver, är det tydligt att Problemet torde bli speciellt stort (läs: associerandet urartar, då, till rent vanvett). Eftersom den absoluta vilan inte existerar i någon fysikalisk mening, se BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS, ehuru (därför, eller/och på grund av, att) den absoluta vilan med jämvikt och balans är avgörande såväl för logiken som för hela dynamikens flora av skeenden, se Referensen är jämvikt, är det enbart av det skälet tydligt att ett förnekande OCKSÅ måste leda till allvarliga globala störningar — underförstått att också olika krafttekniska resurser ligger i händerna på den typen, vilket just har blivit vårt historiska fall.

Inertie — SAMMANFATTNING

Inertie

SAMMANFATTNING

För att konkretisera framställningens exakta logik i denna skrift, har jag genomgående (främst) valt att referera till (vissa) avsnitt ur Einstein/Infeldts bok FYSIKENS UTVECKLING. Dessa delar figurerar som rena faktaunderlag i representationen för konventionens etablerade/antagna idéer. Einsteins roll i denna skrift är förklarlig dels då han i det allra mesta fått stå förebild som en av det moderna tänkandets allra största genier; Upphöjd och betygad som kanske intelligensens allra mest avancerade skapelse någonsin. Och dels för att jag samlat en viss del av hans publikationer för att ha som referensmaterial vid studium och analys av grundidéerna till hans/den moderna akademins filosofi — ehuru den, som sagt, vunnit stort vetenskapligt erkännande.

Filmduken och aktörerna

STRÄVAN ATT FYSIKALISERA föremålet för den absoluta vilans begrepp, och som tydligen är av stor angelägenhet i den moderna akademins kvarter, se Einsteins allmänna relativitetsprincip, kan liknas vid en film. Den rent filmatiska motsvarigheten till den moderna vetenskapens säregna föreställningssätt — med filmduken som liknelseobjekt och som redan tidigare vidrörts på flera ställen (se exv. motsvarande Newtons referens) — blir, tydligen, att aktörerna i filmen arbetar på att få in filmduken — referensen för skeendet — i sin film. Aktörerna, alltså den moderna vetenskapens intellekt och som uppenbarligen är helt fysikaliserade, vägrar prompt inse att deras existens är en ”film”. Verkligheten, menar de, är här (De pekar på marken, stampar och hoppar och ser förargade ut [och upprörs (starkt)] vid påtalandet om något annat). ”Här!”, säger de, och ingen annan stans. Och, resonerar de, om ett skeende ska beskrivas eller förklaras måste det finnas en påvisbar Konkret referens: Einsteins allmänna relativitetsprincip. Och om denna referens inte kan påvisas här, menar de, då är grundidén i hela den teorin om att vi skulle vara i en ”film” helt och hållet ogiltig: felaktig, overklig. Detta synsätt betraktas av aktörerna själva som Realism och Konkretion, ett vuxet och adekvat och framför allt intelligent och Utbildat Tänkande.

Som framgår av citaten Citat:14 och slutdelen av det mera utförliga Citat:6, går Einstein och tydligen med honom den moderna akademins allmänna avsikter helt och hållet ut på att frammotivera en fysikalisk teori (den allmänna relativitetsteorin) helt och hållet grundad på kinematiska (rena synmässiga) intryck. Alltså, på det som Einstein kallar för relativ rörelse, Einsteins allmänna relativitetsprincip, och till vilken idé uppenbarligen hela hans arbete strävar att inpassa fysikens beskrivning, tolkning och uppfattning.

Einsteins syfte är alltså och tydligen, relaterbarligen, att helt frankt avskala fysiken alla kraftbegrepp och i stället hänföra all verkan och variation på rent kurverat (och strängt matematiskt komplicerade) geometriska grunder. Se även den icke-euklidiska geometrin.

För att kunna genomföra detta »program», eftersom grundvalen för kraftbegreppet som vi har sett (den absoluta vilans begrepp) inte finns till som något fysikaliskt objekt, tvingades följaktligen Einstein att eftersträva en fullständig fysikalisering av alla, alltså samtliga logikens möjliga domäner — inkluderat den klassiska fysikens grundläggande principer, deras orsak och upphov. Med andra ord: tvunget felformulera Newton. Alltså, som en drift. Inte som en plan. RESONEMANGET FRÅN EINSTEIN söker, således av princip och med andra ord följaktligen (läskigt) fjättra tänkandet, alltså villkorsbinda det, vid ett tvång att förstå den klassiska fysikens referenssystem som bundet till en fysisk kropp. Eller i varje fall; till en åskådlig geometrisk form, ett koordinatsystem, ett fysiskt referenssystem. Eller med åter andra ord i ljuset av motsättningen till Newtons meningar: Einstein intenderar (»vill»), att den klassiska fysiken (Newton) ska ha proklamerat att referensen till mätningen av ett skeende obönhörligen måste grunda sig på ett fast geometriskt system (jämför t.ex. Citat:9, Citat:10); Alltså ett visuellt system som därmed och alltså skulle vara låst — fixerat — vid det sålunda fysikaliserade referensbegreppet. Försättes härifrån ”plötsligt” denna referens i rörelse, är den — rent logiskt följdriktigt — inte längre någon referens.

Men Newton framställde aldrig någon sådan koppling, ingen mening alls som utpekade existensen av något objekt eller föremål för ”Absolut space”. Se Newtons Explicita Klargörande. Utöver vad som ordats i ämnet i föregående, jämför återigen Newtons berömda ämbarförsök. Alldeles tydligt har Einstein, och andra, HELT missförstått Newton på dessa begrepp, det absoluta rummets och den absoluta tidens och den absoluta rörelsens begrepp, trots Newtons försäkran att klargöra underförståddheterna som matematiska principer: inte objekt, utan matematiska verktyg (Se från Newton Klargör). I dessa om och feltolkningar mot Newton, med tydliga PER EXEMPEL från den moderna akademins relativitetsvinklade sida, ligger alltså hela hemligheten med den moderna vetenskapens fel och misstolkning av inte bara den klassiska fysikens mekanik — tydligen alltför svårt att förstå för vetenskapen efter Galilei och Newton — utan ÄVEN, och tydligen, hela den existentiella naturvetenskapliga grunden som sådan med uppställandet av uppfinningar, inte härledningar, till logiken, i allt med början under 1800-talet. (Se även Cantor och Dedekind om oändlighet, gränsvärde och kontinuitet i Alla Tal). I den SÅ ändrade referensens akademiskt proklamerade namn, menar man, då, ’gäller inte längre den klassiska fysikens lagar, eftersom ju systemet, referensen, inte längre befinner sig i vila, utan i accelererad rörelse’.

Ingen klokskap har någonsin påstått att fysikens lagar gäller i några system, kroppar. Newton, i synnerhet och enligt vad som i denna presentation blivit uppdagat, påstod det inte. Heller inte Galilei. Den Klassiska Fysiken gäller inte i system. Fysiken gäller självklart för system. Fysiken är, med andra ord, inte subjektet — ’herren’ — till den klassiska fysikens principer. Det förhåller sig istället precis, diametralt, tvärtom: fysiken är objektet, tjänaren, inte subjektet. Fysiken är scenen: filmen och dess handling. Inte den skärm av föreställande gestaltning som detta skeende målas upp på. Den delen är helt och hållet abstrakt för fysiken. Men varför skulle allt det behöva påpekas? Alltsammans är (JU) välkänt av ålder.

SOM VI SER handlar kärnan i det hela inte om någon algebra. Det handlar i stället om hur föremålet för tanken är fattad (den urgamla naturfilosofins harmonibok). I en slutligt summerande mening, i ljuset av det föregående sagda, kan man (tydligen) syntetisera hela föreställningen om referensens drama i den moderna vetenskapens gestaltande mening som ett snitt genom vilken som helst modern bok i ämnet mekanik enligt

’I detta system gäller inte den klassiska fysikens lagar’.

Det är den moderna vetenskapens grundläggande feluppfattning av fysiken: den moderna akademin har inte förstått grunderna — förblindad av begäret att framstå som ’herre över universum’. Den moderna akademin har, alldeles tydligt, inte uppfattat fysikens elementa; den moderna akademin formulerar sig alldeles tydligt helt tokigt om fysikens grunder; Se exv. från Einsteins relativitetsprincip samt skolexemplet med Einstein och DEN ROTERANDE KROPPEN. Den Klassiska Fysiken gäller inte i system. Den gäller för system. Fysiken är Boken. Innehållet är, alldeles tydligt, Principerna. Lagarna. Sammanhangen. Historien.

Referensen är jämvikt och balans

Referensen är jämvikt och balans

Någon — ännu inte insatt — frågar säkert: Men vilken är då referensen? NÅGOT referenssystem måste väl en kropps rörelse relateras till? Titta nu, hur de allra flesta låter lura sig av fysikens bedrägliga sken: Rörelsen, vare sig likformig eller inte, relateras alltid till ett tillstånd av jämvikt; precis exakt så som vi arbetar (rör oss) i den praktiska vardagen. Jämvikten relateras till kroppens (systemets) tyngdpunkt som (den momentana) orten för den punkt där kroppens egna inre g-krafter tar ut varandra: balanspunkten, jämviktspunkten. Exakt — alltså med grund i den absoluta vilans begrepp: jämvikten, tillståndet. Referensen är ett (momentant, differentiellt) begrepp. Inte ett ting. Alldeles precis på samma sätt som referensen till allt skeende i filmens värld är filmduken för filmens aktörer, så är den absoluta vilans obrutna begrepp referensen för all verklig fysikalisk variation. I instrumentell mening kallar vi den referensen för jämvikt: ett idealt obrutet, oändligt utsträckt tillstånd som inte ändras.

Bildkälla: @INTERNET Wikipedia Gyroscope

Gyroskopet kan användas för att registrera rörelseändringar

Ett utmärkt illustrerat exempel (bilden ovan vänster) ges i artikeln @INTERNET Wikipedia Gyroscope, Properties 2010-01-15. Artikeln visar en animerad sekvens av hur en centralt roterande skiva (impulsmomentet i spinnaxelns riktning) bibehåller sin orientering — ett idealt obrutet tillstånd — i förhållande till alla lägesändringar som den yttre upphängningen, till exempel en accelererande raket eller rymdskepp, genomgår under olika skeden i accelerationen och rörelseschemat generellt. Med ytterligare instrumentering i form av trycksensorer (kraftmagnituden i ändringarna) kan man få en fullständig bild av rörelsens art.

Utvecklat illustrationsexempel

Utvecklat illustrationsexempel

— referensen till dynamikens skeenden: jämvikt

Tan A = F_a/F_G =ma/F_G =(m/F_G)a = ka

För att ge ett konkret och matematiskt beklätt exempel på hur inget särskilt geometriskt fast referenssystem (inom ett visst skeende) är index till bestämningen av skeendets variation, utan endast de jämviktskrafter som är aktuella i varje tidpunkt (t), kan vi via kraftlagen F = ma bilda vinkelrelationen mellan accelerationskraften F_a (= ma) och en Galileisk kraftkonstant F_G enligt sambandet för Tan A ovan.

Därmed frågar vi: Vilken är referensen till denna variation, vad är index till den dynamiska bestämningen av skeendet då a ® ¥, varifrån kan skeendet bestämmas, vad inom systemen A och B säger att en dynamik är verksam då vi låter a växa från noll och uppåt?

Svaret blir, samtliga fall: Den jämte A-systemet och genom jämviktskraftens förskjutning relaterade »plattformen» (se även nedan)

A₀, A₁, A₂, A₃, … A_n. Dvs, ett jämviktsbaserat kontinuerligt variabelt index-koordinatsystem vari A-systemets rumsrelaterade och vektoriella koordinater varierar. (Egentligen roterar, som funktion av variationen hos a i den ovanstående ekvationen).

Referenssystemet blir alltså detsamma som det i den matematiska analysen befintliga ’referenssystemet’ för tankens begrepp om varje momentant värde på a. REFERENSSYSTEMET blir med andra ord själva begreppet om jämviktskrafterna. Kan man alltså inte finna en begreppslig form för jämviktskrafterna, kan heller inte skeendet bestämmas.

Detta ger den naturliga principen bakom instrumentmekaniken analogt de konstruktioner genom vilka dynamiken som fenomen kan studeras. Därmed blir principen för referensens begrepp i egentlig mening den KONSTRUKTION som tangerar eller låser jämviktskrafterna.

Plattformen

Plattformen A

Utifrån de upprättade jämviktskrafterna vid varje viss tidpunkt t sammanfaller begreppet vilosystem med det specifika geometriska rummet för systemet A. Systemet A blir därmed den referens som skeendet klassificeras igenom — A är referenssystemet i skeendet. REFERENSEN TILL DET DYNAMISKA SKEENDET sammanfaller alltså med A vid t, och följaktligen antar A också därmed vilosystemets ’kropp’ — A föreställer eller gestaltar, men är inte ekvivalent med, vilosystemet. I de bägge vidstående figurerna är A och B två geometriska (stela) system där A är upphängt i B. Då B accelererar, högra figuren, förskjuts jämviktskrafterna från viloläget (vänstra figuren) i A-systemets geometri, varigenom också den geometriska referensen för det system (A) som behövs för att kunna bestämma och klassificera den uppkomna dynamiken likaledes förskjuts, analogt vrids kring punkten eller kulan A.

NORMALFALLET, F_a = 0: B befinner sig vilande relativt det på jämviktskrafterna grundade viloreferenssystemet A.

F_a VARIERAR: Inträder en variation i F_a, uppstår en förändring i position mellan A och B, föranledd av jämviktskrafternas förskjutning. Igenom detta förändras ’hela tiden’ den geometriska referensen för det på jämviktskrafterna grundade vilosystemet (A) under det att F_a varierar. Jämvikten — variationerna — definieras av kraft-motkraft, tryck-mottryck.

