UNIVERSUMS HISTORIA ENLIGT RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK | 2009II7 | a BellDHARMA production | Senast uppdaterade version: 2011-10-10 · Universums Historia

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER · förteckning över alla webbsidor ·

gravitationens absolutverkan · ljusets gravitella beroende · oändlig massa · det ekologiska universumet · värmebildningens fysik · universums form · Einsteins samband · universums kritiska täthet ·

Författning: Universum Historia ENLIGT RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK av BellDHARMA, introducerat på INTERNET från 21 September 2008

författning

TNED är certifierad grund till UNIVERSUMS HISTORIA genom atomkärnans härledning från Planckringen h=mcr med bekräftelse i atomvikterna. Se inledande kort beskrivning nedan.

Författarens Arkiv. Vänster: Fri komposition Februari 2009; Höger; Bearbetad Detalj (2009) ur AKVARELL 1993V31.

Allt kan (tydligen) förklaras, härledas och beskrivas in i minsta detalj — med utgångspunkten att massa liksom energi är oförstörbar och därmed föregiven, oskapad, evig — och därmed också av princip obegränsad — men endast då. Vi studerar hur.

Universums Historia

— PRIMÄRA GENOMGÅNGEN

Universums Historia — 2008IV9 | © BellDharma Copyright @INTERNET hem.passagen.se/belldharma

Primära genomgången · Se även i MATEMATIKEN FRÅN BÖRJAN för den som inte är helt införstådd i matematikens språk · Fysikgrunden i Universums Historia ges från Elektriska Laddningen. Se även i FYSIKENS GRUNDBEGREPP ·

Exemplen i Praktiska Observationer (Elektronens massökning, Solrandsavböjningarna, Planeternas perihelierotation, My-mesonerna, m.fl.) visar, tydligen,

Hur PLANCKEKVIVALENTERNA är giltiga över RELATIVITETSTEORIN

— vilken exempelsamling i relaterad fysik också bildar grunden, och endast så, för Universums Historia — enligt följande allmänna härledande schema:

Med giltigheten av Planckekvivalenterna (totalt tre enkla grundekvationer),

(1) P = Ö 1–(u/c)² = | f₀/f | m₀/m | l/l₀ | ................... Planckekvivalenterna

elektriska laddningens Planckekvivalent för | frekvens | massa | våglängd | ändras med hastigheten u i den elektriska laddningens acceleration

över relativitetsteorin (totalt tre enkla grundekvationer),

(2) R = Ö 1–(v/c)² = | t/t₀ | m₀/m | d/d₀ | ................... Relativitetsteorin

| tid | massa | längd | ändras med hastigheten v

och med grund i härledningen till den elektriska laddningen,

(3) Q = Ö (m/R)(A/dT) ......................................................................................... elektriska laddningen

härledningen ingår inte i modern akademi

samt ljusets gravitella beroende, vidare nedan i jämförelse med Einstein, och därmed gravitationens absolutverkan som fundamentet för ljusets (elektrofysikens) grundläggande fysik, upphör alla kopplingar mellan fysiken och relativitetsteorin (2).

Se särskilt genomgången av samtliga redovisade fall i Praktiska Observationer.

Speciellt elimineras föreställningen om den s.k. tidsdilationen (Se särskilt Beviset för multipla c); den ger alldeles för höga hastighetsvärden

[v_R = c(2[1–L²]^–1–1)^–1, L = l₀/l,] i de observerade rödförskjutningarna från galaxernas expansion som istället via Planckekvivalenterna

[v = c(1–L), L = l₀/l] garanterar att dopplerförskjutningarnas hastighetsvärden blir märkbart lägre och därmed en garanterad avsaktning i universums expansion.

Se från Beviset för multipla c (Den kosmiska strålningen), GPS-exemplet (signalvägarna mellan Jorden och satelliterna i den Globala Positioneringens System), samt Universums expansion.

Se även i Universums kritiska täthet.

Därmed bevisas dels att all existerande massa besitter en samlad unik tyngdpunkt lika med toppvärdet för ljushastigheten (c₀) och dels att massan i kosmos av princip är obegränsad såsom grundad på en central, kosmisk cell, och endast så, som periodiskt expanderar och kontraherar, vidare nedan, detonationen säkerställd av elektriska kraftlagen

(6) F = Rc(Q/r)² .................................................. elektriska kraftlagen

tillsammans med massans principiella struktur

(7) m= [n®¥] · m · [n®¥]^–1 ............................ massan principiella struktur

som grundlägger atomkärnans härledning via Planckringen (h=mc₀r), den finns inte omnämnd i modern akademi, och därmed garanterar atomkärnans inkompressibilitet: atomkärnan står redan på noll: atomkärnan kan inte komprimeras;

K-cellen STJÄRNFYSIKEN Galaxbildningen

kontraktion detonation expansion himlakroppsbildningen grundämnesbildningen K-cellens värmefysik strukturkriteriet materieöarnas form

K-cellen detonerar på max täthet (neutronkallplasma, vidare nedan) 1,82 T17 KG/M³. Se utförligt från Allmänna kosmiska tillståndsekvationen och K-cellens värmefysik.

Referenser till Universums Historia

Universums Historia — 2008IV9 | © BellDharma Copyright @INTERNET hem.passagen.se/belldharma

UniversumsHistoria; Första vinjettsidan från introduktionen Sept 2008. Detalj ur AKVARELL 1993V31. Författarens Arkiv.

Författarens referenser till Universums Historia

Ett oväntat genombrott inträffade med härledningen till ljusets gravitella beroende (DGD 1990 VI 7) från det enkla vektorkonceptet,

med resultat i kurvan markerad statiska nedan i Figur 1. Till jämförelse med Einsteins motsvarande begrepp, som alltså (något förvånande) inte innefattar någon sådan vektorform, garanteras bevarandet av ljushastighetens toppvärde (c₀) oberoende av gravitationens inverkan. Med härledningen till den elektriska laddningen (Q) — någon härledning av Q finns här veterligt inte alls omnämnd i den moderna akademin — visade sig tillämpningen av DGD på potentialbegreppet i potentialbarriärens sex grafer. Den centrala av dessa (potentialen) är analog med kurvan markerad relaterad fysik i Figur 1. Inte heller denna detalj finns omnämnd i modern akademi.

Figur 1

Ljusets gravitella beroende — typkurvor:

Figurkroppen ovan beskrivs utförligt i UNIVERSUM NU.

All existens — tydligen speciellt den kosmiska — kan tydligen sammanfattas på motsvarande den organiska cellen: omgivningen, som håller cellen levande genom tillförd energi, cellen, som verkställer energiomsättningen, cellkärnan, som verkställer cellformens reproducerbarhet eller ”kod” i formen av element som i sin tur bygger på oupphörlig delning: massans principiella strukturekvivalent (PASTOM) m = (n®¥)·m(n®¥)^–1, som grundlägger härledningen till atomkärnan i relaterad fysik, men som är helt okänd i modern akademi, se från Planckringen.

Sett från atomkärnan kan livsgrunden beskrivas på motsvarande sätt: Atomkärnan innehåller genom sin fraktala masstruktur som bygger på oupphörlig delning KODEN för alla möjliga kombinationer som berör alla möjliga sätt som inbegriper resonanser, alltså svängningsformer, och som styr atomens yttre elektronhölje. Strukturerna eftersträvar spontan organisk bildning (jämför Millers experiment) tillsammans med den fasta materiens kristallina strukturer; Uppkomsten av organsikt liv är ofrånkomlig, obönhörlig, spontan, förutsatt optimala betingelser som berör värmegrund, gravitation, tryck och optimal grundämnessammansättning. Se Jordens Första Ekvation.

Einstein ............................... c/c₀ = (1 – w²/c²), innanför (sfären), w²=Gm₂/r

Schwarzschild .................... c/c₀ = (1 – 2w²/c₀²), utanför sfären, w²=Gm₂/r

TNED statiska ..................... c/c₀ = (1 – w²/cc₀); | _UTw²=Gm₂/r | _INw²= r²(4pGr/3) | r = m₂/V

Notera att w/c₀-skalan i fallet utanför centralmassan går mot noll — w=Ö Gm₂/r — ej utritat i ovanstående illustration — utanförkurvorna är illustrativt anpassade

atomkärnan

Den närmast vidare utvecklingen ledde så fram till atomkärnans härledning (N3m20) tillsammans med kärnradierna baserat på toroidmodellens fraktala ringsystem, och som senare kunde identifieras med Planckringen h=mc₀r eller neutronen. För experimentella bekräftelser, se särskilt Experimenten med spinnpolariserade protoner, samt Atomkärnornas laddningstäthet i jämförelse med Hofstadters experiment.

Hofstadters banbrytande spridningsexperiment i början på 1950-talet ger f.ö. en excellent bekräftelse på proportionaliteten i det härledda N3m20-aggregatet från masstalet 1 och vidare uppåt från masstalet 2 och som knappast kan missförstås i den övergripande fysikens tolkning. De teoretiskt framräknade atomvikterna (se nedan) i jämförelse med de experimentellt uppmätta endast understryker den detaljen ytterligare — speciellt detaljen med den avgörande deuteronkärnans ekvivalenta tyngdcirkelradie (masstalet 2 nedan).

Atomkärnan — kan inte härledas i modern akademi:

atomvikterna

Med den vidare genomgången av atomkärnans struktur som grundad på proportionaliteten mellan massa och laddning (1818e+18e+ke), visade sig begreppet atomär massdefekt ha bestämd koppling till 18e-stocken, till skillnad från den moderna akademins nukleära massdefektsbegrepp som har helt andra preferenser, se från atomvikterna. Med en noggrann genomgång av de kända experimentellt uppmätta atomvikterna visade sig så Neutronkvadraten, inte heller den omnämnd i modern akademi.

Figur 2

Neutronkvadraten — finns inte i modern akademi:

Vänster: Neutronkvadratens atomära massdefektsskala med några markerade typvärden. Mitten: Neutronkvadratens allmänna mönsterkropp som utpekar den allmänna nuklidkartan. Höger överst: Neutronkvadratens typiska tvärställda elliptiska funktionskurvor som utpekar de enskilda nukliderna; Färgringarna motsvarar de experimentellt uppmätta värdena som i denna skala inte kan skiljas från neutronkvadratens värden. Höger underst: samma basdata men med den moderna akademins teoretiska värden (Weizäckerekvationen) till inlagd jämförelse, svarta prickar.

Med sina elliptiska ekvationer visar neutronkvadraten teoretiska värden för atomvikter som trots den helt fasta, rent geometriska basen ansluter tämligen nära till de experimentella värdena, och som i jämförelse med den moderna akademins teoretiska värden tydligen bara kan beskrivas på ett sätt: utklassning.

Den vidare utvecklingshistorien gav sig själv. Med kärnfysiken given, härleds naturligtvis allt övrigt, självklart. Endast resultaten bevisar sammanhanget.

SPECIELLT DEN OUPPHÖRLIGA DELNINGENS PRINCIP SOM enligt relaterad fysik GRUNDLÄGGER MASSANS STRUKTUR LEDER TILL GRUNDFÖRKLARINGAR AV FENOMEN SOM INTE KAN NÅS GENOM DEN MODERNA AKADEMINS LÄROSYSTEM:

Eviga, oskapade, förutsättningar som måste accepteras (upphov och ursprung saknas för dessa):

· obegränsad massa [m®¥], för att garantera gravitationsenergins ekvivalent;

· neutronen (Planckringen h=mc₀r [massa, laddning, spinn]) som massans element, garanterar materiebildningens grundval, se från neutronens sönderfall;

· oupphörlig delning (m= [n®¥] · m · [n®¥]^–1) grundad på en oändlig toroid fraktal struktur med ringar (MASSA, LADDNING, SPINN) i ringar i all oändlighet som neutronens massfysik, för att garantera ekvivalenten mot Plancks konstant (h) i atomkärnans härledning: atomkärnan summerar nollkraft och nollmoment genom motsatta laddningar och spinn (J_0K+3J_1K=0), vilket förklarar:
Plancks konstant som en strukturkonstant och som därmed grundlägger förklaringen till Planckstrålningens uppbyggnad från noll, den delen kan inte härledas (heller) ur den modern akademins lärosystem; elektronmassans komponenter genom spektrum och kvanttalen med elektronens bubbelkammarspår och elektron-positronemissioner; tydligt avgörande aspekter på ljusets polarisation som tydligen inte ens uppmärksammats i modern akademi men som kan påvisas genom enkla köksexperiment och som kan beskriva materialens optiska egenskaper detaljerat tillsammans med ljusets brytning och reflexion

PRINCIPEN MED OUPPHÖRLIG DELNING är (naturligtvis) också grundläggande, avgörande, för matematiken (Se även i Matematiken från Början):

Ref. MPcKOSMOS_3 s3

Den oupphörliga delningens princip inte bara i fysiken utan också i matematiken visar sig direkt med upptecknandet av enhetssystemet (det matematiska xy-systemet), illustrationerna ovan via passare och linjal. Ur enhetssystemet framgår räknelagarna, liksom talsystemen med positionssystemet, inklusive teckenlagar och parenteslagar.

Speciellt beträffande teckningen, delningsprincipen (enhetens indelning) som ger rutnätet: vad ser vi?

— Vi ser en synkon. Vi kallar det också en centralprojektion. Planytan gömmer bilden av en synkon. Basytan återfinns överallt (¥) i synkonen som zoomningar av en given figuryta (och som vi sedan kan uttrycka på olika sätt i olika led, typ ovan): Synkonen bildar i referens till basytan en mängdoberoende enhet. Frågan ”Hur många basytor inrymmer synkonen” är meningslös, men den associerar till ”hur många som helst”.

Se även mera utförligt från nollformsalgebran där den mängdoberoende beskrivs mera ingående tillsammans med grundbegreppen differential (punkt) och differens (intervall). Framställningen innefattar utförliga korsreferenser med den moderna akademins begrepp — här är det avgörande viktigt att varje aspekt kan relateras, noga.

Principen med ”obegränsat” och ”(oupphörlig) delning” framstår med dessa exempel helt naturliga beståndsdelar — urgamla hörnpelare — i människans tänkande och associerande vardag (ehuru djupt förträngda av den här tidsepokens speciella värderingar och synsätt — så mycket att de numera knappt igenkänns).

Dessa inbördes samstämmiga resultat kan bara, veterligt, tolkas som en bekräftelse på massans fundamentala struktur (TNED) med grund i principen för oupphörlig delning. Därmed framstår den rent fysiska bevisningen för certifieringen till Universums Historia välgrundad och väl relaterbar. Helheten tecknar, tydligen, total harmoni.

Översiktlig beskrivning med länkad sammanfattning av Universums Historia

UNIVERSUMS HISTORIA i RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK

·

Som en ensam stjärna på natthimlen finns universum i kosmos. Med massan 4,14 T53 KG (T för 10^+), 1/355 är synlig materia, expanderar och kontraherar universums cell (K-cellen) upprepat i en omgivande kosmisk kropp med obegränsad massa: energins oskapade, oförstörbara upphov. Massan utanför K-cellen garanteras elektromagnetiskt inaktiv genom ljusets g-beroende som bara tillåter em-aktivt område (c>0) för K-cellen.

Den obegränsade, oskapade, massans element i den övergripande c₀-kroppen återfaller på Planckringen h=mc₀r=neutronen, byggstenen för alla atomer.

Expansionen och kontraktionen upprepas med en period på runt 336 miljarder år. Massförlusten genom varje bildat universum (672 miljarder år) genom stjärnornas utvecklade energi kompenseras genom att den kosmiska masskroppen kan förstås kontrahera mot centrum (inflöde) med en exakt motsvarande masspåfyllning vilken balans beskrivs, förklaras och härleds på gravitationsenergin. Se utförligt från Allmänna kosmiska tillståndsekvationen.

kontraktion detonation expansion

Genom att atomkärnan inte kan komprimeras*, detonerar K-cellen (universum) i varje ny omgång på maximal täthet (1,82 T17 KG/M³, neutronkallplasma). Himlakroppsbildningen sker sedan från det maximalt täta materietillståndet med en motsvarande välordnad matematisk form för grundämnesbildningen enligt kärnreaktionslagen.

*garanterat av elektriska kraftlagen och primära massförstöraren (E=mc²) som kräver att massa måste kunna upplösas in till sista prick och därför inte får innehålla stela beståndsdelar, se massans principiella struktur

Materieöarnas bildning, se särskilt Solsystemets bildning, beskrivs av resonansvillkor då de olika delkropparna avdelas från ”Big Bang”-händelsen, med en likaledes välordnad form för stjärnor och planeter som bestäms av kärnfysikaliska parametrar med balanserande g-tryck och e-tryck; fusionsgränsmassan, som bildar preferensen, kan bestämmas (extremt) exakt och är lika med (faktiskt) nuvarande Jordmassan plus 12% (m_0JSUB). Där satt den.

Se utförligt från Jordens 5 Ekvationer.

Beskrivningen i Universums Historia

— med genomgångar, förklaringar och härledningar, samt korsreferenser till den moderna akademins och vetenskapens uppfattningar till jämförelse

— grundas på massfysik (atomkärnans härledning från Planckringen h=mcr).

Den delen finns, tydligen, inte representerad i modern akademi. Det betyder att den moderna akademins allmänna fysikbeskrivning kan förstås ingå som primitiv resurs i relaterade fysik (TNED). Exemplen redovisar resultaten. Se särskilt från Atomvikterna.

Kort bakgrund

Med giltigheten av Planckekvivalenterna

— från härledningen till elektriska laddningen och dess acceleration inom slutna elektriska system, och därmed innefattat härledningarna till divergensen (ljusets fysik) från konvergensen (gravitationens absolutverkande fysik) med ljusets gravitella beroende inberäknat

— utplånas relativitetsteorin. Första övergripande resultat: beviset för multipla c med redan genomförda experiment från den kosmiska strålningen: exakt samma matematiska formalia men helt skilda teoretiska beskrivningar. Giltigheten av den elektriska laddningen (Q) genom den ändliga ljushastigheten (c) med garanti av (G) gravitationens absolutverkan sammanfattas i GcQ-teoremet. Därmed framstår den relaterade fysikens beskrivning för galaxernas rödförskjutningar som det enda relaterbara alternativet, tidigare uppenbarligen felaktigt proklamerat i kraft av relativitetsteorin: Planckekvivalenterna innefattar relativitetsteorins matematik i explicit förklaring som ett primitivt resultat.

I samma mening som energi av princip framstår som något föregivet utan att varken kunna skapas eller förintas, framträder K-cellen på den ändlösa, oskapade, massans begrepp. Tidigare, med relativitetsteorins meningar främst beträffande gravitationens verkan genom ljushastigheten, kunde ingen allmän kosmisk kropp med en enda gemensam tyngdpunkt för all existerande massa ens diskuteras. Med giltigheten av Planckekvivalenterna har den begränsningen upphört. Därmed framträder också universum som den övergripande kosmiska kroppens absoluta tyngdpunkt. Och därmed framstår det ”klassiska” grundläggande kosmologiska argumentet tydligt: Utgår man från ett universum med ändlig massa, är det uppenbart att stjärnenergin förr eller senare förbrukar massan i värme och ljus, med följd i ett totalt utslocknande. Med det förflutnas ändlösa eoner i minnet, i ljuset av det faktum att vi finns till här och nu, övergår alltså det klassiska kosmologiska argumentet till ett uppenbart, ytterst kraftfullt bevis för den kosmiska massans obegränsade natur. Hur K-cellen återbildas periodiskt beskrivs utförligt från K-cellens detonation, K-cellens värmefysik, och Hur K-cellen återvinns Detonationsfysiken följer f.ö. samma matematiska fysik som i härledningen till pulsarerna, vilken matematikgrund också i princip är densamma för de reguljära stjärnorna, enligt relaterad fysik till resultatjämförelse. Se från Solfysiken.

Den kosmiska masskroppens obegränsade utsträckning — modern akademi kontra relaterad fysik (TNED)

LJUSHASTIGHETENS TOPPVÄRDE OCH UNIVERSUMS FORM

Flera oberoende observationer bekräftar uppfattningen om universum som en central cell med c=c₀ i mitten som omges av sfäriskt symmetriskt expanderande material. Se särskild beskrivning i UNIVERSUMS FORM om ej redan bekant.

Med utgångspunkt från gravitationens absolutverkan i LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE genom all existerande massa med en bestämd genomsnittlig täthet, är ljushastigheten (c) som störst i massans enda unika tyngdpunkt, c0. I denna punkt är också gravitationen exakt noll eftersom den inneslutna massan är noll. Med växande avstånd (r) från c0 tillväxer gravitationspotentialen (w²) med följd i avtagande lokalt c, figuren nedan. Är massan obegränsad, kommer vi förr eller senare till den punkt där c=0. Denna punkt kunde emellertid inte uppnås enligt Einstein, den streckade kurvan, eftersom det enligt honom betydde ”tidens upphörande”. Einsteins kurva är här delvis uppskattad/karikerad över den markerade +-punkten då hans samband inte är entydigt.

Se även i Einsteins Samband.

I Räkneexempel ges ett konkret beräkningsexempel.

Notera att w/c0-skalan i fallet utanför centralmassan går mot noll, ej utritat i ovanstående illustration

EINSTEIN: c/c₀=[1–w²/c²] (Einstein tillät inte c=0, tidens upphörande enligt honom), streckad kurva

TNED: c/c₀=[1–w²/cc₀] .................... ljusets gravitella beroende, grundform, relaterad fysik

c/c₀ = (1/2)[1±Ö |1–(2w/c₀)²|] ....................... Fasta tillståndets grundform, gäller för fast, statisk g-kropp, w²=Gm₂/r

Genom Planckekvivalenterna, speciellt med klarläggandet av v+ic-felet, och därmed ljusets g-beroende enligt relaterad fysik via kraftvektorledet F(c) = F(c0) – F(G)

som garanterar bevarandet av naturkonstanten c0 oberoende av gravitationens inverkan, se även illustrationen nedan, fortsätter kurvan i formen av en hyperbel från c=0 och obegränsat uppåt med växande massa, analogt växande avstånd från tyngdpunkten c0. Vi kan, visst, inte tillmäta innebörden av ”negativa c” någon praktisk mening, den delen är emellertid nödvändig för att säkerställa den negativa kraftkomponenten F(c) i kraftvektorledet i fortsatt garanti för bevarandet av c0, förutsatt g-kraftens kvantitet växer obegränsat om massan gör det. Denna detalj är också helt avgörande i atomkärnans gravitella härledning; Den säkerställer att atomkärnan inte kan ”dödas” av gravitationen, hur stor den än blir, i samtidigt bevarande av konstanten c0.