A i sig, och som geometriskt koordinatsystem betraktat, har med andra ord absolut ingenting alls att göra med förutsättningen, själva logotypen, för ett vilosystem sett ur dynamikens synvinkel.

Den accelererande bilen

Den Accelererande Bilen

Newtons Första Lag

VARJE KROPP BEFINNER SIG I SITT TILLSTÅND AV VILA

OM DEN INTE PÅVERKAS AV EN KRAFT — vilket, exakt, är definitionen på jämvikt: variationsbegreppets preferens:

den momentana, differentiella, utsträckningen i varje tidpunkt av skeendet som definierar tillståndets matematiska fysik: värdena, kvantiteterna

Newtons första rörelselag gäller — naturligtvis — i högsta grad för accelererade system då några vilosystem i den bemärkelse modern akademi inlägger i Newtons första lag tydligen inte existerar inom den klassiska fysikens domäner. Se från Einsteins relativitetsprincip. Innebörden av ett vilosystem i dynamisk mening, bestäms INTE av perceptionsintrycket.

Som varje ändring av ett givet tillstånd förlöper via en acceleration, avbildas förändringen i instrumentsystemet (A). Genom denna pågående historia av förändring blir varje bestämt tillstånd i realiteten analogt med funktionen av en viloreferens till varje efterföljande verkan. Summan av alla dessa förändringar och inom en given tidrymd, tecknar den totala bilden av det aktuella skeendets dynamik.

Av denna anledning kan vi inte förlägga idén om ett vilosystem till exv den accelererande bilen sett som koordinatsystem, eftersom detta koordinatsystem i sig och som sådant är dynamiskt »dött» och alltså utan förmåga att avbilda dynamiken:

Om vi plockar bort alla lösa föremål från bilen, alla instrument och säten, tyger och plaster så att endast själva billådan (chassi och kaross) återstår, finns förutom drivsystemet och dess roterande delar ingenting som kan avslöja huruvida bilen sett som ett stelt geometriskt koordinatsystem befinner sig i en egen bana runt Solen, står på skroten, eller befinner sig accelererande på väg E4 norrut. Detta förtydligar betydelsen av begreppet referenssystem inom dynamiken: För att beskrivningen av dynamiken ska vara relevant i avseende på olika referenssystem, räcker det inte med enbart systemets egen stela geometri som referens till skeendet. Dynamiskt förbundet med det geometriska systemet måste även finnas ett instrumentsystem som talar om hur och på vilket sätt som systemet förhåller sig till andra referenssystem.

I referensformerna, hela rörelseschemat igenom, finns ingenting annat för en kropp att ta fasta på än precis det vi, som matematiska analytiker, tecknar upp i rörelsens analys: det momentana tillståndets vektorsummor i varje given tidpunkt. Varje sådant momentant given händelsepunkt bildar referensen för varje momentant efterföljande situation genom summan av alla verkande krafter, och varje sådan momentpunkt kan bara avgöras, alltså uppmätas instrumentellt, likt den avbildade gyroskopiska intrumentanordningen eller den fritt hängande kulan på bas av olika, momentana, tillfälliga jämviktsbegrepp: tryck-mottryck, läge-utslagsvinkel.

I fallet med den likformiga rörelsen är jämvikten given analog men inte identisk med systemet självt. I fallet med den olikformiga rörelsen (accelerationen) är jämvikten given i formen av ett motsvarande instrumentsystem bestående av rörliga delar upphängt i det aktuella föremålet. Jämför exv. en accelererande raket med avancerad instrumentering. Genom ändringar i tryck, vridning, skjuvning och spänning kan accelerationens art och form bestämmas så att man får en (nära) exakt bild av rörelsen. Referensen i vilket fall är alltså densamma som säger tanken, logiken, analysen, och den avgränsat idealiserade rent tekniska mätutrustningen, huruvida en förändring inträffat. En förändring föregås alltid, uteslutande alltid och utan undantag alltid, av en acceleration: från noll till något som skiljer sig från noll; Vilket betyder: Alla mellanliggande värden — analogt en historia där tid och distans inte, som i fallet med konstant hastighet, följs åt. I den accelererade rörelsen ligger tid och distans förskjutna relativt varandra, det vi kallar för acceleration. Finns ingen förändring, sammanfaller ett (eller annat) geometriskt system med denna för analysen grundläggande referens [tillsammans med verkande jämviktskrafter som i fallet med våra egna bostadsrum och laboratorium], och man säger då, och endast då, att systemet [med vissa idealiseringar] befinner sig i vila.

Referensen är alltså jämvikt — (»en oändligt kort ögonblicksbild av ett») tillstånd.

Ett ideogram. En princip. Ett begrepp.

Inte ett objekt. Understrykningen särskilt tillägnad modern akademi.

Experimentalfysiken innehåller enbart exempel — enbart bestämda mätvärden, garanterat utan undantag.

Referensen — för all rörelse, all variation, alla typer — är alltså inte ett ‘system’; Inte ett föremål. Inte ett ting. Inte något som kan beskrivas som en geometrisk form. Kan man inte finna begreppsformen för jämviktskrafterna — vartill instrumentmekaniken är relaterad — kan heller inget enda skeende varken beskrivas eller analyseras. Av allt att döma var det just det som Newton fattade, men som Einstein och med honom hela den moderna vetenskapen aldrig kunde acceptera (eller tåla). Se från Einsteins relativitetsprincip. (Se även det illustrerade exemplet med Dubbelstjärnornas matematiska jämviktssystem). Referensen är alltså, helt säkert, jämvikt. Referensen till dynamiskt skeende, den absoluta vilans eller jämviktens och balansens begrepp, har ingenting med fysikaliska objekt att göra — ehuru (eftersom/på grund av att) de fysikaliska objekten lyder under referensens — jämviktens — lag och uppvisar sin verkan i enlighet med dess princip (kraftlagen); Det var, tydligen, Newtons genombrott att berätta om den nyheten.

Newtons tre rörelselagar

Se även i Ändringslagarna — en syntes av mekanik och elektrofysik i Newtons mening

Det ser (alltså) ut som att Isaac Newton fattade det här. Grundligt:

I Varje kropp — system — befinner sig i vila, om den inte påverkas av en kraft.

II Påverkas den av en kraft, blir rörelsens förändring proportionell mot den verkande kraften.

III Förändringen är sådan, att mot varje kraft svarar en lika stor och motsatt riktad kraft.

MAN KAN UNDRA om människor inom den moderna vetenskapen någonsin alls — i egentlig mening ens — hört talas om, än mindre tagit del av de ovanstående tre för fysiken grundläggande och elementära sanningarna. De framlades av Isaac Newton (PRINCIPIA 1687) för nu mer än tre hundra år sedan. Den moderna vetenskapen vill emellertid (med början från 1800-talet) prompt insistera på att referensen måste vara fysikaliskt objektiv, se från Einsteins relativitetsprincip. En pryl. Så, den klassiska fysikens underbara möjligheter får I DEN MENINGENS LJUS fortsätta att sova sin törnrosasömn tills dess den underbara prinsen väcker den fagra damen med sin kyss. (Det var visst [ursäkta] nån jävla häck man skulle ta sig igenom först). Är det någon som undrar över orsakerna till förödelsen? Jag gör det i varje fall inte.

Förtydligat och i beaktande av detta att den klassiska fysikens lagar — självklart — är formulerade och giltiga för alla system — vilket innebär att de är giltiga logiskt, matematiskt, och analytiskt med utgångspunkt i vilken som helst punkt i vilket som helst ‘system’ — finner vi också att desamma lagar är giltiga i alla system. Men absolut inte i meningen av att lagarna är, eller skulle vara bundna till något enda system. Detta är lika tydligt som att en fritt hängande kula inte är bunden till tåget i vilket den är upphängd. Eller, mera dramatiskt, att en filmruta inte är bunden till filmduken — så att när nästa ruta kommer fram hela duken plötsligt åker med. Den moderna fattningen på fysiken FÖREFALLER emellertid insistera på att VARA just av den kalibern; När föremålet plötsligt börjar röra sig, häpnar och förstummas biobesökaren av att, i grund av den moderna vetenskapens föreställningssätt, filmduken fortfarande stannar kvar. Ty, enligt den moderna logikens stränga lagar borde den ju ha följt med. Ja. På alldeles samma sätt som — ju — den klassiska fysikens lagar upphör att gälla, enligt den moderna vetenskapliga logikens sällsamma föreställningssätt, för en karusell då denna börjar snurra. Utvikningarna visar, med andra ord, att den moderna logiken är begreppsligt (och möjligen barnsligt) låst vid geometriska former; den menar att fysikens lagar måste gälla sett utifrån dessa former, såväl vilande som accelererande system (Einsteins allmänna relativitetsprincip). Se även exemplet från Focus Materien 1975 s71sp2mö som uppehåller sig vid liknande utflykter (omvändningen med marken och den accelererande bilen, se Exempel 4 i BIHANG till Funtop).

Men som konstaterats — i tydliga exempel genom BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS, och här med Referensen är jämvikt, samt genomgången i Einsteins relativitetsprincip — gäller inte den RELATERBARA klassiska fysiken med utgångspunkt i något enda geometriskt/fysikaliskt system; den klassiska fysiken gäller inte i system. Den klassiska fysiken gäller för system — därför att referensen till begreppet variation bara har begreppet jämvikt, inte system, att återfalla på. Se f.ö. från FUNTOP i Fysikens 7 principer.

Eller sagt med andra ord — om nu inte redan bekant:

Alla geometriska system är naturligtvis och fullkomligt självklart objekt till den klassiska fysiken, analogt allt skeende och all förändring för alla kroppar som har tillståndet — värdet, kvantiteten — som variationens grundval. Alla punkter. Alla föremål. Alla former. Den klassiska fysiken — tillståndsbegreppet som variationernas grundval — genomskär så att säga objektsvärlden. Det var man också, av allt att döma i den västerländska naturvetenskapens anda, helt på det klara med under 1700-talet. Som varje analys kräver en omgivande formgeometri, förvillar sig — emellertid och tydligen — konventionen i den moderna vetenskapens säreget imbecilla anda till tron om att referensen — i enlighet med den moderna akademins lika Begåvade Tolkning av den klassiska fysiken (se till exempel Albert Einstein, med vidare, i exemplet med DEN ROTERANDE KROPPEN) — också verkligen måste vara bunden till sådana nödvändiga formkomplex. Man inser inte att den klassiska fysiken, alldeles tveklöst uppenbart, är formulerad utifrån att se hela fenomenvärlden som ett objekt till vissa grundläggande principer [erinra f.ö. citatet från Newton: han talar om principer, inte om objekt:

”Men att härleda två eller tre allmänna rörelseprinciper ur fenomen i naturen och därefter beskriva hur alla materiella tings egenskaper och beteenden följer av dessa uppenbara principer, detta vore verkligen ett stort framsteg inom filosofin, även om man ännu inte hade upptäckt orsakerna till dessa principer.”,

Isaac Newton

AVSAKNAD AV DEN INSIKTEN — insikten att referensen är icke-fysikalisk emedan variationerna är det — leder, tveklöst följaktligen, till att man förlorar sig i en fundamental förvillelse beträffande innebörden av, och i, den RELATERBARA klassiska fysikens grunder: man tolkar naturfysiken, och fattar den, på genomgående och övergripande fel sätt; man gör — självutbildar — sig förståndsunderutvecklad inför Newton och Galilei, samt krediterar Newton för den utmärkelsen. Jämför Einsteins påstående i citatet från blocket i Einsteins relativitetsprincip. Utmärkande för denna förvillelse, för att ytterligare sammanknyta, blir också bland annat Einsteins koncept om den ensamma kroppen som roterar. Men, skriver Einstein [Se Citat:6 s178], ”är det tillåtet att föreställa sig rotation, eller rörelse, hos en enda kropp i universum?”. Galaxexemplet, med många flera, visar hur långt från verkligheten (eller besatt, intill förblindelse, av föresatsen att framlägga en ny, sensationell existensteori) Einstein är. Förnämligt genom Newtons berömda ämbarförsök, mera principiellt direkt från jämviktsbegreppet via tillståndets princip (se även APARC i Fysikens 7 principer) har det redan konstaterats att referensen till rotationsbegreppet för den ensamma roterande kroppen är (kan återföras på) dess rotationscentrum; Rotationscentrum kan beräknas genom experiment, vilket bevisar Einsteins feluppfattning på denna punkt.

Åter till filmduken

FILMDUKEN som grundval för alla skeenden och händelser i filmens värld har visat sig vara en helt glänsande, utomordentlig exakt analogi till hela den ovan berörda frågan om referensernas vara och icke vara — men vars blotta möjlighet tydligen helt obemärkt ständigt passerar förbi det moderna akademiska skarpsinnet. Bilden av kroppar i reell mening har exakt samma fysiomentala karaktär som bilden av ett objekt på en filmduk. Exakt. Som referensen till filmens roterande kropp är filmduken — ett helt omöjligt OBJEKT för filmens aktörer i filmens värld — så är referensen till realuniversumets roterande ensamma kropp den bas som tillkännager vårt varseblivande — analogt begreppsgrunden till föreställningen om variation, föränderlighet och obeständighet: den absoluta variationslöshetens absoluta vila. Dessa begrepp beskrivs f.ö. utförligt i UNIVERSUMS HISTORIA med exempel och korsreferenser till den moderna akademins lärosystem genom matematikens kopplingar i ATOMTRIANGELN och NOLLFORMSALGEBRAN. Låt oss (återigen) bara komma ihåg att vi, hur vi än bär oss åt, inte kan ge denna referens någon visuell motsvarighet (utöver begreppen inom den elementära plangeometrin [likformig utsträckning]) eller någon objektiv konkretion. Vi kan inte hänföra dess existens till något ting, ett föremål eller ett objekt lika litet som vi kan måla upp föremålet för den ”skärm” på vilken vi blir varse vårt drömmande, fantiserande och tänkande. Referensen är som tidigare omnämnts en jämvikt, ett ideogram, inget fysikaliskt objekt. Det är, tydligen, en oförstörbar urgrund som är en del av vår egen natur som tänkande, föreställande och förnimmande varelser. Den har alltid funnits där, och kommer alltid att finnas där.