Cirkeln (höger) och hyperbeln (vänster) beskriver den sammansatta lösningskurvan till ljusets gravitella beroende enligt relaterad fysik och matematik.

Naturkonstanten c₀ garanteras konstant av cirkeln och hyperbeln oberoende av storleken på gravitationspotentialens rot w.

I vilket fall, eftersom c0 analogt nollgravitation alltid gäller i centrum, gäller där också ett garanterat elektromagnetiskt aktivt område.

Det centrala c0-området antar dock en minimal utsträckning dels med hänsyn till atomkärnans inkompressibilitet och dels med hänsyn till att den mest elementära beståndsdelen i den obegränsade masskroppen kan återföras på neutronen, analogt Planckringen h=mcr med garanterad noll massdefekt; Vi måste utgå ifrån att den kosmiska masskroppen består av eviga, oskapade, neutroner i negativ divergens (c<0), helt utan omgivande elektromagnetisk aktivitet, totalt läge Off; utan ursprung, utan upphov, därför att energin är det.

Förutsatt att en gravitell kontraktion sker mot c0, stoppas kontraktionen av maximal masstäthet 1,87 T17 KG/M³ och tvingas detonera (se utförligt från K-cellens detonation) på den infallande kontraktionsenergins belopp, vilket betyder en omvändning: från detonationstillfället följer obönhörlig expansion.

Expansionen medför samtidigt att den maximalt komprimerade masstätheten kring den centrala cellkärnan c0 avtar medelmässigt från c0; Därmed utvidgas nollzonen (c=0-cirkeln) från den lilla centrala regionen successivt utåt, garanterat av expansionen som sådan, och ”tänder” därmed successivt neutronkallplasmat (c<0) som då kommer in i positiv divergens (c>0). Därmed påförs de samlade masskropparna (som genom expansionen nu hunnit forma avdelade sfärer) en motsvarande detonation från det maximalt täta masstillståndet genom den plötsliga em-aktiveringen. Se även utförligt från Neutronens sönderfall.

Denna ”divergenständning” är samma som inledningen till himlakroppsbildningen med integrerad grundämnesbildning, bildningen av planeter och stjärnor, silikat- och järnblock samt alla övriga grader och typer ner till det finaste kosmiska stoft, alltid från en materiebas av neutroner. Exotermiska kärnreaktionslagen utpekar hur fusionerna går till, samt hur den bildade materien i kommande kontraktion åter fragmenterar till neutronelement i förberedelse för nästa puls tillsammans med påfyllning från den övergripande masskroppen. Se utförligt från Hur K-cellen återvinns.

Idealt är expansionsenergin lika stor som kontraktionsenergin. Men under expansionsfasen sker vissa marginella förskjutningar (och en viss förlusteffekt) som gör att expansionen inte riktigt motsvarar kontraktionen: expansionen avtar därför, vänder tillbaka och kontraktionen upprepas, tillsammans med en motsvarande materiell påfyllning från den omgivande kosmiska materiekroppen. Därmed påbörjas en ny puls, ett nytt universum har bildats.

Universums kritiska täthet — till observationell prövning

Relativitetsteorins matematiska fysik för dopplereffekten som ledde till den s.k. Hubbles lag med upptäckten (från år 1929) att universum expanderar — med kvantiteter som bestämdes av Einsteins matematik — utplånas helt av Planckekvivalenternas giltighet över Einsteins speciella samband. Se utförligt från Universums Expansion.

Figurerna nedan jämför modern akademi med relaterad fysik, samt längre ner med jämförande data.

MODERN AKADEMI

det icke-ekologiska universumet:

ett och samma c=c₀ i hela universum: universum kan omöjligen återvinnas

Jämför även:

”den extragalaktiska astronomin plågas förvisso svårt av problem som har att göra med tolkningen av rödförskjutningarna och arbetet med att mäta utbredda objekt”, BONNIERS ASTRONOMI 1978 Det internationella standardverket om universum s361sp1ö. Se utförligt från Universums Expansion.

RELATERAD FYSIK

det ekologiska universumet:

c avtar med avståndet till tyngdpunkten c=c₀: universum kan återvinnas

Zongränsen c=0 sveper med konstant hastighet (divergens) c över K-cellen under hela dess expansionshistoria och ”tänder” på så sätt de tidigare successivt motsvarande elektromagnetiskt ”nersläckta” områdena från föregående kontraktionsfas. Kärnreaktionslagen garanterar att atomkärnor i material som kommer in i negativ divergens fragmenterar till neutroner (utförligt i Neutronkallplasmat); naturlig eko-kosmologisk nedbrytning, en sådan förekommer också f.ö. under K-cellens expansion i ytterområdena på speciellt massiva stjärnor, se från Stjärnfysiken. Därmed kan processen börja om från början igen. Se även i Atomkärnans gravitella härledning och Atomkärnans elektrogravitella egenskaper.

Den här benämnda »eko-kosmologiska nedbrytningen» är enkel att relatera (se utförligt från Neutronbasens återvinning vid K-cellens kontraktion):

Enligt kärnreaktionslagen K1+K2–(m®g)=K kommer varje sammansatt atomkärna K från och med den punkt där den omgivande dominanta gravitationen har reducerat ljushastigheten till c=0 in i situationen K+(m®g₌₀)=K1+K2. Finner kärnan exakt den g-massa [m-delen i den normalt elektromagnetiskt aktiva massdestruktionen (m®g)] som motsvarade utgivningen då kärnan bildades, sönderfaller tydligen K i K1+K2. Därmed reduceras, tydligen, all materia på atomkärnor med noll massdefekt, neutronen: neutronkallplasma. Ekvivalenter är ekvivalenter. Det är många portar modern akademi satt upp till hinder för den enkla slutledningen. Se även från Grundämnesbildningen.

Dopplersambandet enligt Planckekvivalenternas fysik (Se från Dopplereffekten) leder till, för de observerade rödförskjutningarna hos universums avlägsna galaxer, att hastighetskomponenten märkbart reduceras och tolkningen därmed entydigt ställs i favör för att universum redan befinner sig i ett inbromsande skede: expansionen avstannar, entydigt.

Expansionen enligt Einsteins samband befinner sig så precis på gränsen till ett avstannande eller ett fortsättande att man ännu i vår tid (KOSMOS Stephen Hawking 1988, UNIVERSUMS FÖDELSE John D. Barrow 1994) inte kunnat avgöra vad som gäller. Planckekvivalenternas giltighet över Einsteins samband betyder i motsvarande grad en klar övervikt åt avstannande. Därmed bekräftas enbart föraningen från det ovannämnda enklare klassiska argumentet; Argumenten harmonierar, och så fortsätter det i Universums Historia.

Universums kritiska täthet

Frågan om den gäckande gränsen för universums expansion eller avstannande har på senare tid rönt nya uppskattningar genom mera avancerad apparatur; Rymdteleskopet Hubble (från 1990) var bl.a. avsett att försöka få fram en mindre osäkerhet än tidigare i Hubbles konstant för galaxernas rödförskjutning, och på den vägen har nya data framkommit. Citatet nedan ger en viss bild av resultaten i samband med dessa nya uppgifter;

”Resultaten förefaller visa att universum inte drar sig samman allt snabbare under gravitationens inverkan, vilket varit en av huvudhypoteserna. Snarare menar dessa forskare att resultaten bör tolkas så att expansionen i själva verket accelererar. Senare och ännu noggrannare mätdata från såväl mark- som rymdbaserade teleskop bekräftar detta. Resultaten är överraskade och man har idag ännu inte skaffat sig någon klar bild av hur denna förmodade acceleration uppstår. Därför finns även enstaka forskare som arbetar med modeller som passar mätdata utan att behöva spekulera om accelererande expansion.”

@INTERNET sv. Wikipedia Rymdteleskopet Hubble 2009-01-23

Svenska Wikipedia

Universums framtid 2009-01-23, hänvisar också till dessa resultat, samt

anger värdet

5 t27 KG/M³ ...................... universums kritiska täthet enligt modern akademi och vetenskap

som »universums kritiska täthet»

— alltså ”den kritiska gränsen” för fortsatt expansion eller avstanning — men tillägger samtidigt att

”Vi vet alltså inte vad den genomsnittliga tätheten i universum är, och alltså vad ρ har för värde.”

@INTERNET sv. Wikipedia Universums framtid 2009-01-23

Artikeln talar inte om varifrån det angivna värdet kommer. En Googlesökning på »critical density» ger dock (bl.a.) källan (se även i separat citatartikel)

[http://hypertextbook.com/facts/2000/ChristinaCheng.shtml] 2009-01-23,

The Physical Factbook — Density of the Universe;

Källan använder värdet ovan med referenser till bl.a. källorna

Guth, Alan H. The Inflationary Universe. New York: Addison Wesley, 1997: 22;

Davidson, Keay & Smoot, George. Wrinkles in Time. New York: Avon, 1993: 158-163.

Om tätheten är precis det angivna värdet eller lägre (lägre täthet) fortsätter universums expansion i evighet, är värdet större (högre täthet) avstannar expansionen och vänds till en kontraktion.

Beräkningarna från K-cellens värmefysik ger

— (expansiva tillståndets fysik, se Expansionsmatematiken) till jämförelse »nuvarande» (T = 20,82 T9 år) universums medeltäthet

1,658 t26 KG/M³ ................. universums nuvarande medeltäthet enligt K-cellens värmefysik, expansiva tillståndets fysik

r = 3(2pGT²)^–1 ...................... universums täthet med växande tid T enligt K-cellens värmefysik, KG/M³

G anger gravitationskonstanten 6,67 t11 JM/(KG)² och p = 3,1415926. Nutidsvärdet på T = 20,82 miljarder år är i K-cellens värmefysik en direkt följd av utgångsparametrar med den observerade Planckstrålningen på ca 2,7 °K tillsammans med den observerade medeltätheten för den synliga materien (en väteatom per tio kubikmeter rymd) samt ett vägt dopplermedelvärde för de mest avlägset synliga galaxerna (K=1,5), i allt taget genom en elementär transientfunktion som beskriver effekt och energi över hela K-cellens historia. Det finns ingenting annat att välja på.

För täthetsvärdet 1,658 t26 KG/M³ måste vi emellertid komma ihåg att

1. det värdet (och alla andra värden) är omöjligt att kontrollera exakt eftersom allt mer avlägsna regioner i universum kräver allt längre informationstid via ljuset med dess ändliga utbredningshastighet (vilket i princip gör det omöjligt att alls [direkt] mäta tätheten)

2. K-cellens teori väsentligen skiljer sig från den moderna akademins — Einsteins ekvationer är som sagt inte tillämpliga här

3. en direkt jämförelse kan inte göras eftersom K-cellens teori också innefattar, alltså förklarar, den moderna akademins teori som primitiv

Nuvärdet 1,658 t26 KG/M³ enligt relaterad fysik ligger i vilket fall, som vi ser, klart över (tre gånger) det angivna gränsvärdet på ca 5 t27 KG/M³.

Täthetsinformationen med ljushastigheten från de mest avlägset synliga delarna av universum (dopplerkonstanten K=1,5 som används i K-cellens värmefysik) behöver emellertid runt 4,5 miljarder år för att nå hit till våra regioner. Det betyder att nutidsvärdet på 20,82 miljarder år är orealistiskt ur observationell synpunkt (det blir aktuellt för oss först om ca 4,5 miljarder år). Vi ska snarare använda ”det gamla tidsvärdet” på drygt 16 miljarder år (20,82-4,5=16,3) som mätare på vad som ur rent observationell synpunkt är möjligt att fastställa. Det betyder i sin tur att det mera realistiska täthetsvärdet kommer att ligga något högre,

r = 3(2pGT²)^–1 = 3(2p[6,67 t11][3,156 T16 · 16,3]²)^–1;

Det praktiska nuvärdet till jämförelse ger

2,7 t26 KG/M³ .................... universums nuvarande observerbara medeltäthet enligt K-cellens värmefysik

Värdet 2,7 t26 är alltså 5,4 ggr större än det kritiska värdet 5 t27 som anges i gängse verk. Det ger i motsvarande mening en avgjort tydlig indikering att expansionen avstannar och vänder tillbaka.

MILLERS EXPERIMENT

I början på 1950-talet [Källa, Jorden av Peter Lancaster Brown, Forum 1979 s225] genomfördes ett uppseendeväckande experiment i USA av S.L. Miller och nobelpristagaren H.C. Urey. I ett slutet system med kokare, kylslingor och en elektrisk urladdningskammare satte man in en blandning av de ämnen som antogs ha varit de vanligt förekommande i Jordens tidiga atmosfär; ammoniak, metan, vattenånga och väte. Blandningen fick stå så och cirkulera en vecka. När man tog ut lösningen och analyserade den fann man — aminosyror. Flera stycken. Aminosyror är, som vi vet, grunden för proteinerna, som i sin tur sammansätter DNA-strukturen hos de levande organismerna.

Man behöver — tydligen — inte känna till mera för att fatta resten.

RÄKNEEXEMPEL — LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE I UNIVERSUM ENLIGT RELATERAD FYSIK

Vi studerar ett konkret exempel

— hur det konventionella begreppet ”svart hål” motsvaras i relaterad fysik

Med utgångspunkt från c₀-kroppen med sin tyngdpunkt där ljushastigheten är som allra störst (c=c₀) är också g-potentialen (w²=Gm₂/r) exakt lika med noll: Kraftvektorledet F(c) = F(c₀) – F(G) med F(G)=0 ger alltså F(c) = F(c₀) i tyngdpunkten. Med växande avstånd (r) från denna punkt avtar sedan c från toppvärdet (c₀) och går mot noll — om tillräcklig massa finns. Med en genomsnittlig (homogen) täthet för utvidgningen från r=0 vid c₀ ges från ljusets g-beroende (statiska tillståndets g-fysik)

c/c₀ = (1/2)[1 ±Ö | 1–4w²/c₀² | ] , w²=Gm₂/r

via tätheten (r, Grek. rhå, r) genom den sfäriska geometrin

r = m₂/V = 3m₂/4pr³ ; m₂ = r4pr³/3

ekvivalenten via

w² = Gm₂/r = GrV/r = Gr4pr3/3r = 4pGrr2/3

= r²(4pGr/3)

enligt

c/c₀ = (1/2)[1 ±Ö | 1–4w²/c₀² | ]

= (1/2)[1 ±Ö | 1–r²(16pGr/3c₀²) | ]

;

Enligt uppgift är medeltätheten i universum räknat på den synliga materien [BAs381sp2mn] ca 0,1 väteatom per M³, eller

r = 1,67241 t28 KG/M³

som ger det enklare

c/c₀ = (1/2)[1 ±Ö | 1 – r²(2,07958 t54 M^–2) | ]

= (1/2)[1 ±Ö | 1 – r²K | ]

;

K = (2,07958 t54 M^–2) = (16pGr/3c₀²);

Vi söker r för den sfär vars massa precis ger c=0 och som ansluter till den hyperboliska lösningsdelen

c/c₀ = (1/2)[1 – Ö r²K – 1 ] ;

Med c=0 ges tydligen

0 = 1 – Ö r²K – 1 ;

Ö r²K – 1 = 1 ;

r²K – 1 = 1 ;

r²K = 2 ;

r² = 2/K ;

r = Ö 2/K ;

= Ö 3c₀²/8pGr

= 9,80679 T26 M

= 1,03657 T11 lå

= 31 782,463 Mpc

med den lokala accelerationskonstanten

a = Gm₂/r²

= Gm₂/r² ; m₂/r² = Kr4pr³/6 = Kr4p[Ö 2/K]³/6 = r4p[K^1/3Ö 2/K]³/6 = r4p[Ö 2K^2/3/K]³/6 = r4p[Ö 2K^–1/3]³/6

= Kr4p2^3/2/6 = (16pGr/3c₀²)r4p2^3/2/6 = 64Gr²p²2^3/2/18c₀² = 32Gr²p²2^3/2/9c₀² ;

= K(9,90709 t28) ;

= 2,06025 t81 M/S² ; i princip nollgravitation trots c=0

Jämför a på Jordytan:

a = 9,81 M/S² ............... internationellt standardiserat värde (vid Jordekvatorn)

Se även ovanstående sammanställda ekvationer i kalkylkortet c0kroppen.ods. Se särskild manual för kalkylkortets öppning, om ej redan bekant.

Exemplet understryker att det konventionellt myntade begreppet ”svart hål” (konv. kropp från vilken inget ljus utgår) saknar innebörd i relaterad fysik; det är varken fråga om en kropp med ”oändlig täthet” eller en kropp vars kroppsyta karaktäriseras av ”så stark gravitation att ingenting kan existera där”.

Gravitationskraften i exemplets c=0-kropp är så liten att den helt saknar praktisk betydelse: noll.

I DEN ANDRA MATERIEÄNDEN, relaterad fysik, sätter atomkärnans inkompressibilitet stopp för varje försök att bilda ”oändlig täthet”.

Den oändliga täthetens begrepp i relaterad fysik, är helt reserverad för atomkärnans ytstruktur genom massans principiella struktur, se från atomkärnans gravitella härledning, men ingenting av dess formalia finns upptaget i den moderna akademins lärosystem.

I TNED gäller r_c=0 — från ljusets gravitella beroende — enligt alternativen

begränsad täthet r r_c=0 = (3c₀²/8pGr_max)^1/2 gäller praktiskt i materiefysiken genom atomkärnans inkompressibilitet

obegränsad täthet r_c=0 gäller i relaterad fysik endast inom atomkärnans ytstruktur, denna ingår inte i MAC, se potentialbarriären och atomkärnan II

En beskrivning har eftersökts för hur det inre av c=0-sfären i fallet med »Einsteins fysik» beskrivs av denna (i relaterad fysik med toppvärdet c=c₀ i tyngdpunkten), men ingenting (begripligt) har ännu (Februari 2009) påträffats i saken (TYP »inside black hole»). Saken efterfrågas (naturligtvis, av alla nyfikna barn) i olika webbforum, men ingen (»expert») verkar ha annat i saken att meddela än typ »det går inte, man kan inte existera där», etc. Se exv.,

[http://curious.astro.cornell.edu/question.php?number=348] Curious About Astronomy? Ask an astronomer, What would you see from inside a black hole?, Oktober 2002.

Se även i Einsteins samband.

UNIVERSUMS FORM

UNIVERSUMS HOMOGENITET OCH ISOTROPI

En av de bäst belagda bekräftelserna på universums expansion enligt relaterad fysik (TNED, K-cellens värmefysik) är observationerna av universums homogenitet (materiens likafördelning) och isotropi (likformighet i alla riktningar). Vi studerar hur.

”Varför är universum homogent och isotropiskt?”,

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s385sp2m

”Homogenitet, isotropi och utveckling

Hubble ägnade sig också åt djuplodade genommönstringar av galaxernas fördelning i universum, så långt teleskopen och de då tillgängliga fotografiska emulsionerna medgav. Han fann två anmärkningsvärda omständigheter. För det första att universum, trots de uttalade anhopningarna av galaxer över några få megaparsecs skala, i stort är homogent. Det finns inga tecken som tyder på att antalet galaxer signifikant minskar när vi med hjälp av de största optiska teleskopen närmar oss det observerbara universums gränser. För det andra förefaller universum se ut på ungefär samma sätt i alla riktningar, och dessutom pågår universums expansion med samma hastighet i alla riktningar. Astronomerna uttrycker det så att universum är isotropiskt.”,

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s379sp2ö

Bilden visar ett sfäriskt expanderande 3D-system till jämförelse. Högra delen, den markerade synvinkeln, visar den ungefärliga sammansättningen för en genomgående homogen täthet med början från K-cellens expansion (»Ekologiska Universumet») med få stora i centrum och många små i periferin och som senare uppdelas genom divergenständning till mindre system typ galaxer, och andra stjärnhopar, alla med ungefär samma storlek. Den vänstra delen visar avtagande täthet med avstånd från centrum, ungefär likadana kroppar separerade av allt större avstånd. Citatet ovan stämmer tydligen in på det högra alternativet: de centralt uppmätta expansionernas rödförskjutningar, deras likformighet i alla synriktningar, bör vara vad en observatör ser från centrum i illustrationens motsvarande materiesystem (högra delen i ett senare skede med mera fragmenterade primärkroppar ner på nivån galaxer), medan alla andra observationspunkter ger andra, icke symmetriska/isotropiska dopplervärden med hänsyn till en observerad expansion: separationen i avstånd mellan objekten i periferin på given tid är betydligt större än motsvarande i centrum, självklart.

Trots att denna beskrivning, citatet närmast ovan, helt ansluter till en rumslig 3D-beskrivning av utkikspunkten i centrum av en expanderande materiesfär, där separata, andra godtyckliga utkikspunkter av princip och i den spektroskopiskt mätande meningen tvunget måste uppvisa helt andra, icke isotropiska fördelningar i det praktiska visuella/mätande intrycket, och därmed i anslutning till figurbeskrivningen ovan höger, skyndar sig boken i nästföljande mening att påstå det följande (således, till en början till synes) märkliga, och som tydligen lämnas helt utan beskrivning eller förklaring:

”En viktig konsekvens av denna observerade homogenitet och isotropi hos universum är att det inte finns något särskilt centrum i det. Vårt stjärnsystem, Vintergatan, intar inte någon särställning i universum.”,

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s379sp2mö

En möjlig förklaring kan vara den följande. Som omnämndes ovan i figurbeskrivningen för härledningen till och beskrivningen av K-cellens värmefysik, utjämnas de initiellt skilda kroppsstorlekarna inre-yttre med den successiva himlakroppsbildningen genom divergenständningarna under K-cellens (universums) expansion. I slutresultatet medför det en till synes homogent utspridd mängd materieöar med ungefär samma storlek — och ungefär samma medelavstånd — trots att hela systemet samtidigt befinner sig i expansion. Ögonblicksbilden i en godtycklig observationspunkt och taget över ett större område skulle då — likväl — få det motsvarande illustrativa utseendet (idealiserat, naturligtvis, men i princip) typ figuren nedan;

Medeltätheten i det expanderande universum ändras med tiden enligt sambandet r = 3(2pGT²)^–1, expansiva tillståndets g-fysik enligt TNED. Notera att alla observationella data i dessa sammanhang enbart grundas på den synliga delen av materien.

Och alltså skulle man kunna instämma i citatets mening på den — anmärkningsvärda — grunden:

— expansionsfysiken tillsammans med himlakroppsbildningens strukturfysik »LURAS» till intrycket att »det ser ungefär likadant ut oavsett varifrån man gör betraktelsen, trots pågående expansion».