Naturvetenskapligt kaos uppkommer under 1800-talet

I vidare sammanfattning, med löpande kopplingar till exempel, jämförelser och referenser redan framställda i

UNIVERSUMS HISTORIA, inom matematiken och fysiken: Den moderna akademins naturvetenskapliga historia, med början under 1800-talet fram till nu (Jan2010), kan i stora drag med nämnda referenser sammanfattas och beskrivas på följande sätt.

Bildkälla: @INTERNET Wikipedia 2010-01-13 · Air pollution

Air pollution from World War II production

TILLSTÅNDETS PRINCIP med intervallets oförstörbarhet formar de två grundläggande aspekter på naturvetenskapen som, tydligen, tilldragit sig den moderna akademins allra största förstörelselusta. Frånsett detaljerna i fysiken, borgade den 1800-talsvandalismen för en speciellt garanterat trångsynt grunduppfattning om matematikens natur: oförmågan att förstå väsensskillnaden mellan förståndsvärld och fenomenvärld, mellan kvantitet och kvalitet, mellan process och värde, mellan differens och differential, mellan enhet och gränsvärde. Istället för härledningar av grundbegreppen, antogs uppfinningar av logiken. Konkret exempel, utöver den här presentationens centrala tema inertialsystemet: se vektoranalysen i ljuset av magnetismen, Begreppen för Oändlighet, Kontinuitet och Gränsvärde. Mer följer längre ner. De högt uppsatta statligt understödda studieplanerna som kom att matas ut från den moderna akademin med början från 1800-talet, omöjliggjorde varje regelrätt ifrågasättande. Och på den vägen har det fortsatt under hela 1900-talet: veritabel korvstoppningsteknik; Skriv det vi säger, säg det vi talar, utveckla ett minimum av självständigt, kritiskt, tänkande; OM det blir kris, tryck på FamiljeBombKnappen; Vi har inte tid att ifrågasätta något, inte tid att genomföra en kritisk grundanalys, studieplanen räcker inte till för det; Rätta in dig i kön, tig, ta emot.

Naturvetenskapligt kaos grundläggs under 1800-talet

Istället för att framhålla en naturligt ordnad harmoni som intelligensens grundval, framhölls 1800-talets numera världsberömt uppkomna bild av människan, skapad ur kaos, slump och oordning som intelligensens äresäte — den moderna akademiska inrättningens meriterade auktoritet. Nu, vid randen av år 2010 har Naturen svarat:

Hitta energialternativ, eller avveckla verksamheten.

Energilagen med primära massförstöraren E = (m®g)c² hade varit en enkel sak för 1600-talsfysikerna att härleda — OM Newtons gravitationslag (Principia 1687) hade insetts för vad den beskriver tillsammans med insikt om tillståndets princip och intervallets oförstörbarhet: gravitationens/konvergensens princip. Dess negation som divergensens/ljusets princip visar direkt hur sambanden ska härledas, och ur dessa delar framträder så energilagen. Ur dessa detaljer hade sedan på enklast sättet elektriska kraftlagen direkt kunnat härledas ur gravitationslagen, samt därmed härledningen till den elektriska laddningens matematiska fysik. Eftersom alla dessa detaljer sammanhänger intimt och nära, skulle de alla ha kunnat komma fram i ett enda härledande led, i princip i slutet av 1600-talet, och då enbart på de få enkla matematikens rader som ovanstående länkar beskriver, se även särskilt GRIP och DEEP samt Q. James Bradleys upptäckt av aberrationen (1725) skulle ha markerat en alldeles utomordentlig och glänsande enastående bekräftelse på riktigheten i teorin, Maxwells ekvationer (den moderna vektoranalysen) skulle inte ha fått sin nuvarande kaotiskt överdrivna betydelse utan den mera instrumentorienterade avbytarplats som inte heller dagens naturvetare verkar förstå särskilt mycket av (se vektoranalysen), och hela relativitetsteorin skulle aldrig ha blivit av: Planckekvivalenterna skulle ha framstått direkt i och med härledningarna till Planckenergin och strålningslagarna (se Stefan-Boltzmanns strålningslag, Plancks strålningslag, Wiens förskjutningslag), och hela den tekniska utvecklingen skulle ha anställt en helt annan bana. Se speciellt GPS-exemplet till särskild jämförelse.

c0-kroppen med Grunddata från K-cellens värmefysik, från UnivHistPrim.htm

Ingenting av dessa delar kom fram. Istället motades naturgrunderna bort till förmån för andra, uppfunna, artificiellt genomdrivna uppfattningar: dagens moderna akademi. Och så stängdes vägen till upptäckt för hela mänskligheten till den naturharmoniska universella urgamla lärogrunden, se från Fysikens 7 Principer. Därmed lades också grundvalen för den tekniska utvecklingens energiförsörjning på det mest primitiva som kunde hittas: kol-olja-naturgas. Insikterna om att det AV PRINCIP fanns/finns andra, betydligt mera avancerade, energigrunder (se vidare från Blixturladdningens Fysik) mörkades alltså AV PRINCIP ner i försorg av den moderna akademins egen självutnämnda präktighet. Med exempelbeskrivningar, se vidare från Blixturladdningens Fysik.

(Jag gör mig, möjligen, skyldig till regelbrott här eftersom ämnet ingalunda, ännu [Jan2010], är allmänt känt. Framställningen i Blixturladdningens Fysik grundas enbart på resultaten i Energigrunderna med Energiräkningen från det enkla experimentet i CAT tillsammans med den allmänna beskrivning av kärn- och atomfysiken som, så, vuxit fram genom atomkärnans härledning. Inget annat. Naturen utpekar, tydligen, i det ljuset att verkligt avancerade energialternativ ska finnas — vilket har varit och fortfarande är drivkraften bakom hela framställningen i UNIVERSUMS HISTORIA).

Nu har Naturen sagt ”Stopp.”: Hitta energialternativ, eller lägg ner verksamheten.

Men energialternativet betyder, också och tydligen om felgrunderna ska överges av princip, att hela den moderna akademins lärosystem måste överges och ersättas av den föregivna naturintelligens som modern akademi aldrig brydde sig om att studera (jämför f.ö. citatet från Vetandets Värld) — och vars enda språk är matematisk fysik på urgammalt harmoniska existensgrunder: Kunskapen är fridsamhetsgrundad, se från Sanningsbegreppet. Det finns inget alternativ.

Kausalitetsprincipens övergivande

(Närmast nedanstående skulle föreställa en kort inledning, men visade sig kräva mer än så).

KAUSALITET sammanfattar den inbördes ömsesidiga ordningen och kopplingen mellan ORSAK och VERKAN. Kausalitetens principiella betydelse och innebörd, samma som kausalitetsprincipen i dess primära naturfilosofiska betydelse, betyder i vardagligt tal den typ av »sammanhang» som (nog) de allra flesta människor (spontant) uppfattar som något »självklart» i allt resonerande, tänkande och associerande: först kommer det och det och det, sedan kommer det och det och det. Vissa effekter kräver vissa orsaker.

Kausalitet (av lat. cau’sa, orsak), eller med synonym mening, orsakssammanhang eller orsaksförhållande, bildar (således) av ålder grundvalen för ordens och begreppens inbördes sammanhang och konsistens i alla språk. Kausaliteten blir därmed en naturlig grundval inte bara för den rent språkvetenskapliga analysen utan även för analysen av begrepp överlag, inte minst inom matematiken och fysiken; Erinra Richard Dedekinds meningar om ”kontinuitetens innersta väsen”. Ändrar man betingelserna för den spontana uppfattningen av intervall, ändrar man dem också för den spontana uppfattningen av kausalitet: följden — kontinuiteten — av och i intervall, händelser, processer och deras sammanhang.

Kausalitetens grundform I RELATERAD FYSIK ges från RÖRELSENS PRINCIP (Fysikens Tredje Princip, POM, Principle of Motion): impuls (rörelsemängd mv) föregår kraft. Utan den orsaksgrunden kan varken induktionen eller magnetismen härledas och beskrivas i exakt uttömmande detalj. Se särskilt KAUSALSAMBANDET i härledningen till magnetismens matematiska grundfysik. Se även utförligt från Induktionen och Magnetismen. Men i modern akademi omöjliggjordes BÄGGE dessa aspekter i försorg av 1800-talets västerländska logiska uppfinnarnit: både den matematiska delen, intervallets oförstörbarhet som grundval för den existerande kraften som fysikaliskt begrepp, och därmed den fysikaliska delen — härledningen, särskilt, till magnetismen — portförbjöds i kraft av det moderna akademiska begreppsuppfinnarnitet. Se utförligt från EXPANSIONSINTEGRALEN. Istället använde modern akademi BEGREPPSMÄSSIGA UPPFINNINGAR typ VEKTORANALYSEN — sträng taget en väl användbar instrumentmekanisk matematisk samlad kvantitativ modellbeskrivning utmärkt lämpad för Jordfysiken, men helt värdelös i den kvalitativa allmänna naturbeskrivningen, jämför återigen EXPANSIONSINTEGRALEN; Vektoranalysens begrepp ställdes upp under 1800-talet med syftet och meningen att, per matematik, en gång för alla totaldefiniera fysikens fenomenmässiga grundföreteelser — grundläggande vektorbegrepp — men UTAN att FÖRST ha klargjort för sig ens de mest elementära av fysikens/logikens grunder, se ovan från UPPKOMSTEN AV INERTIALSYSTEM. Det är, alldeles tydligt, anledningen till varför modern akademi misslyckas GENERELLT i undervisningen, NÄMLIGEN BETRÄFFANDE FÖRMÅGAN ATT klargöra ORSAKSSAMMANHANGEN SÅ ATT alla — varje seriös individ — KAN HÄNGA MED: det finns ingen egentlig kunskap om naturgrunderna I MODERN AKADEMI — Och det på grund av den moderna akademins egen förskyllan i ljuset av dess uppmålade herreidéer om intelligensens säte i universum, tilltaget att uppfinna istället för att härleda. Ingen förstår innehållet. Se utförligt från INERTIALSYSTEM.

Modern akademi kan inte härleda DEN ELEKTRISKA LADDNINGEN. Se från Q.

Genom Kepler-Galilei-Newton-Euler som banemännen för den egentliga naturvetenskapens klassiska begreppsgrunder kan man (således, gott) säga att kausalitetsprincipen blommade ut till sin allra mest allmängiltiga form, före 1800-talet, i och med dessa banemäns formuleringar av just fysikens och matematikens grundbegrepp.

Utvecklingen av matematiken och fysiken under de två århundradena 1700-1900 medförde emellertid stora omvälvningar, speciellt under 1800-talet, och som ledde till att kausalitetsbegreppet inte längre rönte samma välgrundade ställning som under den Newtonska epoken och tiden före denna. Den främsta anledningen, utöver det ovan antydda (eller i dess ljus), var uppkomsten av det statistiska elementet. Det framkom (under 1800-talet genom Boltzmann och Maxwell) i mekaniken med grund i allmänna gaslagen och som följd av intresset för värmemaskinernas arbetssätt, termodynamiken. Genom att det statistiska inslagets inflytande så kom i ständigt ökande under den fortsatta vetenskapshistorien, undanträngdes på motsvarande sätt det tidigare mera s.k. »klassiska deterministiska betraktelsesättet», vidare nedan. I slutet på 1920-talet hade atomteorin tillsammans med de statistiska inslagens argument (Komplementaritetsprincipen, Bohr 1928) utvecklats dithän att man menade att ”självaste grundvalen för den klassiska fysikens deterministiska betraktelsesätt” hade ryckts undan [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s99spö]. Därmed hade också den klassiska, Newtonska, fysikens och mekanikens epok slutförts och efterträtts av den nya tidens antagna begrepp. Beskrivningen nedan belyser, och sammanfattar vidare, i stort sammanhangen under 1800-talet som föranledde detta epokskifte — naturligtvis vinklade i den här presentationens ljus.

Notera att kausalitetsprincipen I RELATERAD FYSIK på sätt och vis har återerövrats sin tidigare, klassiska »urgamla» naturfilosofiska ställning i och med atomkärnans härledning via Planckringen: Plancks konstant måste, tvunget, vara en strukturkonstant för att garantera den primära massförstöraren (m®g), massans upplösning in till sista prick; Det finns en osäkerhetsprincip för varje fraktalnivå i atomkärnans struktur — och som därmed (åter-)garanterar »det klassiska deterministiska betraktelsesättet» AV PRINCIP. Se vidare utförligt från ATOMKÄRNANS HÄRLEDNING.