Därmed skulle också grunden framgå till ”ballonganalogin” som ofta (men förmodligen helt obegripligt för de allra flesta) brukar användas av en del författare i dessa sammanhang. Vi studerar den delen.

Ballonganalogin

Den i dessa sammanhang, av en del författare ofta, populärt använda ”ballonganalogin” är av allt att döma mindre vetenskapligt grundad. Vi studerar hur.

En betraktare som står på den populärvetenskapliga ytan av en (genomskinlig) ballong (med påritade prickar) ser inte alls »hur punkterna avlägsnar sig åt alla möjliga håll» med ballongens volymökning — att jämföra med utkikspunkten inifrån en 3D-rymd med omgivande expanderande materieöar. Det är uppenbarligen en allmän vanföreställning som helt saknar vetenskaplig grund, jämför ovanstående illustrationer;

På samma sätt som en betraktare på Jorden står och ser ner på Jordytan, ser också betraktaren på ballongytan inte »hur punkterna avlägsnar sig åt alla möjliga håll» utan istället hur punkterna på ballongytan går ihop och samlas inåt, figurdelen ovan höger, mot en centralpunkt som ligger innanför synkalottens cirkel, motsvarande Jordklotets visuella synrandscirkel. Ingen punkt ses utanför syncirkeln, ovan höger. Men någon sådan synbar, central, enastående ansamling av universums alla galaxhopar mot en bestämd punkt, innanför en bestämd synhalva av universum, finns inga rapporter om. I stället hävdar man, se citatet ovan, att i vilken riktning man än placerar instrumenten ser det i stort sett likadant ut.

En sådan rapporterad vy kan uppenbarligen bara finnas i centrum av en sfärisk kropp med den nyligen beskrivna genomsnittliga likformiga fördelningen av den expanderande materien.

Ballongexemplet, som används frekvent i den populärvetenskapliga litteraturen, är således alldeles tydligt en vanföreställning. Det beskriver inte det faktiska synintrycket som vi ser av det omgivande universumets materieöar — och är heller ingen vetenskapligt förankrad perceptiv beskrivning av vad betraktaren på ballongytan faktiskt ser, figurdelen ovan till höger.

Härifrån kan vi nu också se hur och varför det är så bekvämt för många att utnyttja föreställningen om ”samma ljushastighet överallt” som en slutlig, »övergripande bekräftelse på universums likformighet», och som också ansluter till andra områden i »harmoni» med det icke-ekologiska universumet:

”Friedmann gjorde två mycket enkla antaganden om universum: att universum ser precis likadant ut i vilken riktning vi än tittar och att detta borde gälla även om vi observerade universum från någon annan utsiktspunkt.”;

KOSMOS — En kort historik · Stephen Hawking · Prisma Magnum 1994 · s52m

Medan Friedmanns första antagande har bekräftats som ovan, är hans andra antagande oförenligt med den ovan beskriva sfäriska expansionsmodellens motsvarande observationsgrunder för expansionerna: hastigheterna ökar entydigt, homogent och likformigt (accelererat) från centrum och utåt, vilket inte är fallet sett från en godtycklig observationspunkt skild från centrum i materiesystemet. Dvs., Friedmanns bägge antaganden, sett i en instrumentellt (spektroskopisk) mätande miljö, kan omöjligen gälla samtidigt. Ser man emellertid enbart till det momentana, statiska visuella bildintrycket — homogent, isotropiskt — blir Friedmanns andra antagande också korrekt.

Galaxernas medelavstånd hjälper oss reda ut vår egen position och när den först uppstod i K-cellens expansion

Den synbarliga ”homogena, isotropiska fördelningen” tas, tydligen felaktigt, som en förevändning för att postulera att ”det inte finns något särskilt centrum”. Rent mättekniskt har vi bara vår egen position att utgå ifrån, och vi kan uppenbarligen aldrig avgöra frågan genom att till exempel placera en mätstation 500 megaparsec härifrån för att mäta och jämföra hur det ser ut därifrån (som enligt relaterad fysik skulle uppvisa en annan dopplerbild än vår). I relaterad fysik bestäms vår egen position i K-cellen av galaxernas medelavstånd, ca 3 Mpc [BAs324sp2n]. Det avståndet kan, då det först uppträder i K-cellens expansion, tidsbestämmas tämligen noga till omkring 5-10 miljoner år efter K-cellens detonation (”Big-Bang”). Detta garanterar att vår position (den lokala galaxgruppen) bildas tämligen fort i K-cellens historia och därmed att vi befinner oss i de alla innersta (gravitationsmässigt sett varmaste) delarna av K-cellen (nära c₀-kroppens tyngdpunkt). Denna del ger också en något vidare tidsskala än den konventionella. Se vidare i K-cellens värmefysik.

Den moderna akademins genier glömmer av c0 …

”Vid första påseende tycks bevisen för att universum ser likadant ut i alla riktningar tyda på att det är något speciellt med vår plats i universum. I synnerhet kan man tycka att eftersom vi kan se hur alla andra galaxer åker ifrån oss, så borde vi själva befinna oss i universums centrum. Det finns emellertid också en annan förklaring: universum kan tänkas se likadant ut i alla riktningar, även när det betraktas från andra galaxer. Detta är, som vi har sett, Friedmanns andra antagande. Vi har inga vetenskapliga bevis vare sig för eller emot detta antagande. Antagandet och vår tro på dess riktighet är enbart grundat på vår blygsamhet: det vore högst märkligt om universum såg likadant ut i alla riktningar hos oss, men inte i alla andra punkter i universum!”;

KOSMOS — En kort historik · Stephen Hawking · Prisma Magnum 1994 · s54m

Hawking anställer tydligen här det motsvarande synintrycket som berördes ovan i samband med beskrivningen/förklaringen till den ”universums homogenitet” som påtalades i Bonnierskällan — den till synes anmärkningsvärda (märkliga) genomsnittliga medeltätheten: ”universum kan tänkas se likadant ut i alla riktningar, även när det betraktas från andra galaxer”. Så långt kan bilden bekräftas. Men som redan påpekats beträffande uppmätningen av expansionerna, den aktuella dopplereffekten och med hänsyn till det beskrivna sfäriska expansionssystemet som modell, fås inte samma värden i centrum som i periferin; Medan expansionen i centrum är försvinnande liten, är den desto mera påtaglig längre ut. Det visuella intrycket luras alltså här, på sätt och vis, och missleder därmed en allt för snabbt dragen slutsats: synintrycket motsvarar inte de spektroskopiska mätresultaten utom i centrum.

En annan aspekt är tyngdpunkten (c₀) — som självt och enkelt skulle lösa den moderna akademin ur dess universella problemångest (se från c₀-kroppen).

— Den aspekten kan emellertid inte diskuteras på den moderna akademins bas, eftersom föreställningen om gravitationens verkan anses grundad på en ändlig hastighet — »samma som ljushastigheten», jämför Gravitationens absolutverkan nedan i relaterad fysik. Det finns dock, veterligt, ingen relaterbar — vektorteknisk — beskrivningsgrund för den uppfattningen, och därmed veterligt heller ingen, i modern akademi, beskrivande grund alls för någon dynamik som bevarar naturkonstanten c₀ oberoende av gravitationens inverkan, än mindre någon förklaring till dess existens. Jämför kraftvektorledet med härledningen till ljusets gravitella beroende i relaterad fysik.

Gravitationens absolutverkan

Ljusets absolutacceleration a = dv/dt = c/dt från Ljusets grundläggande fysik som utpekar divergensen c som gäller genom gravitationens försorg i varje gravitellt given rymdpunkt, till skillnad från ljushastigheten c som gäller över intervall, ger via den mängdoberoende (¥, se från Nollformsalgebran) ekvivalenten dv=c=v/¥. Med en motsvarande integration från a=dv/dt som ger

ò a dt = ò dv = ¥ v/¥ = v

ges motsvarande via c enligt

ò a dt = ò c = ¥ c = ¥

Ekvivalensen visar tydligen att den principiella orsaksgrunden till divergensen c i en godtyckligt given gravitell rymdpunkt, gravitationen, kan återföras på en ekvivalent oändlig hastighet, analogt tidsoberoende, dvs, gravitationen uppvisar absolutverkan över alla avstånd.

— Oberoende av detta resultat ges samma principgrund i den kvalitativa beskrivningen av gravitationens princip

— gäller oberoende av material; kan inte skärmas ifrån; gäller (således) oberoende av tid

medan divergensprincipen — elektricitetens natur genom ljusets ändliga hastighet — karaktäriseras av negationen

— gäller beroende av material; kan skärmas ifrån; gäller (således) beroende av tid

Absolutaccelerationen för ljusets del (mera utförligt från Ljusfysiken) harmonierar tydligen perfekt med Newtons tredje lag genom existensen av rymdmotståndet (R) i elektriska konstanten (1/e = Rc), se även från rymdinduktansen för vakuum. Och man skulle därför, på visst sätt, kunna säga att den ändliga ljushastigheten (c) är en följd av att i den absolutverkande gravitationen införa rymden (R), vilket leder till c=a·dt via den oändliga absolutaccelerationen a=dv/dt som divergensen (c) tydligen uppvisar i varje gravitellt relaterad rymdpunkt enligt ovanstående integrala led.

Vilket vill säga: gravitationen föregår ljuset.

Se även från GcQ-teoremet.

Ett annat argument, också mycket starkt för modellen med den sfäriska kroppens expansion med den sfäriska 3D-symmetrins principer, ges från CGRO-mätningarna: observationerna av gammapulserna från det yttre universum (divergenständningarna) ligger i stort sett perfekt sfäriskt homogent fördelade runtom från alla mätriktningar.

Se utförligt från CGRO.

EINSTEINS SAMBAND

c/c₀ = [1–w²/c²] från McGraw-Hill SCIENTIFIC ENCYCLOPEDIA (Ed. 1970- , Light p.570) anges i källan med

F= –Gm₂/r = w² som c = c₀[1 + F/c²], se även ytterligare källor nedan.

Einsteins ekvation c/c₀ = (1 – w²/c²) uttryckt i w=c(1 – c/c₀)^0,5; gäller entydigt bara upp till w=Ö 4/27 med c/c0=2/3.

Föregående (Augusti 2006)

Vad jag vet, finns inte EN vetenskaplig artikel i @INTERNET Wikipedia — frånsett svarta-hål-beskrivningar — där ljusets hastighetsändring som funktion av gravitationen ens diskuteras — TROTS det fenomenets väl erkända ställning i, i varje fall under den senare delen av, 1900-talets facklitteratur. Se exv.,

”The propagation of light is influenced by gravitation.”

McGraw-Hill SCIENTIFIC ENCYCLOPEDIA (Ed. 1970- , Light p.570).

där även Einsteins samband anges.

Vi vet inte anledningen till det här, varför den moderna akademins befolkning inte beaktar sina egna grunder. Man tycks istället, rent allmänt, vara av den uppfattningen att ”ljushastigheten överallt är konstant c”.

— Jo (Januari 2009). Men det är bara det att medan ämnet är så rikt representerat i relaterad fysik, är det mer eller mindre omöjligt att komma fram i ämnet inom den moderna akademins meningar

— på grund av att ämnet sammanhänger med en matematik som få [ingen] förstår: Einsteins fyrdimensionella rum.

Webben innehåller (numera, Januari 2009) en uppsjö av skrifter som uppehåller sig vid ämnet;

Einsteins och Schwarzschild’s samband för ljusets g-beroende härleds

(bl.a.) i webbkällan

[http://www.geocities.com/physics_world/gr/c_in_gfield.htm] 2009-02-02,

Physics World — Speed of Light in a Gravitational Field, akronym och datum saknas;

Se dock mera källrelaterat i

[ref. @INTERNET Wikipedia Deriving the Schwarzschild solution 2009-02-03]

;

Einstein utgår generellt från en typform (»halva Cheops Rektangel» som »den fjärde dimensionen»)

ds² = (c² + Aw²)dt² + dx² + dy² + dz²

Ur detta typled utkristalliseras sedan de olika (karaktäristiska) formerna. I gränsövergångarna möts de algebraiska ekvivalenterna — typ

c = (1 – 2Gm₂/rc₀²)c₀ ......................... Schwarzschilds c-samband, = (1 – 2w²/c₀²)c₀, sfärisk g-geometri

y = 1 – 1/x

som i fallet c=0 ger r_c=0 = 2Gm₂/c₀², (konv.) den s.k. Schwarzschildradien. Teorierna är dock helt väsensskilda;

I Einsteins egna lösningar

[http://www.relativitybook.com/resources/Einstein_gravity.html] (2008) 2009-02-02,

Relativity Resources — Einstein 2008, Einstein on Gravity and Light gravitomagnetism

3. Time and the Velocity of Light in the Gravitational Field

”c = c₀ (1 + Φ/c²)”, ”… where Φ is the (negative) difference of gravitational potential …”.

förekommer faktorn Gm₂/rc₀² ofta tecknad ”Φ/c²” medan lösningarna från Karl Schwarzschild (1916) använder faktorn 2Gm₂/rc₀² och som (inte ens) Einstein kunde extrahera (lösa ut) ur ”Einsteins fältekvationer” [ref. @INTERNET Wikipedia Deriving the Schwarzschild solution 2009-02-03]. Genom att sätta ”c=0” i Schwarzschilds c-samband (se ovan) fås ”Schwarzschildradien” r_c=0 = 2Gm₂/c₀². Men i strikt relativitetsteoretisk mening är det inte tillåtet att sätta EXAKT ”c=0” — »tidens upphörande» enligt relativitetsteorins allmänna tidsekvation T/T₀ = (1–v²/c²)^1/2; v=c ger T=0, och därmed också impulsmomentets upphörande J=mcr=0 och därmed ingen fungerande massfysik, analogt ett ’existensens upphörande’ vilket uppenbarligen inte kan existera — och därmed heller inget egentligt begrepp om något ”gränsvärdet för”.

Det betyder tydligen att sambandsutvecklingen via något, alls, »c=0» — i strikt konsekvensmässig mening — överträder relativitetsteorins gränser. — »Man får inte göra så», enligt relativitetsteorin.

— Vi kan också se det, tydligt, genom graferna för respektive

Einstein ............................... c/c₀ = (1 – w²/c²), innanför (sfären), och

Schwarzschild .................... c/c₀ = (1 – 2w²/c₀²), utanför sfären:

Notera att w/c0-skalan i fallet utanför centralmassan går mot noll, ej utritat i ovanstående illustration

-------------- modern akademi

Vi ser (direkt) att medan Einsteins del är konsekvent mot relativitetsteorins grundform (c>0) — men därmed också omöjliggör någon annan beskrivning av randen för en masskropp där c®0 än i princip ”oändlig massa” (w®¥) — antar Schwarzschilds beskrivning den relaterade fysikens c=0-tangent, med tillhörande besynnerliga konsekvenser: Medan variationen i c beskrivs sammanhängande på sfärens utsida, finns ingen entydig beskrivning av c-variationerna på sfärens insida — trots Einsteins tydliga c=c₀ i mitten — eftersom insidan i strikt mening, som nyligen noterades i relativitetsteorins grundmatematik, mynnar i den kroppskant, utsidan, som uppenbarligen är omöjlig (nollexistens), Einsteins graf ovan.

Kort sagt: Schwarzschilds lösning (på sfärens utsida) är tydligen oförenlig med Einsteins grundmatematik (på sfärens insida)

— därför att Schwarzschilds lösning använder vad som i relativitetsteorin är förbjudet: den relaterade fysikens begrepp som förklarar, beskriver och härleder Einsteins matematik som fysikaliskt ogiltig (se från v+ic-felet). Det är tydligen Planckekvivalenterna som gäller, inte relativitetsteorin. Dessutom ser vi att Schwarzschildkurvan ovan bara helt rakt av kör över/saknar en bestämd beröringspunkt med energizonen i den motsvarande potentialbarriär som grundlägger atomkärnans gravitella härledning och därmed grundsambanden som förklarar Spektrum och Kvanttalen.

— Visst är det betecknande? Relativitetsteorin, så upphöjd, kan inte beskriva fysiken från c₀-kanten in mot centrum till c=0: universum, vårt hem.

I relaterad fysik framträder nollzonsgränsen r(c=0) direkt från lösningen (c<c₀/2) till ljusets g-beroende

c/c₀ = (1/2)(1 – Ö 4w²/c² – 1) via c=0 enligt

0 = 1 – Ö 4w²/c² – 1

4w²/c₀² – 1 = 1

4w²/c₀² = 2

2w²/c₀² = 1

w² = c₀²/2 = Gm₂/r ;

r_c=0 = 2Gm₂/c₀²

Eftersom relativitetsteorins matematiska fysik grundas generellt på v+ic-felet, finns för övrigt ingen möjlig teoretisk, logisk eller annan relaterbar koppling mellan de olika sätten.

Se även Potentialbarriären, Ljusvägarna i gravitationsfältet.

(Efter Googlesökning på »propagation of light is influenced by gravitation»):

Ljusets g-beroende diskuteras, pdf-dokument

Gravity Slows the Speed of Light, R.L. Collins 1997

s3:

”This agreement, well within the probable error of the measurement, is encouraging and supports the assumption that the speed of light is decreased in the presence of gravity.”;

Min översättning:

Denna överensstämmelse, väl inom mätningens felmarginal, är uppmuntrande och stöder förmodan att ljushastigheten avtar i gravitationens närvaro.

s4:

”This conclusion, that gravity slows the speed of light, speaks directly to the nature of gravity. GR finds that gravity distorts space, and appears not to contemplate any change of the speed of light.”;

Min översättning:

Denna slutsats, att gravitationen saktar ner ljushastigheten, talar direkt till gravitationens natur. GenerellaRelativitetsteorin finner att gravitationen stör rymden, och verkar inte kontemplera någon ändring i ljushastigheten.

Källan antyder möjligheten till experimentell uppmätning av små avvikelser (21 cM/S på Jordytan), men den diskussionen förs sedan inte vidare;

s1:

”This means that the speed of light at sea level on earth is less than that in gravity-free space, by 21 cm/sec. It is important that this be confirmed by direct experiment, since a positive finding would invalidate the principle of equivalence underlying GR.”;

Min översättning:

Detta betyder att ljushastigheten vid havsytan på Jorden är mindre än i den gravitationsfria rymden med 21 cm/sek. Det är viktigt att detta kan bekräftas genom direkta experiment, eftersom ett positivt svar skulle ogiltigförklara ekvivalensprincipen som grundar GenerellaRelativitetsteorin.

Kommentar:

Från härledningen till ljusets gravitella beroende

c/c₀ = (1 – w²/cc₀), c = c₀ – w²/c; c + w²/c = c₀ = c + GM/rc

kan toppdivergensen (c₀) MED JORDKROPPENS G-KRAFT FRÅNRÄKNAT beräknas direkt med kännedom om det uppmätta Jordvärdet (från början av 1970-talet)

c = 2,99792458 T8 M/S

genom Jordmassan M=5,975 T24 KG och Jordradien (ekvatorn) 6,378 T6 M.

Med G=6,67 t11 JM/(KG)² ges nämligen

c₀ – c = GM/rc = 0,2081291 M/S eller avrundat 21 cM/S, vilket är samma värde som i citatet ovan.

EMELLERTID för det första, genomför man på samma sätt samma räkning med Solkroppens g-kraft frånräknat, samt vidare med Vintergatan på samma sätt, får man avrundat i Solfallet c₀ – c = 3M/S och i Vintergatsfallet c₀ – c = 215 M/S. Sedan vet ingen — och inte ens i Vintergatsfallet vet vi säkert. Bägge de sistnämnda g-fälten ligger (nämligen) överlagrade på Jord-g-fältet som därmed skulle ha (minst) 215 M/S lägre c-värde än toppvärdet (c₀).

EMELLERTID för det andra — oavsett lokalt dominant gravitell preferens — tycks citatförfattaren inte känna till ABSOLUTA METRIKEN (samma som frekvensens gravitella beroende); Precisionsmätning av typ ljushastigheten kan (idag) bara genomföras med hjälp av avancerade atomklockor, och deras frekvens är OCKSÅ g-beroende så att nettoresultatet, hur man än mäter, på, under eller högt över Jordytan, ALLTID (idealt) blir just det lokalt uppmätta c-värdet (2,99792458 T8 M/S): detta framstår, således, och (veterligt) inom de rimliga rymder som människan någonsin kommer att kunna utforska instrumentellt på stället, som konstant oberoende. Vilket vill säga: det går inte att mäta c på något absolut sätt (med hjälp av atomklockor). Saken kan (alltså) inte avgöras på den vägen.

Jämför även i ABSOLUTA METRIKEN (c kan inte mätas absolut med hjälp av atomklockor, men tidsskillnaderna i de olika g-potentialerna kan det, se GPS-exemplet).

Se även Einsteins egna skrifter:

[http://www.relativitybook.com/resources/Einstein_gravity.html] (2008) 2009-02-02,

Relativity Resources — Einstein 2008, Einstein on Gravity and Light gravitomagnetism

3. Time and the Velocity of Light in the Gravitational Field

”c = c₀ (1 + Φ/c²)”, ”… where Φ is the (negative) difference of gravitational potential …”.

Källan nedan diskuterar också Einsteins ekvation för ljusets g-beroende

[http://www.speed-light.info/speed_of_light_variable.htm] 2009-02-02,

Variable Speed of Light, akronym och datum saknas

VÅRT NUVARANDE UNIVERSUM till jämförelse med ovanstående illustrerade nollkroppsrand (Einsteins kurvor)

UNIVERSUM NU

Grunddata från K-cellens värmefysik — relaterad fysik (TNED)

G = 6,67 t11 JM/(KG)²

c₀ = 2,99792458 T8 M/S

Se även från c0-kroppen

Einstein ............................... c/c₀ = (1 – w²/c²), innanför (sfären), w²=Gm₂/r

Schwarzschild .................... c/c₀ = (1 – 2w²/c₀²), utanför sfären, w²=Gm₂/r

TNED statiska ..................... c/c₀ = (1 – w²/cc₀); | _UTw²=Gm₂/r | _INw²= r²(4pGr/3) | r = m₂/V

Notera att w/c₀-skalan i fallet utanför centralmassan går mot noll — w=Ö Gm₂/r — ej utritat i ovanstående illustration — utanförkurvorna är illustrativt anpassade

K-cellen nu — jämförande situationsbild

K-cellens ytterradie

T = 20,82 T9 år = (86400 S)(365,25)(20,82 T9) = 6,57029 T17 S ...................... K-cellens nuvarande ålder

m₂ = 4,14 T53 KG .................... K-cellens massa, av denna tillhör endast 1/355 synlig materia

r = T^–2·3(2pG)^–1 ...................... täthetens variation med tiden T, expansiva tillståndets g-fysik, KG/M³

= 1,65823 t26 KG/M³ .......... tätheten nu

= 3m₂/4pr³ ; m₂/r = r²(r4p/3) ;

r³ = 3m₂/4pr = 3m₂/4p · T²(2pG)/3 = T²Gm₂/2

r = 1,81309 T26 M ................. K-cellens nuvarande ytterradie

v = rÖ 8pGr/3 .......................... cellrandens expansionshastighet

= 5,51904 T8 M/S = c₀(1,8409554), se även i Beviset för multipla c;

= initiellt 27,4 miljoner c₀ vid r_min=8,16 T11 M, från K-cellens detonation

w/c₀ = (Gm₂/r)^1/2/c₀ ; r(S) = 4r .... vissa delar i expansionsmatematiken är krävande*

= 0,6508826 ......................... g-potentialens ekvivalenta divergenskoefficientrot

c/c₀ = Ö 1 – 2[w/c₀]² .................... obs expansiva tillståndets g-fysik; w/c₀ < 1/Ö2

= 0,3907729 ......................... ljushastighetens koefficient vid r, i växande mot ett

————————————————————————————————————

*Se särskild beskrivning av r_0cSTATISKA/r_0c = 4 i EXPANSIONSSAMBANDEN.