Kausalitetsprincipens övergivande — ytterligare resultat av den moderna akademins begreppsliga uppfinningar under 1800-talet

UNDER 1800-TALET inträder drastiska omvälvningar inom fysiken. Den främsta anledning är förstås Ørstedts plötsliga upptäckt år 1820 av sambandet mellan elektricitet och magnetism. Med den vetenskapliga historien som facit och enbart för fysikens del kan man säkerligen med gott fog påstå att det var intresset för ljusets fysik i förening med ett säreget uppkommet slags självcentrerat tänkande och som av någon anledning fått för sig att tänkandets begriplighet var en slags vetenskaplig och av människan konstruerad egendom som lade grunden för den moderna vetenskapens uppkomst. Under 1800-talet föds, nämligen, de mest bisarra riktningar inom vetenskapen. I analys kan man dela upp dessa riktningar i två grundläggande skikt, det ena tillhörande fysiken och det andra tillhörande matematiken. Denna distinktion är emellertid inte korrekt, därför att sakens hela kärna och speciellt i 1800-talets anda mera berör och belyser hela människan (hominiden) som filosofisk varelse än som utpräglad vetenskaplig fysiker eller matematiker. Vad 1800-talet uppvisar är — nämligen, och alldeles uppenbarligen — en slags degeneration av det mänskliga tänkandet; en punkt i historien då människan under auktoritet och ledning av de växande akademiska skikten och deras inflytande börjar överge sin egen natur och ersätta den med artificiella konstruktioner av begrepp och idéer grundade på vetenskapliga avhandlingar, främst med matematik och fysik som beståndsdelar:

Jämför generellt eterbegreppet. Särskild tonvikt i UNIVERSUMS HISTORIA för dessa detaljer har lagts på beskrivande exempel (Cantor och Dedekind) i framställningen om Alla Tal som berör begreppen oändlighet, kontinuitet och gränsvärde Utöver dessa finns för matematikens del ytterligare delar med exempel och jämförelser i den löpande framställningen, se särskilt från NOLLFORMSALGEBRAN och ATOMTRIANGELN. Den moderna akademins belysande aspekter i dessa ämnen skulle kunna kallas för ett slags principiellt storhetsvansinne. Plötsligt inträder »en annan logik». Definitivt är denna annorlunda logik för fysikens del förknippad med den vetenskapliga tolkningen av ljusets fysik. Man kan emellertid, och som nyligen antytts, inte förklara de bisarra idéernas uppkomster enbart i den vetenskapliga andan av intresset för ljusets fysik. Vid samma tid genomgår också matematiken motsvarande uppbrytningar (Gauss 1777-1855, Lobatjevskij 1793-1856, Bolyai 1802-1860, Weierstrass 1815-1897, Dedekind 1831-1916, Cantor 1845-1918). Dessa här två i sig vitt skilda områdena av mänsklig tanke, och som veterligt inte hade något med varandra att göra, varken sett till personer eller idéer under det att de i regi av en — tydligt — grundläggande naturförnekelse utvecklades under 1800-talet — med ett i sig begripligt naturligt intresse för vetenskap — kan bara förklaras som en följd av att ställa fram en och samma naturgrund inför en och samma typ av intellektuell förmåga; egensinne; ytlighet. Typiska formuleringar som kännetecknar den nya tidens logiska sensationer kan för matematikens del sammanfattas med ”jag har skapat något helt nytt ur ingenting” (Bolyai, den s.k. icke-euklidiska geometrin [den omnämns inte för övrigt i Universums Historia]) och för fysikens del ”massan ökar med hastigheten” (Einstein, relativitetsteorin). Jämför f.ö. Planckekvivalenterna.

Beskrivningen av själva instegen till de avsatser från vilka bisarrheterna kastades fram under 1800-talet, kan grovt sett för det enkla exemplets skull sammanfattas med ljusets fysik för fysikens del, och det s.k. Euklides parallellaxiom för matematikens del — ett ‘axiom’ som för övrigt Euklides aldrig ställde upp utan som fått sin moderna ‘omtolkning’ i formen av det s.k. Playfairs axiom: Euklides ‘motsvarande’ sats i Elementa [Bok 1 postulat 5] är ingen parallellsats, det är en helt klar och ren triangelsats;

”If a line segment intersects two straight lines forming two interior angles on the same side that sum to less than two right angles, then the two lines, if extended indefinitely, meet on that side on which the angles sum to less than two right angles.”

@INTERNET Wikipedia Parallel postulate 2009-12-07

Min översättning:

Om ett linjesegment skär två räta linjer formande två inre vinklar på samma sida som summerar mindre än två räta vinklar, gäller för de bägge två linjerna, om de utsträcks obegränsat, att de möts på den sida på vilken vinklarna summerar mindre än två räta vinklar.

Kort sagt: en triangels två motstående sidor kan utsträckas obegränsat — utan att triangeln förlorar sin identitet som triangel. Se f.ö. Oändlighetsbegreppet.

Aspekter på geometrin

NOTERING. Genom att PUNKTBEGREPPET i modern akademi aldrig har fått någon definition — och därmed logikens grundsats i relaterad matematik

0®x®xy®xyz

också saknar representation i den moderna akademins lärosystem, och därmed godtyckliga definitionsgrunder för punkt och intervall (se även i DEDEKINDS ANALYS) — ges likaledes (stort) utrymme för motsvarande »ordlekar» för utsträckningsbegreppen inom geometrin generellt. Det är (enligt relaterad matematik) förklaringen till den moderna akademins s.k. »olika geometrier». I relaterad matematik baseras naturligtvis alla formgeometrier utan undantag på projektionsbegreppet som i sig utgår från punktbegreppet, oberoende av formpreferens. Se utförligt från NOLLFORMSALGEBRAN.

I relaterad — fullständigt logiskt beskrivbar — matematik utgår geometrins begrepp från tillståndets princip analogt med den absolut variationslösa referensen som endast självt garanterar en beskrivande grund för varje möjligt beskrivbar variation. Den referensen kallar vi också för den plana obrutna bildytan, eller »filmduken», eller det matematiska xy-planet. Hela geometrins så fundamentala framträdande benämner vi analogt med begreppet PLANGEOMETRI. Plangeometrin med intervallets begrepp definierar logikens grundsats

0®x®xy®xyz

med linjens utsträckning (0®x) från punktbegreppet (0), se även begreppet differential, vilket innebär att en distinkt avgränsad punkt · projicerar en linje, naturligtvis helt oberoende av linjens utsträckning; n distikt avgränsade punkter .·. … projicerar n distinkt parallella linjer, helt oberoende av linjernas utsträckning;

utsträckningsbegreppet har ingenting med universum att göra, utan är begrepp enbart i tankerummet. I modern akademi verkar det, emellertid, som att denna yttersta enkla, urgamla, begreppsgrund helt saknar representation, att själva huvudsyftet istället skulle vara att polemisera mot en antik figur benämnd Euklides och de egna meningarna om dennes eventuella förehavanden i associationer som berör universums utsträckning, citat nedan. »Vi» kan inte betrakta ett sådant tänkande som vuxet eller moget uppgiften, inte på något som helst sätt.

Aspekter på förståndet

Sammantaget och för filosofins helhet, vidare nedan, ledde dessa bägge delar — den icke-euklidiska geometrin med dess s.k. axiom tillsammans med relativitetsteorins formella matematik — till ett allmänt, generellt förkastande av orsakslogiken (den s.k. kausalitetsprincipen); I andra, mera starka ord, medförde den icke-euklidiska geometrins förmenta logik, tillsammans med relativitetsteorin och 1800-talets övriga nydaningar på matematikens områden, ett förkastande av vettet som begrepp: sanningsbegreppet, grundvalen för tillståndets, den obrutna kontinuitetens och därmed orsakslogikens, kausalbegreppets, fundamentala urgrund. I klartext: kunskapsvägarna stängdes, tydligen, till förmån för utvecklandet av grundfacit för det här: statligt genomtvingat globalt vanvett.

Låt oss för den klara exempelsamlingens del studera en del avsnitt ur den moderna vetenskapshistorien som belyser dessa påstådda sammanhang. Alla textmarkeringar i citaten är mina (för framhävande av nyckelmeningar).

sanningens bortgång

”Genom att beröva matematiken dess status som en samling obestridliga sanningar fråntog de icke-euklidiska geometrierna människan hennes mest respekterade föreställningar och kanske till och med hoppet om att någonsin nå visshet om någonting. Före 1800 hade varje tidsålder trott på den absoluta sanningens existens; man skilde sig endast i sitt val av källor. Aristoteles, kyrkofäderna, Bibeln, filosofin och naturvetenskapen avlöste varandra som envåldshärskare i den objektiva, eviga sanningens rike. På 1700-talet ansågs det mänskliga förnuftet som den enda pålitliga skiljedomaren, och detta till följd av vad det hade åstadkommit inom matematiken och de matematiska delarna av naturvetenskapen. De matematiska sanningarnas existens hade varit en källa till alldeles särskilt stor tillförsikt därför att den gav så stort hopp om framtiden. Men alla sådana förhoppningar skulle snart komma på skam. Slutet på den euklidiska geometrins oinskränkta herravälde var också slutet för alla sådana absoluta normer.”,

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN,

Morris Kline, Prisma 1968, s333n

sanningen inte längre helig

”Sanningen är inte längre helig, och därmed tycks vi också kunna avskriva en gammal fråga om matematikens eget väsen. Existerar matematiken oberoende av människan, som berg och hav, eller är den alltigenom en skapelse av människan? Bringar matematikern genom sitt arbete i dagen diamanter som i århundraden har legat fördolda i mörker eller tillverkar han bara en syntetisk sten? Ännu så sent som i slutet av 1800-talet kunde den berömde fysikern Heinrich Hertz säga: ”Man kan inte undgå den känslan att dessa matematiska formler har en oberoende existens och besitter sin egen intelligens, att de är klokare än vi och till och med än sina upptäckare, att vi får ut mera av dem än vi från början lagt in i dem.” Trots Hertz uppfattning förefaller det emellertid som om matematiken snarare vore en produkt av otillförlitliga människohjärnor än det eviga innehållet i en av människan oberoende värld.”,

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN,

Morris Kline, Prisma 1968, s334ö

Beträffande det sistnämnda: Ja, efter ett sekels uppfinningar av ny logik och ihärdigt förnekande av allt annat, så att ingenting längre återstår av grunderna, kan man gott påstå att resterna inte uppvisar något annat än den moderna akademins begrepp om matematiken och hela dess väsensgrund knappast har någon annan preferens än den så människoskapade moderna akademins lärosystem. Se f.ö. särskilt från Einsteins Relativitetsprincip.

TRIANGELN genom olika formgeometrier

I den icke-euklidiska andan menade man att ”det fanns andra geometrier än den rätlinjiga” — men ännu i denna dag har vi I MOTSVARANDE KONSEKVENT LOGISK MENING inte sett exempel eller prov på ”någon annan variationskalkyl” än den som utgår från det momentana tillståndets obrutet rätlinjiga utsträckningsbegrepp — intervallet — motsvarande INTEGRALEN FÖR den analytiska, abstrakta sinnebilden för begreppet differential; Varje krökthetsbegrepp blir meningslöst i beskrivning och variation utan den linjära, obrutna, variationslösa utsträckningens intervall. Vilket vill säga: I realiteten blir den s.k. icke-euklidiska geometrin en ren pseudogeometri som i realiteten baseras på, inte kan undvara begreppet för, den räta linjens utsträckning, typ den divergenta sfäriska geometrin: Ändtangenterna på en uppritad sfärisk triangel, en divergent formgeometri, uppvisar en vinkelsumma större än två räta, se figuren ovan vänster. En konvergent formgeometri typ den hyperboliska uppvisar på motsvarande sätt nollsumma genom triangelns ändtangenter. Vilket vill säga: Den s.k. icke-euklidiska geometrins rent praktiska sidor kan i egentlig mening återföras på den vanliga geometrins projektiva ordningar: olika typer av formgeometri där man lånar/ersätter grundbegreppen från grundgeometrin. Variationens grundbegrepp är i vilket fall densamma: differens och differential. Den moderna akademin däremot menade, vidare citat nedan, att den icke-euklidiska geometrins banemän hade avtäckt eller skapat ”en ny logik”, en ny förstånds- och fattningsgrund och, tydligen, med den skadeglada praktiken att få köra över allt möjligt i den klassiska, urgamla naturfilosofin.

Den allmänna uppfattningen att Euklides geometri skulle ha avsett någon allmän beskrivning av UNIVERSUMS GEOMETRI är genomgående påtaglig från författarskaran i den icke-euklidiska geometrins beskrivningar, citat nedan. Man verkar inte ha förstått att geometrins begrepp INTE har den egenskapen, utan enbart tjänar att beskriva ett tankens föremål för formuppfattandets mest elementära begrepp: intervall, utsträckning. Det har ingenting med universums form eller geometri att göra, och vad vi vet gjorde heller inte Euklides anspråk på att hans beskrivningar skulle uppfattas på det sättet. Den andemeningen, är helt och hållet en konstruktion av modern akademi. Jämför nedanstående citat.

universums geometri

”De euklidiska antagandena förutsätter att egenskaperna hos rum och tid på oändligt avstånd från oss, ”geometrin för oändlighetsplanet”, är lika välkända som geometrin för vilken som helst del av rummet.

I detta oändliga och fullständigt bekanta rum befinner sig universum under åtminstone någon period av en oändlig och fullständigt bekant tid. Här finns alltså en verklig kunskap om någonting som berör kosmos, någonting orubbligt sant i oändlighet och evigt.

Denna föreställning har Lobatjevskij och hans efterföljare berövat oss. Våra dagars geometriker vet ingenting om beskaffenheten av det verkliga, existerande rummet på oändligt avstånd.”, s1436;

”Grundad på detta antagande om en positiv krökning blir hela geometrin långt fullständigare och intressantare. Dualitetsprincipen stöter inte på några hinder i de metriska relationerna utan kan tillämpas på samtliga satser utan undantag. Ja, jag tvekar inte att erkänna att jag personligen ofta funnit befrielse från den tröttande oändligheten i det plana rummet i det trösterika hoppet att det är detta andra tillstånd som trots allt är det verkliga.”, s1449;

Ur SIGMA Band 4 (En Matematikens kulturhistoria av James R. Newman, Forum [1965] efter 1956 år original The World of Mathematics), Rumspostulaten av William Kingdon Clifford

Trots att geometrin berör begrepp som finns endast i vår tanke, fysikaliserade (således) den moderna akademin dessa begrepp för att kunna hävda att eftersom man inte kan veta någonting om hur begreppen uppför sig i det man drar ut dem långt ut i universum, gäller de inte längre utan är ”gränsfall av den sfäriska geometrin” (»det fysikaliska rummets geometri»).

”Den euklidiska geometrin är ett gränsfall eller specialfall av den sfäriska geometrin däri, att den erhålles då sfärens radie blir oändlig.”,

MATEMATIKENS MÄN av E.T. Bell s318

Så ser vi exempel på inte bara att utan hur strävan efter en allmän objektifiering — jämför inertialsystemet — utmärker hela vetenskapsandan under 1800-talet, epoken där den moderna akademins begrepp grundläggs.

En av de logiskt strukturerade absurditeter som utmärker den doktrinära moderna vetenskapen i dess, så relaterbara, uppenbart infantila fattning på logiken är, tydligen, exemplifierat genom författaren till boken MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN, Morris Kline (Prisma 1968).

Först slår han fast att ”All geometri, även den två och tredimensionella euklidiska geometrin, behandlar begrepp som enbart existerar i vår tanke”, sidan 153 kapitel 12. Sedan börjar han på en uppsjö av inflikade ställen plötsligt anklaga och därmed misskreditera den euklidiska geometrin för att gälla ”utsagor om det fysiska rummet”, tydligt med syfte att bereda plats för den s.k. icke-euklidiska geometrin och dess upphöjda ställning som förment självbärande logisk grundval jämte Einsteins relativitetsteori. En sådan typ av författningskonst har, tydligen, blivit utmärkande för den etablerade konventionen överlag under speciellt 1900-talet i dessa sammanhang (Se även citatet ovan från SIGMA Band 4, kap2, Rumspostulaten, W.R. Clifford, ”De euklidiska antagandena förutsätter…”). Kline skriver:

geometrins fysikaliska natur

”Om skälet till att den euklidiska geometrins axiom godtas är vår erfarenhet av det fysiska rummet, så lämnar dessa axiom en del övrigt att önska. Ingen människa har någon direkt erfarenhet av vad som sker i rymden på mer än några hundra kilometers avstånd från jorden. Allt vi kan säga är att dessa axiom förefaller vara sanna inom de begränsade områden där vi faktiskt rör oss. Och inte ens där kan vi känna oss alltför säkra — vi påpekade ju i kapitlet om projektiv geometri att vi aldrig ser några parallella linjer ens i den del av rummet som omedelbart omger oss. Då vi med blicken följer linjer som Euklides kallar parallella, finner vi att de tycks mötas.”,

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN,

Morris Kline, Prisma 1968, s321-322

Författaren Morris Kline — som i detta skede glömt av sin egen inledande mening — menar att Euklides misstrodde sina egna meningar, vilket han målar ut som skulle Euklides skrivit en särskild uppsats om det. Det framkommer sedan att grunden till denna mening är att författaren anser att Euklides misstro mot sina egna meningar avslöjas genom hans eget sätt att bruka dem (sidan 322ö), ”Euklides avslöjar sin misstro mot dessa axiom genom sitt sätt att bruka dem.”. På detta sätt broderar Kline utläggningarna, och återkommer längre fram med sådant som, sidan 326, ”Vem av oss vet något om universums geometri i närheten av Mars?”. Och vidare ”Med vilken rätt antar vi att den måste vara identisk med den geometri som tycks kunna tillämpas på jorden?”. Hela tiden med det uppenbara syftet att per förment avancerad pedagogik undergräva och rasera så mycket som möjligt av det för relativitetslogiken irriterande inslaget av »Euklides räta linjer» och vilka Kline menar att Euklides skapat i syfte att på ett felaktigt och irrelevant sätt diskriminera relativitetsteorins auktoritet i vad Kline själv kallar ”universums geometri”.

Man kan gripas av bedrövelse över att en levande människa kan uppvisa en sådan låg, primitiv, nivå av tänkande. Det finns naturligtvis inte något sådant som någon ”geometri” för universum. Fysiken beskrivs med utgångspunkt från dynamikens lagar där vektorbegreppet, Euklides räta linje, är ANALYTISKT — begreppsligt — avgörande och grundläggande för hela naturvetenskapen, särskilt genom begreppet differential: intervallets momentana aspekt, oberoende av kurvaturer och former. Beträffande geometrin som sådan har den ingen som helst underordnad koppling till dynamiken därmed att geometrin används som just ett tankens och logikens instrument för att, just, beskriva dynamikens flora av former och strukturer — per lokal. Vi ser här, med andra ord genom exemplet Kline, hur vanställd en människas idé om logisk fattning kan bli när hon, alldeles tydligt, förvillar sig i tron om att hennes tanke — geometrins natur — kan, eller förmenas kunna, förstås i termer av fysikaliska objekt (jämför Einsteins allmänna relativitetsprincip, den allmänna modernt akademiska föresatsen att uppfinna ett referensobjekt för begreppet variation: inertialsystemet). Det ligger i historiens natur att dylika förmågor också blir normbildande för en teknokrati som förmått åsamka så stor skada på så kort tid.

Santa Maria — Frihandsteckning · Författarens privata arkiv

Den moderna akademins exempel, som ovan med uppsegling under 1800-talet, visar alldeles tydligt en orgie i skadeglädjen att få köra över, verkligen gå lös på en TYDLIGT MISSUPPFATTAD urgammal, flertusenårig invand grunduppfattning om begreppen och deras grunder, om analysens element och dessa elements beskaffenheter, om det associativa tänkandets reala fundament, och därmed förmena en ny tankens ordning, en intelligensens nya tidsålder.

”Jag har gjort så underbara upptäckter att jag själv är slagen med häpnad däröver: ur intet har jag skapat en ny och annan värld.”,

JOHANN BOLYAI ur

MATEMATIKEN I DEN VÄSTERLÄNDSKA KULTUREN,

Morris Kline, Prisma 1968, s321ö

På bred front, kan man säga, drog vetenskapsmänniskan fram under 1800-talet för att förgöra det (förment bibliska-kyrkliga) mänskliga tänkandets natur och ursprung för att i dess ställe insätta en av den vetenskapliga och militära akademin betingad överhöghet. Jämför: införandet av s.k. allmän värnplikt i Europa från 1870 [ref. BKL.XIIsp1202n].

Införandet av den moderna akademins allmänna auktoritära överhöghet

VARJE MÄNNISKA TVINGAS TA STÄLLNING · DOMSTOL — sammanhang — VÄGRA VÅLD · KUNSKAPEN ÄR FRIDSAMHETSGRUNDAD

Statsmakternas införande av allmän värnplikt från år 1870 i Europa (utom England) intvingade den berörda mänskligheten i ett automatiskt, rent tankemässigt associativt, tvång: att välja sida;

— Med ett i stort sett helt vanställande av en naturgrund som från tillståndets princip entydigt visar att KUNSKAPEN ÄR FRIDSAMHETSGRUNDAD

— se särskilt från sanningsbegreppet

— blev det

— i det speciella ljuset av ovanstående genomgång (se särskilt från Aspekter på förståndet)

— lätt för våldsherrarnas förespråkare och medlöpare att upphöja staten — domstolarna — som den moderna akademins utbildade och certifierade företrädare för begreppet myndighet, auktoritet, och överhet generellt på Jorden

— med tillhörande inbördes uppdelning och utdelning av landsändarna mellan sig.

— Personer som vägrade underordna sig det uppenbart införda vanvettet t.ex. genom direkt våldsvägran, alltså att vägra underordna sig myndigheten i dess våldsärenden, att vägra samarbeta med företrädare för det vanvettet, eller dess hantlangare, dömdes ut på olika sätt som antingen direkt kriminella (lydnadsbrott) eller förklarades mentalt sjuka eller på annat sätt medicinskt undermåliga, så som det är ännu i denna dag. (Jämför även parallellen Kina-Tibet: utdrivningen av helt fredliga existenser från deras naturliga landområde med början från 1950-talet). Resultatet blev, historiens facit, att i stort sett hela mänskligheten strax rök ihop och började gräla, var och en med sina anspråk på lokalt bestämmande, auktoritet och myndighet — då nu självaste fridsamhetsgrunderna AV PRINCIP hade bannlysts av de förenade statsmakterna och deras nu »fritt fram att använda människor för olika lokala överhetsanspråk» efter statsmakternas godtycke. Kort efter införandet av den allmänna värnplikten i Europa 1870 utbröt (alltså) första världskriget (1914-1918), därefter andra världskriget (1939-1945), sedan ytterligare med vidare förgreningar; Samhällsutvecklingen uppvisar alldeles tydligt under 1900-talet en påtagligt växande mer eller mindre allmänt utbredd s.k. terrorism, gatubråk (senare delen av 1900-talet) och gängbildning med inslag av misshandel och dråp, generellt ett upphöjande av våld som verksamhetsmedel, samt (följdriktigt) ett allmänt utbrett pacifisthat, analogt allmänt kunskapsförakt, och vilken situation är den som ännu råder idag (2010). På maximalt många olika sätt, kan man säga, stängdes vägen för mänskligheten att försöka närma sig naturkunskaperna. Uppmärksammandet (alarmerande från 2007) av den människoorsakade globala uppvärmningen under 1900-talet (AGW) har, möjligen, något, dämpat statsmakternas domstolsstyrda allmänna entusiasm beträffande uppfattningen om förmågan att agera auktoritet i sanningens namn.

Se även separat artikel i NATIONERNAS KUNSKAPSFÖRAKT — angående sanningsbegreppet.

Förkastandet av kausalitetstänkandet (vilket i sammanhanget också närmast, för 1800-talets del innebar ett förkastande av uppfattningen om en allmän, naturligt föregiven ordning, se utförligt i Inledande citat i Entropibegreppet) medförde samtidigt ett förkastande av vissa grundläggande orsakstekniska förklaringar till fysikens fenomen — med tillhörande införande av tydligt bisarra, direkt logiskt felaktiga (som bl.a. den här framställningen går ut på att försöka belysa) och inkonsistenta resonemang (som av förklarliga skäl inte kan inses av sanningsförnekande intellekt). Speciellt fick den s.k. Newtonska mekaniken ta emot särskilt mycket stryk (vilans, rörelsens och massans begrepp), och vilket spö i 1900-talets moderna fysikaliska litteratur ständigt upprepas och understryks med särskild förkärlek: uppfinningen av inertialsystem — som modern akademi (Einstein med flera) beskyller självaste Isaac Newton för att ha skapat, trots att något sådant inte kan spåras från det hållet. Se utförligt från UPPKOMSTEN AV BEGREPPET INERTIALSYSTEM.

Nationernas Kunskapsförakt

2010I19

NATIONERNAS KUNSKAPSFÖRAKT — angående sanningsbegreppet

Från Införandet av den moderna akademins allmänna auktoritära överhöghet

Utmärkande för den officiellt helt oformulerade men allmänt omfattande tydliga men uniformslösa vardagsnazismen sedan slutet av 1800-talet, främst i de Europeiska samhällena med Sverige som känt exempel — jämför filmen 1934 och boken HEDER OCH SAMVETE Maria-Pia Boëthius — är alldeles tydligt allmänhetens starka drift att vilja införa termen eller begreppet KRIMINALITET, brottslighet, om ämnet gäller ALLMÄN VÅLDSVÄGRAN: vägran att samarbeta med personer som kommer i våldsärenden, pistolärenden, tillhyggesärenden, eller andra tydligt överhetsbaserade ingivelser, med krav om undergivenhet och obligatoriskt deltagande i dylika, organiserade, sammankomster. Istället för att på ett sunt, anständigt och värdigt sätt uppvisa empati med den som är utsatt, uppvisas fräsande förebråelser med en flora av värdenormer som bara kan tolkas på ett sätt: bespottande kunskapsförakt; fundamentalt, djupgående fridsamhetsförakt. Engagemanget har ingenting med POLITIK eller RELIGION att göra. Ämnet gäller KUNSKAP: sanningens grund: Kunskapen är fridsamhetsgrundad. När människor i mängd börjar uppfatta det som något FULT, när personer börjar FRÄSA i anledning av blotta påtalandet, är det dags att säga ifrån.