Nolldivergenszonens radie (relevanta värden endast ut till max K-cellens massklot) ur nolldivergenszonens konstanta hastighet (c₀)

r = c₀T

= 1,96972 T26 M ................. nollzonen passerade K-cellen vid T=16,24 T9 år

När nolldivergenszonen passerat K-cellen gäller delvis andra samband eftersom zoncirkeln då expanderar in i den masskropp (c0-kroppen) som omger K-cellen (universum) och därmed omskriver en större massa än enbart K-cellens; Med fortsatt referens till medeltätheten för K-cellen gäller ovanstående idealt.

— MEN: Vad händer då utanför K-cellen, då nolldivergenszonen aktiverar em-fysiken där?

— Ingen framställning finns ännu (Februari 2009) på den delen. Men det är tydligt att OM materia (neutronkallplasma) finns där, den också övergår i vätgas. Täthetspreferensen utanför K-cellen kan inte vara av typen maximal täthet, eftersom den delen (energiräkningen) är reserverad för K-cellen (universum), samt att det kontraktiva inflödet till K-cellen också förutsätter att det omgivande kallplasmats neutronbank uppvisar mellanrum mellan sina individer. Någon annan fas finns veterligt inte att relatera.

Synradien till de mest avlägset synliga galaxerna (vårt synliga universum)

Via K=1,5 (se K-sambandet) ges avståndet ca 4,5 T9 ljusår,

d = c₀(86400 · 365,25 · 4,5 T9)

= c₀(1,42009 T17 S)

= 4,25732 T25 M ................ K-cellens synliga massklot, i stort vårt universum, konstant

= (4,25732 T25 M)/(3,0856 T22 M) = 1 379,7409 Mpc

m = r4pd³/3

= 5,35972 T51 KG .............. obs totala massan (bara 1/355 är synlig)

w/c₀ = (Gm₂/d)^1/2/c₀ ; d(S) = 4d .... vissa delar i expansionsmatematiken är krävande*

= 0,1528322 ......................... g-potentialens ekvivalenta divergenskoefficientrot

c/c₀ = Ö 1 – 2[w/c₀]² .................... obs expansiva tillståndets g-fysik; w/c₀ < 1/Ö2

= 0,9763629 ......................... ljushastighetens koefficient vid d, i växande mot ett

v = dÖ 8pGr/3 .......................... expansionshastigheten för materialet vid synranden

= 1,29592 T8 M/S = c₀(0,432275)

————————————————————————————————————

*Se särskild beskrivning av r_0cSTATISKA/r_0c = 4 i EXPANSIONSSAMBANDEN.

MED GILTIGHETEN AV PLANCKEKVIVALENTERNA ÖVER RELATIVITETSTEORIN BEVISAS

KOSMOS OBEGRÄNSADE MASSA

— Det kommer alltid att finnas Jordgubbar och Glass, Flickor och Pojkar och Hästar och Smultron och Äpplen och Havre …

— BEVISAS MED PLANCKEKVIVALENTERNAS GILTIGHET ÖVER RELATIVITETSTEORIN

OBEGRÄNSAD MASSA — kort relaterad beskrivning

För direkt illustration, se c₀-kroppen.

— Varje rättvis prövning bör innefatta alla möjliga utgångspunkter. Varför den moderna akademin ensidigt intresserat sig för kosmos på den ändliga massans grund förtäljer inte historien. Vad som däremot framgår, är att fysikens förklaring blir fruktansvärt mycket mera fullständig med utgångspunkten att kosmos massa är obegränsad.

— Kan det bevisas?

— Det ser så ut.

Med Planckekvivalenternas giltighet (totalt tre enkla grundekvationer)

P = Ö 1–(u/c)² = | f₀/f | m₀/m | l/l₀ | .................

elektriska laddningens Planckekvivalent för | frekvens | massa | våglängd | ändras med hastigheten u i den elektriska laddningens acceleration

över relativitetsteorin (totalt tre enkla grundekvationer)

R = Ö 1–(v/c)² = | T/T₀ | m₀/m | d/d₀ | .............

| tid | massa | längd | ändras med hastigheten v

framstår först och främst en annan kvantitativ resultattolkning av galaxernas rödförskjutning då det tydligen inte är relativitetsteorins matematik som gäller utan Planckekvivalenternas. Den tolkningen, samma observationsdata — den aktuellt observerade spektrala förskjutningen — men olika slutresultat, visar entydigt att universums expansion är i avstannande: klart lägre hastighetsvärden, exakt samma observationsdata. Se även Beviset för multipla c i Kosmiska Strålningen; Samma typ där: exakt samma matematiska formalia, fasta observationsdata, helt väsensskilda beskrivningsgrunder.

Det resultatet bekräftas också i separat resultat i jämförelse med vad som hävdas från modern akademi (ännu i Januari 2009).

Därmed uppkommer, naturligt, ett behov av att söka en förklaring till universums nuvarande existens ur en uppenbarlig förfluten, liknande, expansiv-kontraktiv naturbeskaffenhet;

— Eftersom massa förbrukas via värme och ljus genom den energiproduktion som ges från bildningen av stjärnor och solar — och därmed skulle omöjliggöra vårt eget universum om det vore grundat på ändlig massa — finns bara tydligen ett återstående alternativ: obegränsad massa som ”fylls på periodiskt” i varje nytt universum. I annat fall kan vi inte förklara varför, eller förstå hur, vi är här. Se även Allmänna kosmiska tillståndsekvationen.

Med ljusets gravitella beroende i ljuset av den existerande massan, framstår så förklaringen uppenbar:

— universum är en centralt aktiv, periodiskt pulserande materiecell som expanderar med bildning av stjärnor och solar och galaxer som sedan avstannar, vänder tillbaka och återbildas i ett grundtillstånd som bara kan bestå av ett material: neutroner, noll massdefekt. Kärnreaktionslagen beskriver till synes neutronåterbildningen perfekt och exakt, och den framgår också naturligt i en del av de massiva stjärnornas energicykler under den expansiva fasen.

— Ljusets g-beroende garanterar att bara den centrala kosmiska cellen (K-cellen) är elektromagnetiskt aktiv, allt övrigt på utsidan ligger i läge off, och den delen fortsätter i utsträckning som hyperbeldelen fortsätter i den grafiska beskrivningen: obegränsat.

— Energiräkningen stämmer dessutom (galant) på gravitationsenergin, förutsatt att den övergripande off-kroppens neutronmassa kontraherar (sammandras) långsamt mot K-cellens centrum i exakt samma proportion som den massa K-cellen förbrukar i värme och ljus för varje nytt bildat universum. Evig puls.

— De till synes oöverstigliga svårigheterna med att inpassa atomkärnans fysik i detta scenario löser sig (galant) självmant: Atomkärnan härleds (galant) från Planckringen (neutronen h=mcr=6,626 t34 JS), och kan beskrivas i två kompletterande delar, en geometrisk härledning (atomkärnans utseende) och en gravitell härledning (atomkärnans kraftstruktur). Elektriska kraftlagen harmonierar också perfekt med dessa delar och ger speciellt förklaringen till atomkärnans inkompressibilitet genom massans principiella struktur: villkoret att massan måste kunna upplösas in till sista prick på den primära massförstöraren mcc (från Planckekvivalenterna) enligt energilagen.

Härledningarna leder på NEUTRONKVADRATEN, helt okänd i modern akademi, och därmed till ATOMVIKTERNA med en jämförelse med experimentellt uppmätta atomvikter mot de teoretiskt beräknade som, tydligen och uppenbarligen, helt utklassar modern akademisk teori.

Därifrån följer sedan den allmänna beskrivningen i K-cellens värmefysik med himlakropparnas bildning enligt Jordens 5 Ekvationer, samt för stjärnfysikens del Solens 3 Ekvationer; Allt frammanas av resonanser: harmonier. De kvantitativa resultaten jämförs löpande i framställningen (där så är möjligt) med kända observationer, och det är tydligt att harmonin är total.

— Så: Föreställningen om ”obegränsad massa” verkar ha solid grund, men den massan ryms (naturligtvis) inte i universum, då universum bara är en liten del i det sammanhanget.

Citatkälla, universums kritiska täthet

[http://hypertextbook.com/facts/2000/ChristinaCheng.shtml] 2009-01-23,

The Physical Factbook — Density of the Universe;

”"The value of the critical mass density is believed to lie between 4.5 × 10^–30 and 1.8 × 10^–29 grams per cubic centimeter, depending on the value for the expansion rate (i.e. the Hubble constant) that one uses in the calculation."

Guth, Alan H. The Inflationary Universe. New York: Addison Wesley, 1997: 22.”;

Min översättning:

Värdet på den kritiska masstätheten tros ligga mellan 4,5 t27 KG/M³ och 1,8 t26 KG/M³, beroende på värdet hos expansionshastigheten (eg. Hubbles konstant) som används i beräkningen.

Notering, [1gram/(cM)³ = t3 KG / (t2 M)³ = t3 · T6 KG/M³ = T3 KG/M³].

”"The critical density is calculated to be about five millionths of a trillionth of a trillionth (5 × 10^–30) …"

Davidson, Keay & Smoot, George. Wrinkles in Time. New York: Avon, 1993: 158-163.”;

Min översättning:

Den kritiska tätheten beräknas vara ungefär fem miljondelar av en triljondels triljon … (5 × 10^–30) … G/cM³.

Värmebildningens fysik

DEN MODERNA AKADEMINS BEGREPP INOM TERMODYNAMIK RÄCKER INTE FÖR ATT BESKRIVA

VÄRMEBILDNINGENS allmänna FYSIK

A BellDHARMA Art production Februari 2009

relaterad fysik

MODERN AKADEMI

massbas materiebas

massfysik | materiefysik

m ® ^gp ® P ® T ® p

I direkt utdrag från TermofysikensMatematik.htm

Formgrunden för Stefan-Boltzmanns strålningslag är emellertid materiebaserad: P®T. Vilket betyder att den ges av materiella element eller atomer. Den som kan förklara värmegrunderna (…® P…) måste emellertid vara massbaserad, vilket betyder att den måste innefatta massans struktur eller atomkärnan (se från Planckringen) med neutrinospektrum med alla våglängder medräknade: m®^gp®P®T. Se Strålningstryckets Funktion. Denna detalj har aldrig klarlagts i den moderna akademins lärosystem — där man istället följdriktigt (friskt) sammanblandar flödesformerna typ T®P, vilket ger kaos. Det är bara en utpräglad masstruktur med Planckstrålningens samtliga våglängder medräknade (se Plancks strålningslag) som kan förklara generatrisen till begreppet effekt, och den grunden kan bara härledas, som det har visat sig, genom Planckringen, analogt atomkärnan med Plancks konstant som en strukturkonstant. Och som vi vet, finns inte den med i modern akademi.