Det är INTE den här framställningens uppgift, min mening, att förespråka HINDER för den som känner sig manad att gripa till fysiska vapen om det gäller att bekämpa en gemensam fiende. Inga aspekter läggs på den delen i den här presentationen. Däremot riktas i den här presentationen ytterst skarpa strålkastarljus mot enskilda personer i olika led som på olika sätt uttrycker sitt förakt för en medmänniska som vägrar delta i vapenorganiserade lösningar. ”Har du ansökt om vapenfri tjänst” verkar vara den främsta sevärdheten i den Europiska vardagsnazistiska företagsamheten; Förmågan att uttrycka ett begrepp om medmänskligt förnuft som går ut på att speciellt uppmärkta, fredliga existenser, ska löpa institutionella gatlopp för att inför olika podium be om särskilda lov att få existera. Det enda som fattas i den föreställningen är också allmänna, offentliga, gasugnar för att också göra sig av, direkt, med de som vägrar spela med i vanvettet; De psykas i vilket fall till döds; Myndigheter och allmänhet hjälps åt. DödsPsykningarna visar den statistik av pågående misshandel, brott mot mänskligheten, som ingen Europeisk allmänhet vill se. Föraktet från Europahoven mot de fredliga existenserna verkar vara speciellt angeläget att spotta ur sig av personer som tror sig ha fattat det mesta av universum generellt, men som, tydligen, inte har förstått vad som sker efter kroppens död, som inte förstått vad det innebär att ta en annan varelses liv men som gärna springer omkring och gör reklam för de verkställande verktygen, och vilken kategori verkar vara den som är mest företrädd av personer som verkar besitta de allra största av alla käftar. I alla sammanhang där en människa tvingas underordna sig organisationer och förordningar som återfaller på och styrs av personer med vapenteknisk anknytning, ser vi grundläggande brott mot mänskligheten. Att, därför, vända sig emot en människa som vägrar delta i våld är och förblir ett grundläggande brott mot alla människors lika värde och rätt. Därför, nämligen, att kunskapen, som det har visat sig, är fridsamhetsgrundad, se från sanningsbegreppet: Våldsvägran är ett förstånds- och kunskapsargument. Och det finns ALLTID alternativa sätt, även för våldsvägrare, att på sitt sätt och efter sitt manér hjälpa till om det gäller att förgöra en gemensam fiende. Men det har ingenting med plikt eller nation att göra. Med den motivgrunden framgår det mera tydligt VARFÖR det är vettlöst att anklaga en våldsvägrare enbart i sak av dennes våldsvägran: Det finns ingen hotbild. Fridsamhet är alldeles tydligt ett förstånds- och kunskapsargument. Än mera vettlöst är det att också tvinga de helt fredliga existenserna i fängelse med en ännu mera vettlöst upprepad estrad av polisförhör. Det om något är utmärkande för en stat, ett världsimperium, vars dagliga göromål upphöjer nazistiska företräden: jakt på helt fredliga existenser. Det värsta av allt i den uppvisningen visar sig då personer träder fram för att företräda en mening och uppfattning som vill påskina att en sådan typ av behandling av våldsvägrare är ett uttryck för RÄTT, lag och ordning — jämför AFTONBLADET och EXPRESSEN, senare delen av 1900-talet, i ämnet: förebilder för rättsutövning, allmän uppfattning om LAG och ORDNING: allmänhetens betygade bespottande förakt för våldsvägrare. Som vi alla redan (numera) vet, tillhör emellertid just den inställningen och attityden dagens scen av världsnationer, generellt. Strävan att misskreditera våldsvägrare har under 1900-talet blivit en allmänt utbredd verksamhet, myndigheter och allmänhet hjälps åt att skälla ut, förebrå, trakassera, misskreditera och frihetsberöva helt fredliga existenser. Och så har frid och fridsamhet — kunskapen GENERELLT, följdriktigt — försvunnit från gator, hem, hus och torg. Det är den världsutveckling vi åsett nu under mer än 150 år — men också det facit ingen allmänhet vill höra talas om. Om du tillhör den redan kända stora majoritet som tycker att det är rätt sätt, erbjuds du här ytterligare utrymme för att få känna dig hedrad — för att på så sätt ha deltagit i aspiranternas allmänna klubb för den globala certifieringen till det här: dårskap, kunskapens allmänna utrotning. Självförträffligheten i den attityden, med de tillhörande, motsvarande eminenta uppfinningskonster som går ut på överhöghet och myndighet, har alldeles tydligt i motsvarande grad garanterat att mänskligheten kommit på kollisionskurs med naturgrunderna. Så, om du tillhör de som vill fortsätta vara kaxig mot fridsgrunderna, stor i käften generellt mot varje fredlighetsgrund, passa på tillfället nu. Därför att jag för min del, som du kan se, här, tänker försöka FIMPA — helt utrota — varje sådant tillfälle. Jag accepterar för min del inget våld mot fredliga, inget förakt, ingen missunnsamhet. Men det är bara min mening. Rättegångar mot fredliga människor i Europa började för övrigt från år 1870 då allmän värnplikt infördes av de Europeiska överhoven i stort sett över en natt i hela Europa (utom England). De få som vågar protestera mot denna största av alla skymfer mot mänskligheten fängslas och förnedras — fortfarande.

END.

Citat

Citat:1:

”Enligt den klassiska fysiken är de fysikaliska lagarna för en roterande kropp skilda från dem som gäller för en kropp som inte roterar.

Om tröghetslagen är giltig i det ena fallet, gäller den inte i det andra”.

FYSIKENS UTVECKLING s157[178] Albert Einstein, Leopold Infeld, NATUR OCH KULTUR 1938

Sidhänvisningen inom rakparentesen tillhör en annan biblioteksupplaga

Citat:2:

”Vår slutsats måste bli att dessa lagar inte gäller i karusellens referenssystem. Detta skiljer sig från jordens referenssystem i ett viktigt avseende: det är ett accelererat system.

Försök med andra accelererade system (referenssystem relativt en bromsande bil, en startande hiss etc.) visar att giltigheten av Galileis och Newtons lagar är begränsade till referenssystem som inte accelereras.”.

FYSIK III Mekanik s43, NKI-Biblioteksförlaget 1964

Citat:3:

”Inertie [-ertsi’] l.

t r ö g h e t, kroppars egenskap att bibehålla sin rörelse oförändrad till hastighet och riktning, om de ej påverkas av yttre krafter.

Denna för dynamiken grundläggande lag upptäcktes först av G. Galilei. Enl. den klassiska (newtonska) mekaniken och den speciella relativitetsteorin gäller lagen endast för rörelse i förhållande till vissa s. k.

i n e r t i a l s y s t e m, medan den allmänna relativitetsteorin vill utsträcka lagen till alla tänkbara system.

Inertialsystem är enligt Newton det absolut vilande systemet och alla system som befinner sig i likformig rörelse i förhållande till detta.”.

BONNIERS KONVERSATIONSLEXIKON Band V sp1363, BONNIERS 1924

Citat:4:

”Newton menar att visserligen är alla koordinatsystem likaberättigade, men vissa system är mera likaberättigade än andra. Det finns ett slags naturliga system — inertialsystem — som karaktäriseras av att de är mera lämpade för att beskriva de mekaniska fenomenen än alla andra koordinatsystem.

Vad menar Newton med inertialsystem? Det är koordinatsystem som befinner sig i ett tillstånd av likformig rätlinjig rörelse relativt varandra, alltså system som inte accelereras och roterar. Inertialsystemen är sinsemellan likaberättigade. Det är likgiltigt vilket av dem vi väljer.”.

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN s79, Tor Ragnar Gerholm, ALDUS 1966

Citat:5:

”I Newtons mekanik gäller (s. 71) att alla koordinatsystem som befinner sig i vila eller likformig, rätlinjig rörelse i förhållande till varandra är likaberättigade, dvs. de mekaniska lagarna har samma form i alla sådana s.k. inertialsystem.”.

FOCUS MATERIEN 1975 s80sp2m, ALMQVIST & WIKSELL 1965/1979

Citat:6: NOTERING. Einsteins ”KS” synkoperar KoordinatSystem.

”176 F y s i k e n s u t v e c k l i n g

A l l m ä n

r e l a t i v i t e t.

Det återstår ännu en punkt, som måste klaras upp. En av de mest fundamentala frågorna har ännu inte avgjorts: existerar det något inertialsystem? Vi ha lärt oss ett och annat om naturlagarna, deras invarians med hänsyn till Lorentztransformationen och deras giltighet för alla inertialsystem, som röra sig likformigt i förhållande till varandra. Vi ha lagarna, men vi veta inte till vilket system vi skola hänföra dem.

K r a f t f ä l t o c h r e l a t i v i t e t 177

Låt oss för att bli mera medvetna om denna svårighet intervjua den klassiska fysikern och göra några enkla frågor:

— Vad är ett inertialsystem?

— Det är ett KS, i vilket mekanikens lagar gälla. En kropp, på vilken inga yttre krafter verka, rör sig likformigt i ett sådant KS. Denna egenskap ger oss sålunda möjlighet att skilja ett inertialsystem från varje annat slag av KS.

— Men vad menas med att inga krafter verka på en kropp?

— Det betyder helt enkelt, att kroppen rör sig likformigt i ett inertialsystem.

Här skulle vi ännu en gång kunna ställa frågan: Vad är egentligen ett inertialsystem? Men eftersom det finns föga hopp om att få ett svar, som skiljer sig från det ovan givna, kunna vi hellre försöka att få veta något konkret genom att formulera om frågan:

— Är ett KS, som är fast förbundet med jorden, ett inertialsystem?

— Nej. Mekanikens lagar gälla inte strängt på jorden på grund av dess rotation. Ett KS, som är fast förbundet med solen, kan i många problem betraktas som ett inertialsystem, men då vi tala om den roterande solen så förstå vi åter att ett KS, som är förbundet med solen, inte kan betraktas såsom ett inertialsystem i sträng mening.

— Vad innebär då ert inertialsystem, och hur skall dess rörelsetillstånd väljas?

— Det är blott en bekväm fiktion, och jag har ingen föreställning om hur det skulle kunna realiseras. Om jag endast kunde komma tillräckligt långt från alla materiella kroppar och befria mig från alla yttre påverkningar, skulle mitt KS vara "trögt", d. v. s. ett inertialsystem.

— Men vad menar ni med ett KS fritt från yttre påverkningar?

— Jag menar att mitt KS är "trögt."

I2. — Fysikens utveckling

178 F y s i k e n s u t v e c k l i n g

Återigen ha vi kommit tillbaka till den ursprungliga frågan, och vår intervju blottar sålunda en allvarlig svårighet i den klassiska fysiken. Vi ha lagar, men ingen känner till det system vartill de skola hänföras, och hela vår fysikaliska lärobyggnad tycks vara byggd på lösan sand.

Vi kunna nalkas samma svårighet från en annan utgångspunkt. Försök att tänka er att det endast finns en enda kropp i universum, vilken bildar vårt KS. Denna kropp börjar rotera. Enligt den klassiska fysiken äro de fysikaliska lagarna för en roterande kropp skilda från dem som gälla för en kropp som inte roterar. Om tröghetslagen är giltig i det ena fallet, gäller den inte i det andra. Men allt detta låter misstänkt. Är det tillåtet att betrakta rörelse hos en enda kropp i hela universum? Med en kropps rörelse mena vi alltid dess lägeändring i förhållande till en annan kropp. Det strider sålunda mot sunda förnuftet att tala om en enda kropps rörelse. Den klassiska mekaniken och det sunda förnuftet råka här i en våldsam konflikt. Newtons lösning är följande: Om tröghetslagen gäller, är koordinatsystemet antingen i vila eller i likformig rörelse. Om tröghetslagen ej är giltig, är kroppen i olikformig rörelse. Vårt avgörande, huruvida en kropp är i rörelse eller vila, beror sålunda på om alla fysikaliska lagar äro tillämpliga på ett givet KS.

Tag två kroppar, t. ex. solen och jorden. Den rörelse vi iaktta är återigen relativ. Den kan beskrivas genom att man förbinder koordinatsystemet antingen med jorden eller med solen. Ur denna synpunkt ligger Kopernikus' stora prestation däri att han flyttade koordinatsystemet från jorden till solen. Men eftersom all rörelse är relativ, kan vilket referenssystem som helst användas, och det tycks inte finnas något skäl för att föredra det ena KS framför det andra.

Fysiken kommer återigen in i resonemanget och förändrar vårt intuitiva betraktelsesätt. Det KS som är förbundet med solen liknar mera ett inertialsystem än det

K r a f t f ä l t o c h r e l a t i v i t e t 179

som är förbundet med jorden. De fysikaliska lagarna böra snarare tillämpas på Kopernikus' KS än på Ptolemeus'! Storheten i Kopernikus' upptäckt kan endast uppskattas vid ett fysikaliskt betraktelsesätt. Den visar den stora med att använda ett KS, som är fast förbundet med solen, vid beskrivningen av planeternas rörelser.

I den klassiska fysiken existerar ingen absolut likformig rörelse. Om två KS röra sig likformigt i förhållande till varandra, är det ingen mening i att säga: "Detta KS är i vila, och det andra rör sig." Men om två KS röra sig likformigt i förhållande till varandra, finns det starka skäl att säga: "Denna kropp rör sig, och den andra är i vila (eller rör sig likformigt)." Absolut rörelse har här en bestämd innebörd. Det är på denna punkt ett svalg befäst mellan sunda förnuftet och den klassiska fysiken. De svårigheter vi nämnt, svårigheterna med det tröga systemet och den absoluta rörelsen, hänga intimt samman. Den absoluta rörelsen blir möjlig, endast genom föreställningen om ett inertialsystem, för vilket naturlagarna gälla.

Det kan tyckas som om det inte funnes någon lösning på dessa svårigheter, som om ingen fysikalisk teori skulle kunna undvika dem. Deras rot ligger i naturlagarnas giltighet endast för en speciell klass av KS, de tröga. Möjligheten att lösa svårigheterna beror på svaret på följande fråga: Kunna vi formulera fysikaliska lagar, som gälla för alla KS; icke endast för dem som röra sig likformigt, utan också för dem som röra sig fullkomligt godtyckligt i förhållande till varandra? Om detta låter sig göra, ha vi kommit förbi svårigheterna och vi kunna då tillämpa naturlagarna på varje KS.

Den i vetenskapens barndom så våldsamma striden mellan Kopernikus' och Ptolemeus' betraktelsesätt blir i så fall fullkomligt meningslös. Båda koordinatsystemen skulle kunna användas med lika stor rätt. De två satserna, ”solen är i vila och jorden rör sig" och ”solen rör sig och jorden är i vila" skulle helt enkelt bli två skilda konventioner rörande två skilda KS.