Se utförligt från Värmebildningen.

Ett allmänt konkret resultatexempel, massfysiken, till jämförelse med gängse data ges i Atomvikterna genom NEUTRONKVADRATEN.

FYSIKBILDENS BEGRÄNSADE OMFATTNING I MODERN AKADEMI OCH VETENSKAP

Den moderna akademins och vetenskapens naturligt begränsade uppfattning om termodynamiken

Den moderna akademins föreställningar om fysiken är bara representerade av området materiefysik (P_EFFEKT®T_TEMPERATUR®p_TRYCK). Massfysiken står helt orepresenterad. Därmed intar också den moderna akademins föreställningar om ”termodynamik” en likaledes begränsad omfattning sett till den kosmiska bygden som helhet; Medan den moderna akademins materiefysik gäller med utomordentlig tillämpbarhet på motsvarande Jordiska föremål, s.k. ”system”, analogt kroppar, maskiner, anordningar — den glänsande instrumentmekanikens landvinningar som är och förblir suveräna — omfattas inte t.ex. Solen av den moderna akademins termodynamiska formalia, och tydligen inte heller ”universum”, se från c₀-kroppen. För Solen, se explicit nedan i Kort Resultatredovisning.

Med massfysiken bortkopplad, blir varje försök till ”allmänfysikalisk förklaring” också utesluten: Det är inte ens någon idé att ”diskutera” saken med modern akademi; Situationen liknar — nämligen, i så fall — en person som anmält sig till en biltävling och som insisterar på att han ”ska köra loppet” — utan bilmotorn: ingen massfysik. En sådan diskussion blir av naturliga skäl utesluten. Naturvetenskapens olika detaljfrågor avgörs fortlöpande på ren rå kvantitativ resultatbas, samt dess relaterade förankring i den beskrivbara, sammanhängande, fysikbilden.

Ett konkret resultatexempel till jämförelse med gängse data ges nedan:

RESULTATET KAN INTE NÅS AV MODERN AKADEMI OCH VETENSKAP

Kort Resultatredovisning för Solen enligt relaterad fysik

Solens allmänna fysik enligt TNED (relaterad fysik)

I utdrag från SolfysikenTemperaturfysiken.htm — Spektrala Jonvärmegradens Funktion

Med början under 1940-talet [ENCARTA 2004 Sun] visade ett mera ingående studium av ljuset strax ovanför Solytan, den s.k. koronan, spektrallinjer från järnatomer (Fe) som berövats upp till (minst) 13 av sina elektroner (Fe+13). För att förklara en sådan förekomst med Jordlaboratoriets förutsättningar, tvingades man till uppfattningen att temperaturen i området måste vara (minst) flera miljoner grader (den ljusa grafen).

Planckstrålningens värmegrad (streckad röd TP) är den man förväntar sig från Solen som en konventionellt strålande kropp enligt materiefysiken. Ytvärdet runt grovt 6000 °K ges med grund i spektroskopiska observationer, och man skulle därmed förmoda att temperaturen därifrån avtar sakta mot värdet runt drygt 390°K (117°C) ute vid Jordbanan. I det praktiska fallet visade de första Solmätningarna istället att temperaturen just från Solytan och utåt i själva verket först dyker neråt (observerade värden mindre än 4000 °K finns rapporterade) för att strax klättra brant uppåt igen, men nu till flera miljoner grader in i Solkoronan. Detta resultat beskrivs i ENCARTA 2004 Sun som “one of the classic problems of astrophysics”, sv., ‘ett av astrofysikens klassiska problem’. Istället för en enda värmegradstyp (Planckvärmegraden) uppvisar Solen klart och tydligt två olika.

Genom atomkärnans härledning från PLANCKRINGEN h=mcr och därmed den allmänna härledningen till K-cellens värmefysik, ges helt andra förutsättningar än de konventionella i förklaringen till himlakropparnas bildning, fördelning och uppkomst. Nämligen från det maximalt täta masstillstånd som följer omedelbart på K-cellens expansion; Speciellt för stjärnornas del betyder det en Stjärnornas allmänna tryckekvation som beskriver balansen mellan g-tryck och e-tryck genom en inre maximalt kompakt städkärna på vars yta stjärnan g-trycker fram fusionsenergin i lugna perioder via ett ytterst tunt skikt av atomer (Väte-1 till Helium-4). Ur denna matematiska fysik framkommer naturligt Solens Tre Ekvationer som beskriver Solens Fyra Värmegrader, i sammanställning nedan — och därmed en naturlig förklaring till ”Koronaproblemet”.

Av Solens fyra värmegrader, figuren ovan, är endast Planckvärmegraden (TP) känd i modern akademi. Anledningen är som redan påpekats tidigare, att begreppet massfysik (atomkärnans härledning, Planckstrålningens uppbyggnad från noll) inte ingår i modern akademi, och heller inte kan härledas därifrån eftersom de begrepp som krävs står helt orepresenterade; I modern akademi — materiefysiken — utgår man ifrån (Stefan-Boltzmanns strålningslag) effekten P som temperaturgivare (T) och som sedan i sin tur bildar generatris till typ tryck (p) och volym i Allmänna gaslagen, begreppsblocket nedan. Men man har ingen utvecklad värmegrundad fysikbeskrivning för generatrisen till effekten: massfysiken med den centrala massdestruktionen (m®g) som i stjärnornas fall ENLIGT TNED ombesörjas av det kärninduktiva strålningstrycket (^gp®T) och som är helt orepresenterat i modern akademi — därför att man inte kan härleda atomkärnan. Notera att det elektrokinetiska strålningstrycket (T®p) som används i modern akademi är helt försumbart vid sidan av det betydligt mera prominenta kärninduktiva strålningstrycket. Det betyder att (T®p)-formen i relaterad fysik helt saknar betydelse för stjärnfysikens allmänna beskrivning.

relaterad fysik — Se utförligt från Värmebildningen

MODERN AKADEMI

massbas materiebas

massfysik | materiefysik

m ® ^gp ® P ® T ® p

DEN HÖGA ELEKTRONBESÄTTNINGEN I SOLYTAN, som bl.a. bär ansvaret för Solrandens skarpa kontur (opaciteten) säkerställer också en hög grad av rekombinationer mellan fria (elektronrippade) atomkärnor och deras elektroner just i Solytan (det s.k. omvändande skiktet). Kombinationen med strålningstryckets värmegradsekvivalent (Tg) och elektronbandet i Solytan bildar därmed en femte resulterande värmegrad (TSI), en spektral jonvärmegrad, och som per beräknade exempel stämmer utomordentligt väl överens med den spektroskopiska databild man får över de observerade ämnenas jonisationsgrader i Solkoronan, den blå heldragna kurvan i figuren ovan, mera preciserat i figuren nedan.

Den ljusa kurvan ovan för TSI-grafen kan återföras på motsvarar omvända elektrontäthetskurva vid Solytan. I huvudartikeln ges flera referenser till källor som rapporterat olika mätningar just i övergången vid Solytan och som ansluter till ovanstående typform.

Se utförligt från Solens Fyra Värmegrader.

Solens gravitella radie (rG) kan beräknas från kärnfysikaliska parametrar tillsammans med kännedomen om Solmassan; Solens g-radie är större än den synliga (fotometriska) med ca 1000 KM; begreppet finns inte ens med i modern akademi och vetenskap;

Solperioden — den ges utgångsvärdet 11,44 år enligt relaterad fysik och minskar långsamt med Solens ålder (nu 11, 1 år i medeltal) —

är (ytterst) känslig på Sol-g-radien för sin bestämning; Solperiodens bestämning bygger på en helt annan typ av fusionsbaserad energiproduktion än den moderna akademins materiebaserade inneslutna gasbehållare; Sambandet kan inte härledas av modern akademi eftersom det helt bygger på massfysik: stjärnornas allmänna tryckekvation p–p_e–^gp=0;

Solens allmänt observerade magnetism, dess periodiska växling och allmänna magnitud, kan också förklaras analogt med observationella värden enligt ovannämnda tryckekvation (massfysikens principer); inte heller i detta fall kan en härledning således, inte ens principiellt, ges av modern akademi;

Solfläckarnas uppkomst, bildning och allmänna fysik, ingår som följdaspekter i ovanstående, och ger efter vad som kan uttolkas överensstämmande resultat med genomförda observationer;

Koronafysiken framgår genom Solens Fyra Värmegrader, bara en av dessa är känd i modern akademi: Planckstrålningen. Resultaten ger uppenbart samstämmiga värden med kända observationer, men ingenting av dessa massbaserade detaljer kan nås av modern akademi;

Solens allmänna vågekvation, allt ovan innefattat, kan följaktligen heller inte framställas ur den moderna akademins lärosystem: vågenergin (ej genomträngande, innesluten av Solens g-sfär) är lika med strålenergin (genomträngande).

Se utförligt från Solfysiken.

END.

Universums Historia — PRIMÄRA GENOMGÅNGEN

innehåll: SÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER

Primära Genomgången

ämnesrubriker

innehåll

UNIVERSUMS HISTORIA PRIMÄRA GENOMGÅNGEN

Primära genomgången

Referenser till Universums Historia

Ljusets gravitella beroende

Atomkärnan

Atomvikterna

Neutronkvadraten

DEN OUPPHÖRLIGA DELNINGENS PRINCIP

Översiktlig beskrivning

UNIVERSUMS HISTORIA i RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK

Kort bakgrund

Den kosmiska masskroppens obegränsade utsträckning

c0-kroppen

Universums kritiska täthet

MODERN AKADEMI — det icke-ekologiska universumet

RELATERAD FYSIK — det ekologiska universumet

Millers Experiment

RÄKNEEXEMPEL — LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

Hur det konventionella begreppet ”svart hål” motsvaras i relaterad fysik

Universums Form

Ballonganalogin

Gravitationens absolutverkan

Ljusets absolutacceleration

Einsteins Samband

Källreferenser till Einstens och Schwarzschilds samband

Schwarzschilds c-samband

Universum Nu

Översiktsbild med nudata från K-cellens värmefysik

KOSMOS OBEGRÄNSADE MASSA

Värmebildningens Fysik

FYSIKBILDENS BEGRÄNSADE OMFATTNING I MODERN AKADEMI OCH VETENSKAP

referenser

[HOP]. HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon, McGraw-Hill 1967

[BA]. BONNIERS ASTRONOMI 1978

t för 10^–, T för 10⁺, förenklade exponentbeteckningar

et al, allmän förkorting (i engelskan) som används för att ange typ X et al, X med medarbetare, eller X med kolleger

TNED

(Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=m_nc₀r_n, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.

Senast uppdaterade version: 2011-10-10

*END.

Stavningskontrollerat 2009-02-20.

rester

*

åter till portalsidan · portalsidan är www.UniversumsHistoria.se

PNG-justerad 2011-10-10

åter till portalsidan · portalsidan är www.UniversumsHistoria.se