180 F y s i k e n s u t v e c k l i n g

Skulle vi kunna bygga upp en relativistisk fysik som gäller alla KS, en fysik där det inte skulle finnas någon plats för absolut rörelse utan endast för relativ rörelse? Detta är faktiskt möjligt! Vi ha åtminstone en om också mycket vag antydan om hur vi skola bygga upp den nya fysiken. Den relativistiska fysiken måste kunna tillämpas på alla KS och sålunda också i det speciella fall, då vi ha ett inertialsystem.

[Tillämpning på system som inte existerar].

Vi känna redan lagarna för ett dylikt. De nya allmängiltiga lagarna för alla KS måste för det speciella fallet av ett inertialsystem reduceras till de gamla kända lagarna.”.

FYSIKENS UTVECKLING Albert Einstein, Leopold Infeld, NATUR OCH KULTUR 1938

Citat:7:

”Ehuru man flerstädes märker Newtons strävan att framställa sitt system såsom med nödvändighet betingat av erfarenheten och att införa så få med erfarenheten icke direkt förknippade begrepp som möjligt, uppställde han likväl begreppen absolut rum och absolut tid.

Man har i vår tid ofta förebrått honom detta. Men just på denna punkt är Newton särskilt konsekvent. Han hade insett, att de iakttagbara geometriska storheterna (de materiella punkternas inbördes avstånd) och deras förändringar med tiden icke fullständigt karakterisera rörelserna i fysikaliskt hänseende.

Bevis härför utgjorde det berömda ämbarförsöket.

Det finnes således utom massorna och deras av tiden beroende avstånd ännu något, som är för skeendet nödvändigt; detta något uppfattar han som relationen till det absoluta rummet.

Han inser, att rummet måste äga ett slags fysikalisk realitet, om hans rörelselagar hava någon mening, en realitet av samma slag som de materiella punkterna och deras avstånd.

Denna klara insikt vittnar om Newtons vishet, men på samma gång om en svag punkt i hans teori. Ty dennas logiska resning skulle säkerligen vara mera tillfredsställande utan detta skuggbegrepp; då skulle i lagarna endast uppträda storheter (masspunkter, avstånd), vilkas samband med det förnimbara stå fullkomligt klara.”.

MIN VÄRLDSBILD s157, Albert Einstein, BONNIERS 1934

Citat:8:

”Men Newton hade ännu ett trumfkort på hand. I sin PHILOSOPHIAE NATURALIS PRINCIPIA MATHEMATICA beskriver Newton ett experiment som han själv utfört i avsikt att påvisa det absoluta rummets existens. Experimentet tillgick på följande sätt. Ett ämbar med vatten hängdes upp i ett kraftigt tvinnat rep. När ämbaret släpptes började repet vinda upp sig. Härigenom försattes ämbaret i rotation. Till att börja med händer ingenting med vattnet i ämbaret. Men så småningom sätter friktionen mot ämbarets väggar vattenmassan i rörelse. Allteftersom den börjar rotera deformeras dess yta och bildar en konkav figur ("as I have experienced") lägger Newton till inom parentes. Kanske måste man själv vara fysiker för att till det fulla värdet uppskatta denna stolta parentes. Här talar en fysiker till sina kolleger tvärs över huvudet på alla skrivbordsfilosofer och "tänkare".

Förklaringen till Newtons experiment är ju alldeles uppenbar — eller hur? Centrifugalkraften slungar vattnet utåt och eftersom ämbaret tar emot tvingas det krypa uppåt efter väggarna. Resultatet blir en "konkav figur". Men vad är centrifugalkraft? Det är ett fenomen som endast kan tänkas orsakat av en rotation. En rotation i det absoluta rummet. Ty om vi skall vara riktigt konsekvent relativistiska så skulle vi ju också kunna säga att det inte alls är ämbaret och dess vatten som roterar. I stället är det världsalltets tyngdpunkt som med rasande fart cirkulerar runt vattenämbaret! Det verkar orimligt, förstås, men för en filosof är detta ingen invändning. Men, säger Newton, om så verkligen vore fallet skulle centrifugalkrafterna uppenbara sig ute i universum och slita detta i stycken. Därför: där vi finner centrifugalkrafterna, där har vi också rotationen. Relativitetsprincipen håller inte. Det är ämbaret med dess vatten som roterar och världsalltets tyngdpunkt är i vila. Det finns ett absolut rum.

Utifrån denna praktiska demonstration går Newton sedan vidare och gör ett tankeexperiment. Antag att vi befinner oss långt borta ute i den tomma världsrymden. Vi är så avlägset gångna att inte ens stjärnornas ljus kan nå oss. I denna rymd placerar vi två klot som förbundits med ett rep. Kan vi på något sätt avgöra om kloten roterar eller är i vila? Vi har inga referenspunkter att gå efter. Men vi kan känna efter om repet är spänt. Roterar kloten tvingar centrifugalkraften dem isär och sträcker repet. Situationen är, som Newton säger, inte helt och hållet förtvivlad. Vi har alltså hållpunkten för vår kunskap om det absoluta rummet.

Newtons argument har en enorm styrka. Faktum är att ännu i denna dag har inte ett enda experiment utförts som visar att hans resonemang inte håller! Men det kan komma att ske när som helst. I så fall har den klassiska fysikens sista fäste fallit.”.

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN s140-141, Tor Ragnar Gerholm, ALDUS 1966

Citat:9:

”Tankegången i den allmänna relativitetsteorien har ännu en andra rot. Som redan Ernst Mach eftertryckligt framhöll, är följande punkt i den Newtonska teorien otillfredsställande.

Betraktar man rörelsen, ej från kausal, utan från en rent beskrivande ståndpunkt, så gives ingen annan rörelse än en relativ rörelse av kroppar i förhållande till andra kroppar.

Men den i Newtons rörelseekvationer ingående accelerationen är icke förenlig med relativrörelsens begrepp.

Den tvingade Newton att antaga ett fiktivt fysikaliskt rum, relativt till vilket denna acceleration skulle existera. Detta ad hoc införda begrepp, det absoluta rummet, är visserligen logiskt korrekt, men icke dess mindre otillfredsställande.”.

MIN VÄRLDSBILD s170, Albert Einstein, BONNIERS 1934

Citat:10:

”Newtons acceleration kan tänkas, resp. definieras endast som en acceleration i förhållande till hela rummet. Till rumsbegreppets geometriska realitet kom sålunda en ny, tröghetsbestämmande funktion hos rummet.

Då Newton betraktade rummet som absolut, tänkte han ***sannolikt på dess reala betydelse, som förmådde honom att tillskriva sitt rum ett alldeles bestämt rörelsetillstånd, vilket visserligen ej var fullständigt bestämt av de mekaniska fenomenen.

Newtons rum var absolut även i en annan mening: dess tröghetsbestämmande verkan tänktes vara fullt självständig, d. v. s. oberörd av vilka som helst fysikaliska omständigheter; den verkar på massorna, men själv påverkas den icke av någonting.”.

MIN VÄRLDSBILD s182, Albert Einstein, BONNIERS 1934

*** det finns mig veterligt inget enkelt sätt att relatera vad Einstein här avser eftersom han förmenar den klassiska fysiken fattning på begrepp som saknar den klassiska fysikens förankring. Se även citat 7.

Citat:11:

”Men Newton är av en annan uppfattning. En världsalltets tyngdpunkt måste det finnas och till den förlägger vi vårt system. Detta absolut stillastående koordinatsystem definierar Newtons "absoluta rum".

Men var är denna universums fasta punkt belägen? Rör vi oss bort från den, mot den eller roterar vi runt den? Hur snabbt rör vi oss i det absoluta rummet? Observera att det gäller inte några matematiska fiktioner.

Det är fråga om ett fysikaliskt rum. Den fasta punkten existerar i sinnevärlden. Vi bör vara i stånd att finna den genom fysikaliska observationer — åtminstone bör det i princip vara möjligt.”.

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN s80, Tor Ragnar Gerholm, ALDUS 1966

Citat:12:

”Då vi formulerade de grundläggande ledtrådarna i mekaniken, försummade vi en viktig punkt. Vi talade inte om i vilket KS de gällde. Av detta skäl hänger hela den klassiska mekaniken i luften, eftersom vi inte vet vilket system den hänför sig till.”.

FYSIKENS UTVECKLING s[133ö], Albert Einstein, Leopold Infeld, NATUR OCH KULTUR 1938

Citat:13:

”Vi har lagar, men ingen känner till det system vartill de ska hänföras, och hela vår fysikaliska lärobyggnad tycks vara byggd på lösan sand.”.

FYSIKENS UTVECKLING s[176ö], Albert Einstein, Leopold Infeld, NATUR OCH KULTUR 1938

Citat:14:

”Skulle verkligen de fysikaliska lagarnas oberoende av koordinatsystemets rörelsetillstånd endast gälla för koordinatsystem med ömsesidig likformig translationsrörelse? Vad har naturen att skaffa med de av oss införda koordinatsystemen och deras rörelser? Om också naturbeskrivningen fordrar ett av oss godtyckligt infört koordinatsystem, så borde likväl valet av dess rörelsetillstånd ej vara underkastat någon inskränkning. Lagarna borde vara fullkomligt oberoende av detta val (den allmänna relativitetsprincipen).”.

MIN VÄRLDSBILD s175, Albert Einstein, BONNIERS 1934

Citat:15:

”Man kan fråga sig vad det beror på att Newton som med all rätt betraktas som ett av mänsklighetens största genier kunde vara så besatt av mekanikens problem. Lagarna för pendelns svängningar, för det fria fallet och för planeternas rörelser må vara intressanta, men i alla fall, kunde inte en så sällsynt utrustad hjärna ha funnit värdigare och mera anspråksfulla problemställningar? [Varför preciserar sig inte Gerholm beträffande något alternativ?].

Men så uppfattade inte Newton saken. För honom var studiet av mekaniken det största och angelägnaste av alla människoandens företag. Varför?

Därför att genom mekaniken ansåg Newton att vi kunde vinna absolut visshet om det absoluta rummets existens. Och detta absoluta rum har förvisso märkliga egenskaper. Det är evigt och oändligt stort, långt bortom all mänsklig fantasis föreställningsförmåga. Det kan varken skapas eller förstöras och är allestädes närvarande. Det är logiskt överordnat sitt innehåll, ty vi kan ju tänka oss ett absolut tomt rum utan någon materia men inte gärna tvärtom. Vi kan inte tänka oss materia utan att ha något rum att placera det i. På detta sätt blir tomrummet, grekernas "icke-vara", en förutsättning för "varats" — materiens — existens. Det absoluta rummet blir det suprima varat.

Filosofen Henry Moore företog 1671 en analys av det absoluta rummets olika attribut och sammanfattar dem på följande sätt. Det absoluta rummet är: ett, enkelt, orörligt, evigt, komplett, oberoende, existerande av sig självt, existerande genom sig självt, opåverkbart, nödvändigt, omätligt, oskapat, obegränsat, ofattbart, allestädes närvarande, okroppsligt, allt genomträngande, och allt omfattande, existerande i varat, existerande i skeendet, ger rent skeende (dvs. utan orsak).

Det verkligt intressanta med denna förteckning är nu att den alldeles exakt överensstämmer med de skolastiska filosofernas definition av begreppet Gud!”.

FYSIKEN OCH MÄNNISKAN s81, Tor Ragnar Gerholm, ALDUS 1966

Newtons berömda ämbarförsök

Ur Principia i översättning av Andrew Motte från 1729

—————————————————————————————————————————————————————————

Newton beskriver absolut rörelse till skillnad från relativ rörelse genom ”krafterna som åstadkommer ett fjärmande från rotationsaxeln”. Det är alltså den roterande rörelsen som Newton menar med ”absolut rörelse”. Vilket vill säga: påvisandet av rörelse relativt fysikens absoluta referens för tillstånd och tillståndets ändring och som inte finns representerad i fysiken som något objekt eftersom fysiken inte innehåller något tillstånd men som modern akademi anser att Newton har uppfunnit som ”det absoluta rummet”: rotationscentrum. Se särskilt från Einsteins relativitetsprincip. Fetstil och färg min markering. Min svenska översättning sist.

*

The effects which distinguish absolute from relative motion are, the forces of receding from the axis of circular motion. For there are no such forces in a circular motion purely relative, but in a true and absolute circular motion, they are greater or less, according to the quantity of the motion. If a vessel, hung by a long cord, is so often turned about that the cord is strongly twisted, then filled with water, and held at rest together with the water; after, by the sudden action of another force, it is whirled about the contrary way, and while the cord is untwisting itself, the vessel continues, for some time in this motion; the surface of the water will at first be plain, as before the vessel began to move: but the vessel, by gradually communicating its motion to the water, will make it begin sensibly to evolve, and recede by little and little from the middle, and ascend to the sides of the vessel, forming itself into a concave figure (as I have experienced), and the swifter the motion becomes, the higher will the water rise, till at last, performing its revolutions in the same times with the vessel, it becomes relatively at rest in it. This ascent of the water shows its endeavour to recede from the axis of its motion; and the true and absolute circular motion of the water, which is here directly contrary to the relative, discovers itself, and may be measured by this endeavour. At first, when the relative motion of the water in the vessel was greatest, it produced no endeavour to recede from the axis; the water showed no tendency to the circumference, nor any ascent towards the sides of the vessel, but remained of a plain surface, and therefore its true circular motion had not yet begun. But afterwards, when the relative motion of the water had decreased, the ascent thereof towards the sides of the vessel proved its endeavour to recede from the axis; and this endeavour showed the real circular motion of the water perpetually increasing, till it had acquired its greatest quantity, when the water rested relatively in the vessel. And therefore this endeavour, does not depend upon any translation of the water in respect of the ambient bodies, nor can true circular motion be defined by such translation. There is only one real circular motion of any one revolving body, corresponding to only one power of endeavouring to recede from its axis of motion, as its proper and adequate effect; but relative motions, in one and the same body, are innumerable, according to the various relations it bears to external bodies, and like other relations, are altogether destitute of any real effect, any otherwise than they may partake of that one only true motion. And therefore in their system who suppose that our heavens, revolving below the sphere of the fixed stars, carry the planets along with them; the several parts of those heavens and the planets, which are indeed relatively at rest in their heavens, do yet really move. For they change their position one to another (which never happens to bodies truly at rest), and being carried together with their heavens, partake of their motions, and as parts of revolving wholes, endeavour to recede from the axis of their motions.

*

Ur Principia av Isaac Newton, i översättning av Andrew Motte från 1729

Se svensk version nedan.

Observera att Newton i sin beskrivning INTE använder någon motsvarighet till vårt språkbruk ”absolut rum” typ ”absolute space”. Se även särskilt från Newton Klargör. Det finns ändå personer som hävdar just det att Newton (särskilt) i ovanstående experiment ”sökte påvisa existensen av det absoluta rummet” (ref. Gerholm), samt (generellt TYP) att ’Newton uppfann det absoluta rummet’ (ref. Einstein). Ingen av de nämnda citerar Newton.

Newtons ”absolute space” beskrivs av Newton i Andrew Mottes översättning

”Absolute space, in its own nature, without regard to anything external, remains always similar and immovable.”,

SCHOLIUM II i DEFINITIONS, Isaac Newton PRINCIPIA 1687, till engelska av Andrew Motte 1729

Det är vad filmduken är för filmens aktörer: alltid densamma och orubblig; Newton, som »en aktör i filmen», kunde sluta sig till »filmdukens existens» genom sitt berömda ämbarförsök (den av Newton benämnda absoluta rörelsen, dvs., rotationen). Och det är vad den (bakomvarande) absoluta vilans begrepp visar: en oföränderlig grundval på vars fundament alla variationer framträder. Alltså kan referensen (den absoluta rörelselösheten) självt inte finnas till i fysiken eftersom fysiken betingas av ständig variation. Därav principerna. Se utförligt från BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS.

Vilket vill säga: Newtons absolute space är något helt annat än det »absolute space» moderna förespråkare menar att Newton menade (och »införde»).

Men DET ligger ju redan i sakens natur: modern akademi uppkom under 1800-talet i kraft av att avfärda varje tanke och idé om att kunskapen är fridsamhetsgrundad, föregiven människan. Modern akademi blev idén att kunskapen, matematiken, logiken, är människoskapad. Beträffande tillståndets fysik, eftersom tillstånd inte finns i fysiken, måste Det alltså avfärdas av modern akademi, eftersom Det inte finns till i fysiken som ett objekt. Modern akademi verkar inte kunna formulera sig alls i den saken på annat sätt än att man anser att Newton uppfann (orden Einstein använder är ”uppställde begrepp”) det absolut vilande referenssystemet som ett objekt i universum.

Newtons ämbarförsök på svenska — se Newtons original ovan

Min fria översättning av originalstycket ovan från Newtons Principia i översättning från latinet av Andrew Motte

Newtons Ämbarexperiment — svensk version

”De effekter som särskiljer absolut från relativ rörelse är krafterna som åstadkommer ett fjärmande från rotationsaxeln. För det finns inga sådana rent relativa krafter i en cirkulär rörelse, utan i en sann och absolut cirkulär rörelse, är de större eller mindre, enligt rörelsens storlek.

Om ett kärl (ämbar), hängt av ett långt rep, är så ofta vriden omkring att repet tvinnas starkt, sedan fyllt med vatten, och hållet vilande tillsammans med vattnet; efteråt, av den plötsliga verkan av en annan kraft, virvlar det omkring motsatta vägen, och medan repet vindlar upp sig, fortsätter ämbaret, under någon tid i denna rörelse; vattenytan kommer först att vara plan, som innan ämbaret började röra sig: men ämbaret, genom gradvis överföring av sin rörelse till vattnet, vill göra det börja märkbart ändras [”will make it begin sensibly to evolve”], och fjärma sig litet i taget från mitten, och klättra uppåt kärlväggarna, formande sig till en konkav figur (enligt vad jag erfarit), och ju snabbare rörelsen blir, dess högre reser sig vattnet, tills slutligen, utförande sina varv på samma tider som kärlet, det kommer till relativ vila i det.

Denna klättring hos vattnet visar dess strävan att fjärma sig från axeln för dess rörelse; och den sanna och absoluta cirkulära rörelsen hos vattnet, som här är direkt motsatt till den relativa, avtäcker sig själv, och kan mätas av denna strävan.

Till att börja med, när den relativa rörelsen hos vattnet i kärlet var störst, producerade det ingen strävan att fjärma sig från axeln; vattnet visade ingen tendens till omkretsen, heller ingen klättring mot kärlets väggar, utan förblev i en plan yta, och därför hade dess sanna cirkulära rörelse ännu inte börjat. Men efteråt, när den relativa rörelsen hos vattnet hade ökat, klättringen därav mot sidorna hos kärlet bevisade dess strävan att fjärmas från axeln; och denna strävan visade den sanna cirkulära rörelsen hos vattnet oförtrutet ökande, tills det hade uppnått sin största kvantitet, när vattnet vilade relativt kärlet. Och därför denna strävan, beror inte på någon överföring [”translation”] av vattnet i respekt till de omgivande kropparna, heller inte kan sann cirkulär rörelse definieras av sådan överföring.

Det finns bara en verklig cirkulär rörelse hos vilkensom en roterande kropp, (och) som motsvarar bara en kraft av strävan att fjärmas från dess rörelseaxel, som dess rättmätiga [”proper”] och adekvata effekt;

men relativa rörelser, i en och samma kropp, är otaliga, enligt de varierande relationer den (kroppen) uppvisar mot yttre kroppar, och såsom andra relationer, i allt är i avsaknad av varje verklig effekt, i något annat avseende än att de kan delta i den [”that one”] enda sanna rörelsen.

Och därför i deras system som antar att våra himlar, roterande under fixstjärnornas sfär, bär planeterna med sig; de flera delarna av de himlarna och planeterna, som sannerligen är relativt i vila i sina himlar, rör sig verkligen likväl. För de ändrar sina positioner den ena mot den andra (vilket aldrig inträffar för kroppar i sann vila), och blir burna tillsammans med sina himlar, tar del av deras rörelser, och såsom delar av roterande helheter, strävar att avlägsna sig från axeln för deras rörelse.”,

ISAAC NEWTON Principia 1687 — Newtons berömda ämbarförsök

Ovanstående ur PRINCIPIA, Isaac Newton 1687, till engelska från latin av Andrew Motte 1729 (min översättning 2007), styckeuppdelningarna är mina.

Webbkällor

INERTIALSYSTEM

Webbkällor

Utöver de ev. (webb)källor som redan omnämnts i ovanstående presentation:

GoogleSökning på typen »inertialsystem(+upphov)», »inertialsystem(+ursprung)» ger (ännu Jan2010) ytterst magra resultat.

Wikipedia Inertialsystem skriver 2010-01-19

”Inertialsystem är koordinatsystem där Newtons första lag, tröghetslagen, gäller. Det betyder att krafter och accelerationer som eventuellt uppträder i beräkningar måste behandlas för sig. Alla inertialsystem är ekvivalenta och mekanikens lagar gäller i samtliga.”

Ingen referens anges till det påstådda. Artikelbeskrivningen är tydligt improviserad från redan välkänd allmänlitteratur, men som dock inte preciseras (på grund av dess utomordentliga omfattning, och därmed det omfattande arbete som krävs av en redaktör för att sammanställa dylika guldgruvor).

Nationalencyklopedin skriver,

”inertia’lsystem, i klassisk mekanik ett referenssystem i vilket Newtons rörelselagar gäller. Därför rör sig ett föremål som inte påverkas av någon kraft längs en rät linje i ett inertialsystem.”,

NATIONALENCYKLOPEDIN

http://www.ne.se/inertialsystem

och inte heller där ges någon annan utsikt över historien än den som, tydligen generellt, framkommit i den här presentationens ljus, se explicit från INERTIALSYSTEM.

Termen inertialsystem används ALLTSÅ frekvent och på otaliga ställen. Men kunskapen OM begreppets upphov verkar — som redan observerats i den här framställningens ljus — vara en diskussion satt på undantag. Det förhåller sig i stort sett lika illa i den engelska delen — men något mera komplicerat eftersom begreppet då måste formuleras typ inertial (frame of) reference; DET HISTORISKA UPPHOVET är, som vi minns från Newtons PRINCIPIA förknippat med avhandlingar på LATIN och som kopplar till ordet/begreppet tröghet [lat. i’ners] (vis insita, vis inertiae), och någon enkel motsvarande ordbank på engelska finns inte. Det mest »förklarande» återfinns (alltså) på typen »frame of reference». Engelska Wikipedia skriver

”A frame of reference in physics, may refer to a coordinate system or set of axes within which to measure the position, orientation, and other properties of objects in it, or it may refer to an observational reference frame tied to the state of motion of an observer. It may also refer to both an observational reference frame and an attached coordinate system, as a unit.”,

@INTERNET Wikipedia Frame of reference 2010-01-19

Min översättning:

En (ram)referens i fysiken kan avse ett koordinatsystem eller uppsättning axlar inom vilka att mäta position, orientering och andra egenskaper hos objekt i det, eller det kan avse en observationell referensram knuten till rörelsetillståndet hos en observatör. Det kan också hänsyfta på både en observationell referensram och ett vidhäftat koordinatsystem, som en enhet.

Som vi ser, avser artikelbeskrivningen (ännu Jan2010) rent fysiska, geometriska objekt — långt ifrån den immateriella begreppsgrund som, tydligen, avhandlades, beskrevs och exemplifierades av Isaac Newton i t.ex. det berömda ämbarförsöket. Vi finner, heller, knappast några andra referenser på webben i generell mening än, just, det ovannämnda. Se särskilt från INERTIALSYSTEM.

Inertialsystemet I Modern Akademi | INERTIALSYSTEMETS UPPFINNING I MODERN AKADEMI

innehåll: SÖK på denna sida Ctrl+F · sök alla ämnesord överallt i SAKREGISTER · förteckning över alla webbsidor

Inertialsystemet i Modern Akademi

ämnesrubriker

innehåll

INERTIALSYSTEMET I MODERN AKADEMI

INERTIA

Inertialsystemets framväxt — historisk överblick

Aberrationen — illustrerad referens till aberrationen

Etern

Den experimentella Utforskningen av ljusets natur

RESULTATET AV M&M:S EXPERIMENT

Einsteins relativitetsteori antas

På rätt spår med ENCARTA

DEN ROTERANDE KROPPEN

Inledande skolexempel

Relaterad beskrivning

Dubbelstjärnornas matematiska jämviktssystem, exempel med Sirius A och B

Gravitationens unika särställning i relaterad fysik

BIHANG till Funtop

INERTIALSYSTEM

Uppkomsten av begreppet Inertialsystem

Inledning

PRINCIPIA

Newtons förord

Det finns inga inertialsystem

Från Originalförfattningen

Newton klargör i egen mening

Newtons explicita klargörande

Den absoluta vilans begrepp

Tillståndet

Tillståndsbegreppets bevisbarhet

Varför kan inte ett inertialsystem finnas i fysiken?

Sammanfattning med vidare

DET MODERNA TILLVÄGAGÅNGSSÄTTET

NEWTONS ABSOLUTA RUM I CITAT

Einsteins påstående om Newtons rum

Med filmduken som referens

Einsteins heliga relativitetsprincip

Den moderna akademins valspråk

Hur bevisas icke-vila i fysiken?

BEVISET FÖR INERTIALSYSTEMETS ICKE-EXISTENS

energiargumentet

det allmänna klassiska argumentet

Einsteins relativitetsprincip

1800-talets allmänna föredömen

Inertie — SAMMANFATTNING

Filmduken och aktörerna

Referensen är jämvikt och balans

Utvecklat illustrationsexempel

Den accelererande bilen

Newtons tre rörelselagar

Naturvetenskapligt kaos uppkommer under 1800-talet

Naturvetenskapligt kaos grundläggs under 1800-talet

Kausalitetsprincipens övergivande

Aspekter på geometrin

Aspekter på förståndet

Införandet av den moderna akademins allmänna auktoritära överhöghet

NATIONERNAS KUNSKAPSFÖRAKT — angående sanningsbegreppet

Citat

Citat 1-115

Newtons berömda ämbarförsök

Svensk version

Webbkällor

Vad webben säger om begreppet INERTIALSYSTEM

referenser

[BA]. BONNIERS ASTRONOMI 1978

[BKL]. BONNIERS KONVERSATIONS LEXIKON, 12 band A(1922)-Ö(1928) med SUPPLEMENT A-Ö(1929)

SIGMA 1-6, MATEMATIKENS KULTURHISTORIA av James R. Newman, Forum 1965, efter originalet The world of mathematics 1956

t för 10^–, T för 10⁺, förenklade exponentbeteckningar

TNED

(Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=m_nc₀r_n, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också

RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.

Senast uppdaterade version: 2012-04-27

*END.

Stavningskontrollerat 2010-01-24.

rester

*

åter till portalsidan · portalsidan är www.UniversumsHistoria.se

PNG-justerad 2011-09-14

åter till portalsidan · portalsidan är www.UniversumsHistoria.se